Jag hör en liten trevlig dokumentär på P1 om Sigurd Lewerentz. De pratar om hans konsekventa reducerande stil, från 1910-talets klassicism till 1960-talets betong- och tegelvurm. De "ärliga", förenklade materialiteterna bara måste tillskrivas den brutalism jag så håller högt.
Denna stil är inte bara beroende av en asketisk/inkännande arkitekt, utan i lika hög grad kräver den sin "mänskliga murare"; en hantverkare som vågar sätta prägel och skapa något varierat i ett situationens unikum. I ett industrellt, "rationellt" byggande är detta svårt att uppnå (min gamla vanliga käpphäst). Intressant är kanske också att arkitektens samtida "digitala" hjälpmedel/verktyg motverkar ett sådant uttryck. Det ligger i sakens natur att det digitala skapandet som vi så vant oss vid eftersträvar perfektion; organisatorisk, estetisk, visuell etc; detta löses ofta med införandet av artificiella kompositmaterial eller i värsta fall halvdålig puts. Därför kan inte 60-talets brutalism återkomma i sin pura form, präglat av en situationens och framförallt hantverkarens närvaro.
Förutom den hantverkspräglade rufflighetsstilen finns inom stilen också den modulerade industrisentimentala brutalismen, främst undersökt av de japanska metabolisterna under 1970-talet. I Sydney fann jag det mest enastående exempel av samma stil, vackert placerad just invid Harbour Bridge; Sirius Apartments.
Med ett sådant uttryck kan vi idag fortfarande laborera med och repetera, kombinera och förvränga tills den ultimata, organiska godtyckligheten uppkommer. Här är inte ytskikt [primärt] brutala, istället ligger fokus på strukturen som sådan, konfigurationen av enheter, ett fritt förhållande till kontexten und so weiter...
