Säga emot

"I like complexity and contradiction in architecture" börjar Robert Venturi sitt storverk från 1966 med. Jag vet inte om jag alltid kan instämma. Verkligheten däremot, det faktiskt byggda, tar sig ofta såpass komplexa dimensioner- sidor som sällan kunnat förutsättas i form av möten mellan VVS-dragningar, skuggeffekter och inte minst möblering, att detta ofta är svårt att väva in redan i ett konceptstadium. (Drar mig för övrigt till minnes en förvirrad gästföreläsning från nån förläst HDK-lärare som polemiserade kontext-koncept) Visst är det enklare att lyckas med det minimala-monokroma, det bildmässigt förenklade, detta är tendensen. Till lakejerna hör Tham och Videgård (utan Hansson numera) arkitekter, framgångsrika, högdragna. Visst låter jag mig imponeras, var ganska eld-och-lågor över deras Kalmar konstmuseum dit kan åkte tur-och-retur 750 km för att bese för några veckor sedan. Jag blev inte besviken, visserligen, det gick liksom inte. Åke E:son Lindmans bilder, som flitigt exponerats i media, hade redan gett mig hela upplevelsen. Det var inget att förundras över, allt var lika grafiskt i verkligheten som på bild. Liksom det redan var på illustratorperspektiven med sina streckgubbar från tävlingsskedet. Konsekvens kan man kalla sådant. Och duktiga hantverkare kanske? Eller så låg, minimalistisk detaljering att arkitekterna själva inte fick något nytt att upptäcka efter tävlingen. Förutom den sedvanliga känslan att huset ju är mindre i verkligheten än på bild, fanns där inte mycket mer att uppleva. Inget spännande flöde genom, ingen skevhet att irritera sig på. Allt var som på bild. Och blev också bra på mina bilder. "Jag tycker ändå om det, ja det gör jag ju".

Bolle och Martin, ja arkitekterna heter ju så, har sedan dess tuggat på enligt liknande strategi; enkelt och avskalat med någon färgaccent interiört, nu senast i tävlingen om Bergmancentret på Fårö. De börjar provocera mig. Med fula perspektiv, undermåliga argument och monokroma, färgstarka inredningar. De tar det hela på för dåligt allvar. Och inte ens gräset ser helt friskt ut. Sag mir wo die Blumen sind, wo sind sie geblieben (M. Dietrich).

Inventering: f.d. Tempo

En verksamhet har skenbart förlorat hela sin betydelse, sin funktion och sin värdighet. Spridda kundvagnar med olika logotyper på handtagen. Det tyder på "stormig ägarbild". En kiwi (eller möjligtvis en avocado) från 2008 i ett hörn. Kassorna är kvar, en lapp sitter där, en liten lathund som talar om när någon född ett visst år fyller arton:

född 1980 18 år: 1998

född 1981 18 år: 1999...

Så man inte råkar köpa cigaretter för tidigt.

Personalrum av ritning att döma renoverat tvåtusentvå (så sent som). Det är något visst när just en mataffär försvinner från ett område, särskilt som området är ett av Örebros mest "utsatta". Folket man möter utanför, de där lite luggslitna som hinner njuta av majsolen, muttrar lite att de saknar livsmedelsbutiken, att de hoppas att den kommer igen. Eller varför inte en fruktaffär? Örebro har för övrigt väldigt få sådana så påståendet är inte gripet ur luften. Affärsläget är dock utdömt. Många är de handlare som försökt sedan 1960.

Men allt är inte skit. Inte mycket är egentligen skit här. Bra läge i centrum, "det nya ungdomskulturella navet". Högtsittande fönsterband. Marmorgolv och till och med en emaljerad, färgglad plåt (konstnärlig utsmyckning kallas det visst), ja mycket andas POTENTIAL.

Så bra då att detta inte är ett Jan Jörnmarkreportage över ännu ett övergivet minne från det bättre förr. Här ska istället bli nytt, här skall rymmas kultur. Det kommer att bli bra.

Könsklyvare?

Vi skall för en gångs skull prata genus. Planlagda aktiviteter i det offentliga rummet sägs premiera (traditionella) killaktiviteter, mer eller mindre äventyrliga. Örebro kommun vill ändra på detta. Man satsar på "fitnesspark" och låter oss även rita en dansspegel med stålstag. För säkerhets skull utgörs baksidan av bollplank. Vi ska ju inte skrämma iväg någon. Jag tyckte att det var lite sött.

Insyn

När dörren till ditt rum inte längre är stängd,

kan jag naturligtvis komma in,

kliva in där och ta för mig.

Men där dörren satt är nu ett hål

(karmen har hon också tagit med sig)

Står där smålandsleende,

tar mig till kusten,

men där stannar jag knappast

(av blicken och munnen att döma)

Hålet saknar insats,

blir all rumslig spänning,

istället ett rungande "fritt fram"?

De kommer strax, de tittar in

får mitt ansikte att säga:

Jönköping, då det

emellertid visar Bredäng.

De tar mig med på just den bilden:

i mitten slår de

upp ett "nyckelfärdigt" Trivselhus

(som de faktiskt låser och därför kan hålla mig ute)