_i Bagsvœrd, i Sydney

Det hela är mycket tydligt. Det märks särskilt när jag studerar de tidiga faserna i hans projekt. Det är fascinationen för, och det skickliga bemästrandet av den arkitektoniska sektionen i Jørn Utzons arkitektur.

Efter en studieresa till Danmark förra veckan blev det hela än tydligare.
Ett flertal projekt hann vi se; Kingohusene i Helsingör, Paustian (möbelaffär) i Nyhavn, samt kyrkan i Bagsvœrd, där den senaste var "bäst" arkitektoniskt och intressantast från sektionsresonemanget.

Hursomhelst,

ett adekvat objekt att jämföra kyrkan med är operan i Sydney som jag såg i juli,
även om skillnaderna byggnaderna emellan är större än likheterna.
Utgångspunkterna är till att börja med diametralt olika. Operan i Sydney vanns
tack vare ett relativt skissartat tävlingsbidrag då arkitekten var oerfaren,
kyrkan ett "rutinuppdrag" under senare delen av arkitektens karriär.

Vad som trollband juryn i Sydney, och som märkte ut förslaget
var just sektionen, eller rättare sagt byggnadens profil;
en sekvens av segel på ett podium.
En högst "relevant" profil med tanke på byggnadens exponerade läge,
parallell med Sydney Harbour Bridge.
Seglen vänder sig mot vattnet,
ryggen mot staden.


Att operan har en skulptural form också åt andra hållet, tvärs profilen, är mer en konsekvens av "byggbarhet" gissar jag.
Faktum var att Utzon länge inte hade en aning om hur byggnaden
skulle kunna uppföras med lättheten i uttrycket bibehållen.

Den kända anekdoten om apelsinskalet som sägsha inspirerat till att delarna (geometriskt) kom att byggas upp som cirkelsegment/välvda skal, känns mer som en nödvändig historia kring en konceptuell efterkonstruktion.
I sak och innehåll är byggnadens andra sektion, "den på tvärs", tämligen ointressant.

Den tillför inte byggnaden mer än
en nödvändig tredje dimension och sålunda en volym.


Det samma tycker jag mig se i Bagsvœrd. En komplex sektion i ena änden
motsvaras av en enkel ickeskulptural andra sida, kanske en nödvändighet dåförtiden
då designförfarandet i stort sett var tvådimensionellt, fysiska modeller undantaget.

Men det är inte av kritik av arkitekten/arkitekturen som detta konstateras.
Snarare kommer jag att känna igen mig i ett sådant förhållningssätt.

Det är inspirerande med arkitekter som lyckas fånga en byggnad
i ett snitt, en (1) ritning och skapa något komplext, för att inte säga "fantastiskt",
på ett relativt enkelt, rationellt och överskådligt vis.
Sådant tilltalas jag av.


Vad som vidare är intressant är sättet på vilket Utzon väljer de skulpturala sektionerna att uppträda exteriört.

I Sydney är profilen som sagt tydligt redovisad som skultur.

Detta är en publik (ikon)byggnad, en symbol för sin funktion "opera".
Sektionen ingår också i operans officiella logotyp.
Seglen-skalen är friställda från interiören.
De upplevs även inomhus, men mer sekundärt och endast i foajéerna.
Akustik och andra praktiska aspekter har inneburit att själva evenemangssalarna placerats i skolådor.
Praktiska funktioner är förlagda i ett podiumplan, min favoritdel av byggnaden för övrigt.


Trappan upp mot "förväntans rum". I fonden skolådan innehållande konsertsal. Salen i sig; en varm introvert kokong.
I Bagsvœrd finns ingen ansats att annonsera, varken funktion eller sektion.
Utvändigt är kyrkan ett skjul, varken mer eller mindre vacker
än vilken industribyggnad som helst. Påminner för övrigt en del om Haparanda kyrkan av ELLT (den måste jag se någon gång).
Någon information om ett fantastiskt kyrkorum eller trevliga innegårdar behöver tydligen inte visas den som förbipasserar.
Detta är inte en stadens byggnad, utan en församlings mötespunkt (och kanske ev. Guds hus).
Utzon har i detta projekt gjort det enklare för sig koncept-/konsekvens-/konstruktionsmässigt,
antagligen som en kombinerad lärdom från Sydney, men också på grund
av en sväv budget. Prefabricerade betongelement ordnade i ett rutnät är bärande struktur.
Det är därför enklare att motivera den skulpturala
insidan; en tunn betonghistoria som inte gör så mycket lastväsen av sig.
Kyrkorummet har en rektangulär planform, där taket svävar, böljande. Intressant är
att besökaren kan "gå utanför" detta tak och studera sektionen från sidan från ett galleri
(också den mest prominenta fotovinkeln). Sektionen är alltså
inte blott ett abstrakt tankesnitt utan en högst reell upplevelse. Ovanligt.
Så kan man givetvis inte hantera en så akustiskt känslig miljö som en opera,
men väl i ett sakralt rum där oväntad ljudbild snarare är fördel än nackdel.

Det hela skapar en uppenbar kontrast mellan ute och inne, vilken är mer häpnadsväckande än banal, mycket tack vare den vackra ljusföringen. Men om detta får alltså staden inget veta. Jag tycker mycket mer om detta senare "hemliga" förhållningssätt;
dels för att den bibehåller kontexten urbant neutral (för att inte säga tråkig),
dels för att det ger en mer mångbottnad arkitekt(måhända till och med motsägelsefull).