Rannsakan Rannsakan

Terminens designprocess har tagit fart och för en gångs skull skall det tarvliga och formalistiska i mig motas bort så gott det går. Intentionen är i korthet att där skall finnas en process. Uppbackad är jag av studions uttalade mål att hantera allt från stadsmässiga ställningstaganden "parts of urban fabric", komplexiteter och motsägelser, ner till materialmöten och interiöra rumssamband.

Några budord:

"Don't design buildings, but create places"

"Don't say you want people in the place. Instead offer something to the people"

Fundamentala självklarheter kan tyckas, men de kan inte nog understrykas.

Ett första förslag under temat "cultural meetingplace" presenterades häromdagen. Mottagandet var ganska modest. Jag hade byggt för lite, borde ha varit mustigare i volymer, tydligare i platsbildningar. Jag förstår precis vad kritikerna menade. Tomten är en långsmal parkeringsplats i västra Lund mellan den medeltida klosterkyrkan och Tingsrätten, nära järnvägen och västra infarten. Kontext finns det alltså gott om, om än inte helt inpå. Jag vill ta tag i något, fylla ut, karva till, kanske skapa ett nytt stråk. En röra av disparata idéer snor in sig, vill inte riktigt rikta sig utan att också forma sig. Problem. Jag kanske behöver ett program.

Jag och några studenter pratade lite löst om arkitektoniska drivkrafter (och process) häromdagen. Jag kom då till insikt med något nytt; i slutet av varje projekt har jag så argumenterat för mina idéer (internt med mig själv) att jag verkligen tror mig ha funnit det unika, det perfekta. Det känns helt enkelt världsklass. Därför brukar det också kännas lite snopet på kritiksessionerna. De andra kände inte igen sig, kunde möjligen hålla med om att de kunde vara lite "smånöjda" i enstaka fall. Jaha, tänkte jag är mitt förhållningssätt för objektorienterat, för att inte säga, alltför ytligt? Är det farligt att bli förälskad i sina idéer? Hur mycket skall man lyssna på handledning? I detta läge antagligen en hel del, eftersom vi behandlar organisation och tydlighet, snarare än arkitektoniska uttryck än så länge. Och hur är det egentligen med den gamla kreativa klyschan kill your darlings? Kan man inte istället uppmuntra ett lite mindre abrupt kiss your darling, om vi nu ser darling som något slags inre föreställning om den goda lösningen? Utan dessa försvinner ju också passionen för arkitektur, det de kallar "design energy". Lite småpussar och en smula ödmjukhet (samarbete och vidare syn) är nog receptet.

Folkparken i Lund

Det är anmärkningsvärt hur lokalt förankrad arkitekturdiskursen är vid Sveriges arkitektskolor. Referenser, idoler och ideal skiljer sig mellan (i alla fall) Lund och Göteborg (LTH och CTH), det tycker jag mig kunna se efter tre veckor vid det skånska lärosätet. Gezelius, Lewerentz, Wallinder och Wingårdh från Göteborg har bytts mot Anshelm, Nyberg och Edman, mer eller mindre. Den sistnämnde, Le Grande Bengt Edman, är jag ju själv väldigt förtjust i.

Jag valde därför just en av hans byggnader Folkparken i Lund som fallstudieobjekt i kursen Tektonik och Rum. Valet är känsligt, inte minst för att den ansvarige professor Nilsson själv var med vid utformandet av anläggningen i mitten av 70-talet och dessutom var nära vän till Edman.

Helst hade jag velat studera någon annan av hans många fina exempel i Lund; Sparta, Vildanden eller Villa Hägerstrand, präglade av sina material, dunkla gestaltning och oinsmickrade uttryck.

Nu fick det dock bli Folkparken istället; en anläggning uppförd längs ett stråk i en park, tänkt som en multifunktionell arena för (social)demokratiska möten och nöjesarrangemang för (röda) medborgare. Byggnaden invidgdes 1977, året efter att borgarna vunnit valet.

Så här i valtider skall nämnas att Folkparken för närvarande står tom och igenbommad, kanske ett tecken på att tiden har gått och samhället är förändrat.

Bengt Edman beskrev huset som en antibyggnad där själva arkitekturen stod tillbaka till förmån för funktion, människors möten och flöden, den urbana och växtliga (botaniska) utvecklingen. Redan 1978 beskrev Claes Caldenby byggnadens underutnyttjande i artikeln Bingospelarna och arkitekten (Arkitektur 1978, nr.4). Flexibiliteten hade uteblivit, liksom de mänskliga mötena. Mest användes den som dansbana och bingohall. För slutna sällskap. Trots att det saknas riktiga publika arenor i Lund. Det mesta i lokalväg är institutionaliserat eller "nationaliserat". Den vanlige medborgaren får hålla tillgodo med det kommersiella utbudet, mer eller mindre.

Så var det 1978 och så verkar det vara också idag, av den lokala debatten att döma.

Är kanske namnet "Folkparken" ett problem i sig? Intentionen var folk=medborgare och park=öppen plats med flexibla strukturer snarare än monumental, enhetlig byggnad. Kanske har namnet snarare kommit att förknippas med "arbetare", revolutionära (nåja) uppviglande sammankomster och väl blöta lördagkvällar till dansbandsmusik. I det akademiska och (förmodat) konservativa Lund möts sådant mer mer än skepsis.

En byggnad utan särskilt dedikerad funktion är en sak. Med en enkel, avläsbar form (läs IKEA-låda) blir den ändå möjlig att hantera för brukaren (i detta fall medborgaren). Folkparken i Lund är inte enkel i sitt uttryck.

Till att börja med är den svår att finna, först dold i grönska och sedan bakom en jättelik pergola (som om den inte vill vara byggnad). Huvudingången är också svårfunnen, den skulle kunna utgöras av flera av de öppningar som finns. Desto tydligare är stråkens sekvenser, liksom uppdelningen av stråk och platser. En skarp ryggrad av tegel (en permanent och funktionsspäckad enhet) möter ett additativt och utbyggningsbart trämassiv, använt som fritidsgård. Pergolan på andra sidan fortsätter in i huset, bildar bärande stomme. Interiören är uppglasad med pergolan, men blir på grund av växtligheten ändå dunkel. Här återfinns ett centralrum med dansrotunda i betong, café på en liten hylla bredvid. Garderoben återfinns precis vid entrén i en enkel (tillfällig ser det ut som) spånskivsrektangel. Det hela är komplext, flerbottnat och framförallt inte särskilt bildskönt.

Nu står alltså Folkparken tom. Lokala politiker vill se en användning och famlar mellan "kulturhus" (märk ordvalet där man aktar sig för socialistiska konnotationer), seniorboende eller parkeringshus (!). Problemet är att byggnaden i sin rena gestalt inte har något större värde, mer än möjligtvis antikvariskt. Samma principer som för äldre, kulturhistoriskt intressant bebyggelse, kan därför inte användas. Det är istället i sin funktion, av sitt brukande, som parken blir till byggnad. Folkparken speglar en bit av en tid i Sverige, en del av ett folkhem (just det). Mer flerbottnad politektur än oomtvistlig arkitektur kan tyckas. Valdagen till ära ställer jag mig därför frågan om en sådan plats är till historien förpassad, eller om en användning kan komma åter. Om detta kräver ideologi, sammanslutning eller politisk påtryckning låter jag vara osagt. Men en vision och en moral, det kräver den i alla fall.