Ny möbel

Jag är plötsligt ägare en en möbel, gjord av en LTH-student i en kurs för några år sedan. Sedan dess bortglömd i snicken och senare utställd en månad, exponerad för väder och vind, i väntan på bortförande till slutförvar. Tiden var nog perfekt, ursprungsfärgen var "metall", nu är den snarare "rost". Gjord i ett stycke stål som skurits och böjts till denna imponerande, asymmetriska pjäs. Sits i plywood med något slags gummiöverdrag. Primärt ska den nog inte användas som stol, snarare agerar den nu objekt i ett tidigare tomt och trubbigt hörn av lägenheten. Goda förvaringsmöjligheter ger den. Jag är mycket nöjd.

Västertull_fortsättning

Projektet fortsätter. Nu har densiteten och koncentrationen av det byggda ökat på platsen. Ett "small little tower" på tio våningar har ritats, liksom en skiss om svensk öppenhet. Imorgon är det åter kritik. Vi får se hur det går.

Urban

U-ordet används verkligt frekvent, nästa lika ofta som sustainable. Mitt favoritexempel just nu är ett exjobb som hänger i foajén. Namnet är Urban Interlude; ett slags morfiskt masskommunikationscentrum som väver samman bussar, tåg bilar och fotgängare. Dessutom har det begåvats med både en Urban Balcony och en Urban Amphitheatre. Wow! Som om det stadsmässiga måste tryckas upp i ansiktet på lundaborna, som om de tidigare trott sig bo i the rural periphery. Annars är det väl det vi har mest av i Sverige, natur och landskap, långa avstånd. Avfolkningsbygd. Just de fria ytorna, skogen och landsbygden är ju också det som utländska turister brukar uppskatta mest när de kommer hit.

Nåväl, när det gäller ordet urban (helst med engelskt uttal) går det inflation i arkitektvärlden. Minsta lilla kvalitet skall härledas till något slags absurd stadsmässighet i sammanhang där vi vill förtäta, förstora, utveckla och göra bättre. Jag tror att jag ska börja använda det motsatta som prefix bara-för-att; rural decorum, periphery spirit, suburban professionals osv.

Det kanske beror på att jag själv är uppvuxen vid stadens rand som gör mig lite beklämd när allt förortfokus försvunnit. Och då menar jag inte de mångkulturella förorterna som fortfarande intresserar med sina brukande-inflytande-projekt, miljonprogramsupprustningar och bostadsrättsinfills.

Istället sjunger jag villaförortens lovsång. Där finns de snikna grannarna, mexiteglet, grilloset, joddlarbalkongerna (inte alls aspirerande att vara urbana), häckarna och buskagen, morgonköerna i rondellen den sunkiga F-9-skolan och motorvägen som tar oss in till stan.

Ackompanjera gör David Chipperfields arkitektoniska skulptur vid Kivik Art Centre som

besågs förra veckan och som ligger perfekt placerad i ett skönt pastorallandskap, ovanligt avlägset.