Jag ska börja kalla hallen för tambur
och går från sovrum till gemak.
Soffans yschpyschiga plysch,
tunga gobelänger,
och exotiska palmer som bara delvis klarar dunklet.
Och ingenting är naket,
för allt är impregnerat
med en fransk-nygammal doft.
Människor vandrar då som nu anemiskt,
lika translucenta var de däremellan.
Men nu har jag målat väggarna
och kapslat in den rena minimalismen
i ett strindbergssalongskt töcken.
Det är då de bleka kommer fram
och jag kan inte låta bli,
att ge dem mitt uppriktiga leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar