_i Bagsvœrd, i Sydney_bilder

_i Bagsvœrd, i Sydney

Det hela är mycket tydligt. Det märks särskilt när jag studerar de tidiga faserna i hans projekt. Det är fascinationen för, och det skickliga bemästrandet av den arkitektoniska sektionen i Jørn Utzons arkitektur.

Efter en studieresa till Danmark förra veckan blev det hela än tydligare.
Ett flertal projekt hann vi se; Kingohusene i Helsingör, Paustian (möbelaffär) i Nyhavn, samt kyrkan i Bagsvœrd, där den senaste var "bäst" arkitektoniskt och intressantast från sektionsresonemanget.

Hursomhelst,

ett adekvat objekt att jämföra kyrkan med är operan i Sydney som jag såg i juli,
även om skillnaderna byggnaderna emellan är större än likheterna.
Utgångspunkterna är till att börja med diametralt olika. Operan i Sydney vanns
tack vare ett relativt skissartat tävlingsbidrag då arkitekten var oerfaren,
kyrkan ett "rutinuppdrag" under senare delen av arkitektens karriär.

Vad som trollband juryn i Sydney, och som märkte ut förslaget
var just sektionen, eller rättare sagt byggnadens profil;
en sekvens av segel på ett podium.
En högst "relevant" profil med tanke på byggnadens exponerade läge,
parallell med Sydney Harbour Bridge.
Seglen vänder sig mot vattnet,
ryggen mot staden.


Att operan har en skulptural form också åt andra hållet, tvärs profilen, är mer en konsekvens av "byggbarhet" gissar jag.
Faktum var att Utzon länge inte hade en aning om hur byggnaden
skulle kunna uppföras med lättheten i uttrycket bibehållen.

Den kända anekdoten om apelsinskalet som sägsha inspirerat till att delarna (geometriskt) kom att byggas upp som cirkelsegment/välvda skal, känns mer som en nödvändig historia kring en konceptuell efterkonstruktion.
I sak och innehåll är byggnadens andra sektion, "den på tvärs", tämligen ointressant.

Den tillför inte byggnaden mer än
en nödvändig tredje dimension och sålunda en volym.


Det samma tycker jag mig se i Bagsvœrd. En komplex sektion i ena änden
motsvaras av en enkel ickeskulptural andra sida, kanske en nödvändighet dåförtiden
då designförfarandet i stort sett var tvådimensionellt, fysiska modeller undantaget.

Men det är inte av kritik av arkitekten/arkitekturen som detta konstateras.
Snarare kommer jag att känna igen mig i ett sådant förhållningssätt.

Det är inspirerande med arkitekter som lyckas fånga en byggnad
i ett snitt, en (1) ritning och skapa något komplext, för att inte säga "fantastiskt",
på ett relativt enkelt, rationellt och överskådligt vis.
Sådant tilltalas jag av.


Vad som vidare är intressant är sättet på vilket Utzon väljer de skulpturala sektionerna att uppträda exteriört.

I Sydney är profilen som sagt tydligt redovisad som skultur.

Detta är en publik (ikon)byggnad, en symbol för sin funktion "opera".
Sektionen ingår också i operans officiella logotyp.
Seglen-skalen är friställda från interiören.
De upplevs även inomhus, men mer sekundärt och endast i foajéerna.
Akustik och andra praktiska aspekter har inneburit att själva evenemangssalarna placerats i skolådor.
Praktiska funktioner är förlagda i ett podiumplan, min favoritdel av byggnaden för övrigt.


Trappan upp mot "förväntans rum". I fonden skolådan innehållande konsertsal. Salen i sig; en varm introvert kokong.
I Bagsvœrd finns ingen ansats att annonsera, varken funktion eller sektion.
Utvändigt är kyrkan ett skjul, varken mer eller mindre vacker
än vilken industribyggnad som helst. Påminner för övrigt en del om Haparanda kyrkan av ELLT (den måste jag se någon gång).
Någon information om ett fantastiskt kyrkorum eller trevliga innegårdar behöver tydligen inte visas den som förbipasserar.
Detta är inte en stadens byggnad, utan en församlings mötespunkt (och kanske ev. Guds hus).
Utzon har i detta projekt gjort det enklare för sig koncept-/konsekvens-/konstruktionsmässigt,
antagligen som en kombinerad lärdom från Sydney, men också på grund
av en sväv budget. Prefabricerade betongelement ordnade i ett rutnät är bärande struktur.
Det är därför enklare att motivera den skulpturala
insidan; en tunn betonghistoria som inte gör så mycket lastväsen av sig.
Kyrkorummet har en rektangulär planform, där taket svävar, böljande. Intressant är
att besökaren kan "gå utanför" detta tak och studera sektionen från sidan från ett galleri
(också den mest prominenta fotovinkeln). Sektionen är alltså
inte blott ett abstrakt tankesnitt utan en högst reell upplevelse. Ovanligt.
Så kan man givetvis inte hantera en så akustiskt känslig miljö som en opera,
men väl i ett sakralt rum där oväntad ljudbild snarare är fördel än nackdel.

Det hela skapar en uppenbar kontrast mellan ute och inne, vilken är mer häpnadsväckande än banal, mycket tack vare den vackra ljusföringen. Men om detta får alltså staden inget veta. Jag tycker mycket mer om detta senare "hemliga" förhållningssätt;
dels för att den bibehåller kontexten urbant neutral (för att inte säga tråkig),
dels för att det ger en mer mångbottnad arkitekt(måhända till och med motsägelsefull).

Kork+Svamp

Jag har funnit ett nytt uttrycksmedel i oortodoxa modellmaterial. Tvättsvamp för vegetation, tandpetare för pelarsystem och kork för "tunga element". Det sistnämnda är ett underbart material; lättskuret, vacker struktur, billigt. Enda abret är att det är lite svårt att få tag på bara, men ett telefonsamtal till den legendariska (nåja) korkfabriken i Eslöv löste problematiken. Samtliga modeller i skala 1:500, tämligen små m.a.o.

Kulturellt komplex, Västertull

" A-small-little-tower", Västertull

Folkparken, Lund


Generell strukturstudie, Västertull

Hundra ingredienser?

" Du bakar en tårta med hundra ingredienser. Det är klart som fan att den kommer att smaka bajs". Alltså inte skit i största allmänhet. Utan det mer fekaliespecifika "bajs". Ett utlåtande från min handledare en gång i tiden, back in the days hösten nollsex.

Det handlade den gången om en nergrävd bastu med trappor, nivåer och kallbadsbalkong. Industriskorsten. Bacon-os (notera bindestrecket) från köket. Takfönster som allena kontakt med omvärlden. "För att kontext ändå saknades". Betong med grovt formarbete. Konstgjord sluttning från vilken spektaklet kragade ut. Interiört vattenfall. En illa utförd kartongmodell i skala 1:50 finns kvar. Några rullade planscher. Men framför allt en siluett i huvudet. En trappa sedd underifrån, något smått uppstickande. Kort sagt, den var tårtan med extra allt.

...Det är underligt med projektens ingredienser; hur de uppkommer och sedan återkommer, i olika sammanhang och tappningar och funktioner, men de kommer alltid åter. Tyvärr är det inte bara motiven i sig som trollbinder. Ibland kommer också en hel process att präglas av ett fixt tema. Sällan för det mig framåt. Det är ju tur att mina miljöer och sammanhang byts ut då och då. Ickesmickrande mönster skulle annars bli uppenbara... Ett färdigt formspråk är inte arkitektoniskt korrekt.

Nu när jag ändå tänker på det hela bör det jag kallar "tendenser" (läs fixa idéer) presenteras. Här är fem gamla favoriter:

Generellt gäller att det som enkelt ritas från sidan i profil (och i sektion) attraherar. Här återfinns som enklaste idé den om gavlen, "husets kind". Kanske inte fullt utvecklad i något projekt men ofta illustrerad som "den lilla stugan" är den en bra källa som inspiration för solitären, eller varför inte Huset Hus. (Alltjämt famlar jag efter en lika kraftfull benämning som det engelska generic). Utifrån gaveln kommer den mer särskilda "holken" och "burspråket"; en utväxt från en större, ofta befintlig struktur och återfinns i allt från kulturboxar kallade Marmotta i holländska Den Bosch (09-10), förtätning av Varberga (-10) samt mitt senaste projekt om Västertull i Lund. Raka trappor fascinerar också; särskilt sättet på vilket de uppträder utomhus. Till sist kommer "skylten", en vägg som projicerar, annonserar en aktivitet längs en stråk. Ett enkelt budskap som fångar blicken en projektion eller en stor mörk yta. Här är det Robert Venturis budskapsintresse som inspirerar. Att annonsera en aktivitet behöver faktiskt inte innebära mer än att skriva dess namn.

...Så tårtan kanske inte har så många ingredienser trots allt, på gott och värre.

Nog av hastad, brådmogen autobiografi för idag.

Till sist en liten strimma med blandade "tendenser":

-(Kvasi)strukturellt element (07)

-Polskt kulturcenter (08)

-Multireligiöst kapell (09)

-Marmotta towers (09-10)

-Skiss för tillbyggnad i Varberga (10)

England_horisontellt

Vi var på studieresa i England häromveckan. Några bilder därifrån på temat horisontalitet.


College Oxford: Ahrends Burton & Koralek. Hightechstruktur från 70-talet som ormar sig kring en gård i gotiskt sammanhang.

St. Catherine's College, Oxford av Arne Jacobsen. Modernistisk tolkning av den klassiska Oxford-courtyard-green-typologin.

Serpentine Pavilion 2010, Jean Nouvel. Röd skärm framför röd tältstruktur. Café och sittplatser. Röd inredning, sponsrad av Coca Cola. Lite sådär.

The Royal Crescent, Bath av John Wood d.y. Banbrytande bågbostäder kring ointaglig gräsmatta. Vallgrav av "Hahatyp" till vänster. Håller boskap och turister på avstånd.

Stadsbiblioteket, Lund

Stadsbiblioteket i Lund av Flemming Lassen från 1970. Ett arktektoniskt föredöme i detalj och helhet; exemplifierar i att till och med en såpass modest funktion som källargaraget fått en god portion arkitektur.

Bänkar i Klippan

-Får jag lov att bryta av den lyriska modernismen i världsklass med lite myspys i vitlackat gjutjärn?

-Jadå. Det går bra.

Sigurd Lewerentz planerade, dikterade och ritade ALLT, ner till minsta lilla skruv i sin kyrka i Klippan. Nog kunde han ha gjort en fin liten parkbänk också.