"I like complexity and contradiction in architecture" börjar Robert Venturi sitt storverk från 1966 med. Jag vet inte om jag alltid kan instämma. Verkligheten däremot, det faktiskt byggda, tar sig ofta såpass komplexa dimensioner- sidor som sällan kunnat förutsättas i form av möten mellan VVS-dragningar, skuggeffekter och inte minst möblering, att detta ofta är svårt att väva in redan i ett konceptstadium. (Drar mig för övrigt till minnes en förvirrad gästföreläsning från nån förläst HDK-lärare som polemiserade kontext-koncept) Visst är det enklare att lyckas med det minimala-monokroma, det bildmässigt förenklade, detta är tendensen. Till lakejerna hör Tham och Videgård (utan Hansson numera) arkitekter, framgångsrika, högdragna. Visst låter jag mig imponeras, var ganska eld-och-lågor över deras Kalmar konstmuseum dit kan åkte tur-och-retur 750 km för att bese för några veckor sedan. Jag blev inte besviken, visserligen, det gick liksom inte. Åke E:son Lindmans bilder, som flitigt exponerats i media, hade redan gett mig hela upplevelsen. Det var inget att förundras över, allt var lika grafiskt i verkligheten som på bild. Liksom det redan var på illustratorperspektiven med sina streckgubbar från tävlingsskedet. Konsekvens kan man kalla sådant. Och duktiga hantverkare kanske? Eller så låg, minimalistisk detaljering att arkitekterna själva inte fick något nytt att upptäcka efter tävlingen. Förutom den sedvanliga känslan att huset ju är mindre i verkligheten än på bild, fanns där inte mycket mer att uppleva. Inget spännande flöde genom, ingen skevhet att irritera sig på. Allt var som på bild. Och blev också bra på mina bilder. "Jag tycker ändå om det, ja det gör jag ju".
Bolle och Martin, ja arkitekterna heter ju så, har sedan dess tuggat på enligt liknande strategi; enkelt och avskalat med någon färgaccent interiört, nu senast i tävlingen om Bergmancentret på Fårö. De börjar provocera mig. Med fula perspektiv, undermåliga argument och monokroma, färgstarka inredningar. De tar det hela på för dåligt allvar. Och inte ens gräset ser helt friskt ut. Sag mir wo die Blumen sind, wo sind sie geblieben (M. Dietrich).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar