Regionhuset, Lund

Och så till nästa hotade modernistdinosaurie i Lund; Regionhuset av Klas Anshelm från 1968. Fram till november 2010 huserade den 18000 kvadratmeter kopparklädda byggnaden Landstingskansliet för Region Skåne. Nu står den som ännu ett övergivet monument över institutionssverige. Den har sålts för en ansenlig summa och inväntar en ny funktion, men har ändå tillåtits förfalla. Exempelvis har koppartjuvarna gått hårt åt mot fasaden. Fastighetsägaren beräknar det stulna metallvärdet till över 300000 men lovar att fasaden skall lagas så snart som möjligt. Vi kan vara ganska säkra på att det inte blir i koppar.

Arkitektoniskt är byggnaden mer frodig än de annars karga och rationella Anshelmsbyggnaderna med råa, lite oformliga trapphus och så de underliga kopparkepsarna som ger lite lustiga (roliga) geometriska möten. Som om Anshelm pratat lite med Bengt Edman.

Min professor Mats tyckte att jag skulle arbeta med byggnaden i mitt exjobb. Det vore en utmaning.

intervention_introversion

Lustigt nog (i bemärkelsen annorlunda sammanträffande) ägnades veckans tredagarsskiss åt just Landsarkivet av Bernt Nyberg. Uppgiften var att finna en alternativ lösning till Fojabs mindre lyckade skiss (se tidigare inlägg), där de exteriöra arkitektoniska kvaliteterna bättre hanterades. Eftersom Lunds Nation har köpt fastigheten med intentionen att bygga om det hela till studentbostäder, blev detta också programmet, även om vi alla kunde konstatera att det nog finns bättre funktioner för byggnaden i slutet tillstånd.

Bostäder behöver ljus, vilket rimmar illa med Nybergs monolit. Vi löste det hela med att lyfta av taket, bredda en slits, blåsa ut interiören och ersätta den med bostadsholkar kring innergårdar. De minimala lägenheterna delar kök och umgängesytor och är mer eller mindre uppglasade. Ett tunt förvaringsskikt innanför glaset möjliggör insynsskydd och identitetsskapare. Här kan kläder hängas, cyklar lutas och böcker staplas och är ägodelarna för många får man lov att bo mörkt. Mer konsumtionskritiskt än så sträcker jag mig inte.

Det ventilatoriska manifestet

Bernt Nybergs Landsarkiv i Lund från nittonhundrasjuttioett kommer inom några år att stå utan funktion då verksamheten flyttar. Arkitekturen är svårbemästrad och specifik för sitt slutna ändåmål som just "arkiv". Styrkan ligger i de slutna, av arkitekter besjungna, tegelmurar.

Mindre uppmärksammade, men minst lika viktiga för det kärvt sakrala uttryck som arkitekturen står för, är de rostiga stålartefakter som Nyberg placerat runt om byggnaden. Egentligen är de tekniska nödvändigheter, sådana där som annars placeras in som förfulande ready-mades i projekteringens slutskede, men som Nyberg, i detalj, material och komposition tillsammans med byggnaden låter bli till skulpturer i cortenstål. Ventilationstrummor, ett rör och en lastbrygga utgör den brutala dekoration som gör Landsarkivet till ett förvaringens kloster.

Fojab Arkitekter i Malmö har "skissat" på ett synnerligen abrupt restaureringförslag där blocket omvandlas till triviala studentbostäder, illustrerat i en urvattnat överbefolkad rendering. Intressant är att denna skiss inte finns på kontorets hemsida, där det enda som berör projektet är en text som argumenterar för varför arkivet skall göras om; troligen en respons till de massiva (nåja) protester och namnunderskrifter som publicerats.

Det svider dock en hel del när man ser den här renderingen, men som med så mycket annat får man acceptera, med all respekt till protestlistor. Därmed inte utan att kontraagera.

Efter att Fojab gått loss på murar och park (och inte minst interiör vilket få har berört i sina protesterande kommentarer), återstår stålartefakterna, vilka må hålla uppe den sargade arkitektoniska kvaliteten något, men inte passa i ett så profant sammanhang som bostadens. Sålunda skall de avlägnas och platsen skall få återgå till ett slags normaltrivialt neutrum; det är ju så vi känner Fojabs verksamhet.

Så lägligt då att jag just nu ritar på en ny entré till A-huset vid LTH i ett projekt där just de tekniska installationernas exponering skall fungera som pedagogiska element (min intention) samt att kursen fokuserar på restaurering/räddande av modernismens arkitektur.

Platsen ligger mellan arkitekternas byggnad av Klas Anshelm och Designcentrum (IKDC). Jag placerar ett större skulpturalt auditorium och skapar en treenighet kring en piazza i markplan, en plats som egentligen är ett beträdbart tak med bibliotek under. På platsen, ett slags tebricka med servis i form av ljusbrunnar, fönsterslitsar och friskluftsintag, placerar jag Nybergs "turbiner". Sin praktiska funktion har de sedan länge likväl förlorat, men i och med detta träder andra värden fram, inte minst kopplade till arkitekturhistoria och ideologi, men också politik och arkitektonisk moral. Det behöver vi studenter understundom påminna oss om.