Go Erik&Tore!

Krämaren. Älskad av inte så många. Ignorerad av ingen. Modernity at large på La Tourettesockel; ett första embryo till en skyline i Örebro. Snart blir det mer av den varan. Signerat Erik&Tore Ahlsén 1963.

Gillespie, Kidd and Coia

Ett slag slås för GKC, en skotskt arkitektkontor med guldålder under guldåldern 1956-1987, en återupptäckt bekantskap från min Edinburghresa förra veckan. En bok om gubbarna och deras brutalistiska tegelkyrkor, betongkloster och rationella universitetskomplex söktes, efterfrågades, söktes förgäves, febrilt, fanns och införskaffades.

Norra kyrkogården, Örebro

I min (oväntade) exposé över svenska begravningsplatser har jag så kommit till Norra kyrkogården (NK) i Lillån utanför Örebro. Det föga attraktiva läget mellan Bettorps industriområde, Riksväg 50, godsstråket genom Bergslagen (järnvägen) och E18/E20 kompenseras med höga murar i sjöstensbetong i alla riktningar. Mot väster möjliggör den sluttande terrängen dock en milsvid utsikt mot Kilsbergen i horisonten och Eurostops vita torn i halvtrött corporate-irrational* från tidigt 90-tal. Som på så många andra begravningsplatser utgörs växtligheten av en gles tallmo omgärdad av omfattande gräsytor - tillväxtareal i flera bemärkelser.

Hursomhelstså, NK bjuder egentligen inte på någonting spektakulärt, unikt eller särskilt vackert i sin helhet. Istället för känslig detaljering och konstnärlig medvetenhet präglas platsen (jag vill gärna tänka på den som en anlage) av den rationella kremeringen, den demokratiska (jämlika) sorgeriten och det hygieniska borttynandet. Inte ens minneslunden är så särdeles poetisk.
Två höjdpunkter, förutom den mediokra landskapshanteringen finns dock; båda är de byggnader med den kombinerade funktionen kremering-kapell.

Det gamla krematoriet från 1921 i nygotisk, lite rumphuggen-kompakt stil, där verksamheterna staplats på varandra, med följden att begravningskapellet nås via en monumental trappa i söder. De ofrånkomliga skorstenarna bildar ett rätt tilltalande gavelmotiv.

Nästa höjdpunkten är den "nya" kremeringsinrättningen från 1975, främst på grund av materialkombinationen rött tegel, ärgad koppar, läget i sluttningen och en trevlig volymkomposition. Modest och funktionellt, med en viss ansats till arkitektur. För en söndagscykeltur i Örebro är detta fullt tillräckligt.

*[corporate-irrational] = tänk McDonald's svulstiga mexitexivillor från sent 80-tal = massproducerade uttrycksfulla byggnader i ganska tvivelaktig stil. (nej, det är inget vedertaget begrepp)

Efter PoMo kom RoMo

Egentligen är detta ett skeende som i Sverige hållit på sedan 1992, vi gick ju som bekant direkt från lightpostmodernism (15 år efter andra nationer) utan dekonstruktivistiska och fördyrande utsvävningar som mellanled.

RoMo, romantiserad modernism, synomymt med det mäklarinitierade begreppet "nyfunkis", dominerar den svenska nyproduktionen av framförallt bostäder. Här omhuldas den vita putsen, ljuset och de rationella (läs: renodlade) lösningarna. Intet ont i det. Av detta är jag för övrigt själv en del, nu senast i gestaltningen av ett kvarter i Sörby.

Liksom mys-PoMo:s historicerande snickarglädje passade den svenska opinionen efter miljonprogrammets "folkförtryck", så fungerar RoMo [rowmow] utmärkt in i det rationella, entreprenörsstyrda bostadsrättsbyggandet i Sverige av idag. Vi tar så 30- och 40-talets estetik (de minimala planlösningarna försakade). Vi lägger till lite klatschiga färger, förstorar fönsterpartier, kanske placerat lite "pixligt parametriskt" och organiserar gärna husen i klassisk kvartersbebyggelse.

Där har vi tvättäkta svensk RoMo, en stil vi verkar gilla. Men kalla den inte för nyfunkis, det låter ju för anskrämligt.