Terminens designprocess har tagit fart och för en gångs skull skall det tarvliga och formalistiska i mig motas bort så gott det går. Intentionen är i korthet att där skall finnas en process. Uppbackad är jag av studions uttalade mål att hantera allt från stadsmässiga ställningstaganden "parts of urban fabric", komplexiteter och motsägelser, ner till materialmöten och interiöra rumssamband.
Några budord:
"Don't design buildings, but create places"
"Don't say you want people in the place. Instead offer something to the people"
Fundamentala självklarheter kan tyckas, men de kan inte nog understrykas.
Ett första förslag under temat "cultural meetingplace" presenterades häromdagen. Mottagandet var ganska modest. Jag hade byggt för lite, borde ha varit mustigare i volymer, tydligare i platsbildningar. Jag förstår precis vad kritikerna menade. Tomten är en långsmal parkeringsplats i västra Lund mellan den medeltida klosterkyrkan och Tingsrätten, nära järnvägen och västra infarten. Kontext finns det alltså gott om, om än inte helt inpå. Jag vill ta tag i något, fylla ut, karva till, kanske skapa ett nytt stråk. En röra av disparata idéer snor in sig, vill inte riktigt rikta sig utan att också forma sig. Problem. Jag kanske behöver ett program.
Jag och några studenter pratade lite löst om arkitektoniska drivkrafter (och process) häromdagen. Jag kom då till insikt med något nytt; i slutet av varje projekt har jag så argumenterat för mina idéer (internt med mig själv) att jag verkligen tror mig ha funnit det unika, det perfekta. Det känns helt enkelt världsklass. Därför brukar det också kännas lite snopet på kritiksessionerna. De andra kände inte igen sig, kunde möjligen hålla med om att de kunde vara lite "smånöjda" i enstaka fall. Jaha, tänkte jag är mitt förhållningssätt för objektorienterat, för att inte säga, alltför ytligt? Är det farligt att bli förälskad i sina idéer? Hur mycket skall man lyssna på handledning? I detta läge antagligen en hel del, eftersom vi behandlar organisation och tydlighet, snarare än arkitektoniska uttryck än så länge. Och hur är det egentligen med den gamla kreativa klyschan kill your darlings? Kan man inte istället uppmuntra ett lite mindre abrupt kiss your darling, om vi nu ser darling som något slags inre föreställning om den goda lösningen? Utan dessa försvinner ju också passionen för arkitektur, det de kallar "design energy". Lite småpussar och en smula ödmjukhet (samarbete och vidare syn) är nog receptet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar