Jag börjar det hela med ett inlägg. Det är inget manifest, inte en uppsats, knappt ens en åsikt. Egentligen börjar det hela med ett boklån av Daniel Libeskinds "The Space of Encounter", en filosofisk teori-praktikbok från mitten av 90-talet. Jag lånar den i oktober, alltså en tid från nu, för att få inspiration till att fylla tomten i Västertull med Zig-Zaghus. Eftersom Libeskind är kungen därav känns han relevant. I boken varvas konceptuella modeller och texter med svårläst presentationsmaterial med planer och sektioner pålagda ovanpå varandra [ett klassiskt "juxtapose" för att plattitydera]. Till syvende och sidst (dec 2010) begränsade sig inspirationen i resultatet den gången till den mörkblå färg som genomsyrar planscherna, en Libeskindfetisch som hos arkitekten verkar ha avklingat sedan 1999.
Hela den där stilen med dekonstruktion är lite ute förresten. Skärande plan, formmässig ambivalens, "på-sin-spets-kompositioner" och konstanta referenser till filosofen Jacques Derrida känns lite unket, lite för slösande för vår tid och lite för indirekt.
Men än en gång (?); det verkar ha varit lite mer intressant (att leva) förr. Det fascinerande är att vi kanske inte behöver gå så långt tillbaka i tiden. En tid då vilda debatter om form och moral fortfarande utkämpades, då arkitektur kunde vara konst och därmed nog, då Peter Eisenman, på gott och ont, kunde producera antihiumanistiska, ickefunktionella och svindyra byggnadsliknande skulpturer som hans villaklienter fick anpassa sig till för att kunna (över)leva. Och denna stil hade sin storhetstid kring 1990, alltså till och med inom min livstid.
Det som precis är ute är kanske det som mest relevant speglar vad vi idag tycker och tänker.
Innebär detta att jag så gott vidare, från en vurm av 50-talets Corbusianska "expressionism", via 60-talets Paul Rudolph-brutalism och Lewerentzärlighet, 70-talets James Stirling-gadgets och lite Venturiteori, till en fäbless (f.ö. en ovanligt jämtländsk stavning) för desillusion, kollision och filosofisk postmodernism.
Är smaken sålunda kronologiskt länkad? Musikmässigt har det varit lite så; sextiotalets snällpop, sextio till sjuttio, symfonirock, fantastiska synthar, new wavigt tidigt åttiotal... Något nittiotal har hittills inte börjat spöka [kanske-tack-och-lov], men mycket tyder på det. Så kan då musik och arkitektur länkas samman? Libeskind gör det i sin röda lilla bok. Men inte konkret och särskilt inte i något vardagligt tycke-smak-resonemang. Nej, här är det istället musikens grammatik (och ibland nomenklatursystem) som skapar ramar och föder associationer.
Jag ska säga som det är. Jag har en uppgift att göra, en kurs att klara av. Denna text är inspiration och tillika tidsfördriv en torsdagseftermiddag.
Min "privatkurs" i Arkitekturteori på fredagar. Jag ska skriva ett arbete, en text om något jag brinner för. Först försökte jag hitta ett samtida tema, något ur den pågående diskursen. Det var inte helt lätt. Teori inom arkitekturen verkar ha tagit indirekta vägar. Arkitekter argumenterar fortfarande för sina idéer, i traktat och projektbeskrivningar, men någon [abstrakt] teoribildning i klassisk bemärkelse är det knappast tal om. Sustainable handlar oftare om system eller dystopiska/överentusiastiska teknikföreställningar, än om filosofiska resonemang. De urbana frågorna kopplas till teorier och "digitala" space syntaxteorier för att undersöka "flows" och diverse samhällsliga beteenden/tendenser. Men jag saknar de heroiska idéerna, de insnöade, omöjliga visionerna och det teoretiska djupet; kort sagt den intellektuella, arkitektoniska passionen. En stor grupp arkitekter är också fortfarande kvar i kollage- och bildmässiga visuella visioner, triggade av ett snabbt och hårdkokt mediaklimat. Vi (inklusive jag själv) orkar inte läsa.
Trots denna bokstavskoma spenderar jag en hel del tid i biblioteket. Finner vissa intressanta objekt i tidskrifter som jag inte får låna hem. Letar efter Libeskind.
Le Corbusier, Lewerentz, Ledoux... Jag byter plats på de båda sistnämnda, tycker att rätt ska vara rätt. Sedan kommer Lund & Slaatto, Lund och Valentin, men ingen Libeskind, varken monografi eller egen reflektionstext.
Daniel Libeskind har producerat en hel del byggnader genom åren. Efter 2005 är han inte lika omskriven (hans stil har nog blivit trist). Som den teoretiker han är har han också publicerad några egna titlar, såsom The Space of Encounter. Några ska finnas där i hyllorna. Intressant är att samtliga är borta. Någon bok har till och med den fantasieggade stulen-eufemismen "Förkommen" i databasen.
Oundvikligen tänker jag på SVT:s (förvånansvärt spännande) serie Bibliotekstjuven, liksom romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon som handlar om den mystiska författaren Julián Carax, vars böcker försvinner från antikvariat och bränns i syfte att radera minnet av ett litterärt verk.
Något slags intresse efter 2006 (då böckerna senast lånades ut) kan alltså skönjas, även om det rör sig om den destruktiva (dekonstruktivistiska) arten.
Hursomhelst skall jag försöka skriva en text om arkitekten, med utgångspunkt i två av hans judiska museum, det ena i Berlin, det andra i Köpenhamn. Projekten delar alltså funktion men skiljer sig i omfattning och grundläggande förutsättningar; förutom att de gjorts med tio års mellanrum och där den danska byggnaden är en inredning/restaurering av befintlig byggnad. Libeskind har också hävdat de radikalt olika förutsättningar som tyska och danska judar levt under (främst under nazitiden), vilket han säger sig ha avspeglat i den olika projektens karaktärer. Det är dock ingen överdrift att påstå att de båda byggnaderna (och andra Libeskindprojekt också för den delen) delar STORA formmässiga likheter. De dekonstruktivistiska idealen, som motsätter ordning, stil och konventioner, har istället omtolkats till byggnadsverk i en distinkt stil, ja till och med ett arkitektoniskt varumärke. Rätt eller fel; intentionen är att detta fenomen skall undersökas: vad händer med dekonstruktionen då den förverkligas?
Ende.
En annan (rätt okänd) dekonstruktör och tillika vän med Eisenman, John Hejduk. Bostäder i Kreuzberg Berlin (1988). Fotade i vildvuxen junigrönska 2007.
