Vangelis

Jag kan inte mycket om grekisk musik, mer än Demis Roussos och Nana Mouskouri med vänner, icke att förglömma alla zorbatoner som så förknippas med grekiskt ö-liv. Sedan har vi givetvis också Iannis Xenakis när jag tänker efter, kompositören som väl blivit mest känd som Le Corbusiers samarbetspartner under femtio- och sextiotalen. Något mer utstuderat disharmoniskt får man leta länge efter, tonerna passar dock bättre som representation för fönsteruppställning i klostret i La Tourette än som spelade på musikinstrument, för övrigt för övrigt.

I min korta och knappa exposé ska jag så komma till kärnan; jag vill ägna en mening åt Vangelis, den elektropoetiske kompositören som gjorde sig känd som skaparen av ledmotivet till Bladerunner från 1982. Njutbart. Poetiskt. Stämningsfullt. Det har jag förresten alltid tyckt. Jag drar mig till minnes en tid under lågstadiet då några teatertanter (ja, de hade Gudrun Sjödénkläder och hette Monique och Hèléne) från Kulturskolan kom och hade avslappningsövningar med oss barn till tonerna av just Vangelis. Efter sådär tre fyra gånger fick jag till och med låna hem kasettbandet (nostalgi) som också hade besudlats med en del obligatorisk meditativ delfinskit. Jag spelade över allt på ett annat kasettband via min spelare som hade två "bandgarage" och sedan var musiken förevigad. Det var en tid då man kunde bli åtminstone en aningens trollbunden. Those were the days!

Nya stadsbussar

Och staden har fått ett nytt busslinjenät. Färgerna är glada, systemet intrikat, grafiken kontinental! Friskt! Och Adolfsberg får två linjer (eller fyra beroende på hur man ser det). Nu kan vi åter välja raka vägen eller "mångkulturella stickspåret" via andra stadsdelar. En eloge till kommunen, landstinget och de andra som satsar på kollektivtrafiken. Nu kanske bussen blir ett riktigt alternativ till... cykeln? På gott och ont alltså.

Bokrean

Försov mig till bokrean, trots att jag ställde klockan på femochfyrtiofem. Men den var ändå rätt medioker av katalogerna att döma, särskilt Akademibokhandelns som verkar ha gått ner sig i latte-mötesplatsträsket fullständigt och avvecklar de smalare böckerna. Inte för att det jag läser behöver vara så särdeles svårt. Men det ska lik förbannat finnas där om jag vill ha det, särskilt under rean då jag vill köpa på mig lite poesi och klassiker inför året. Nu var det mest Liza Marklund et al.

Men jag ska försöka ta mig till Bokia under morgondagen, om inte annat så för att införskaffa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna (som jag funderat på länge). Sen beställde jag en liten informationsbroschyr från Dalarnas Museum om den okände 60-talsarkitekten Jack Hansson.

Just nu blir det inte mycket läst. Jag bläddrar förstrött i Peter Eisenmans Inside Outside och en diktsamling av aktuelle (får man säga så om en självmördare som varit död i 25 år?) dystopoeten Willy Granqvist. En omläsning av Ayn Rands pinsamt genomskinliga ideologiroman Urkällan som förtäckts till något slags hjältehistoria om en ung arkitekt i modernismens barndom, blir det också. Nej, tacka vet jag Maskrosbollen av Göran Tunström om nu någon vill läsa om unga arkitekter med ideal. Så vackert skildras Bastiano som drömmer om ett liv som arkitekt och kärleken till Rita-Karin.

Februari summarum

Det blev mycket arbete i februari. Mycket arbete i Örebro. Omgiven av snö och kompakt kyla, så kompakt att det nästan är paniskt. Det går inte att cykla, eller promenera eller åka tåg eller bil längre sträckor. Därför är man där man befinner sig.
Såg några bilder från ett projekt på jobbet; en lagerbyggnad under uppförande i ett grustag. Jag trodde det var Texas men det visade sig vara Mosås på sommaren. Man vänjer sig snabbt av med naturen såsom "fruktbar livgivare". Nu är den bara kall som is. Vi skottade hustaket hemma igår också, inspirerade av de senaste arenarasen. Nu ligger allt utanför fönstret istället, skenbart fluffigt men förädiskt kompakterat av sin egen tyngd. På tal om arenor, vi var på en liten ishockeyexposé i södra Norrland under förra tisdagen. Ejendals i Leksand förtjänar en bild.
På tal om ingenting; SD (som i SD-kort) står inte för SanDisc, ScanDisc el. dyl varumärke utan SafeDisc. Slutdebatterat m.a.o.

Jag kan inte låta bli att visa min tegelkub i Adolfsberg av Lars Englund.

Gävle krematorium

Jag slår ett slag för Gävle. Jag har inte varit där sedan i somras, men kanske ska jag få komma dit på en liten jobbresa på tisdag. Då blir det uteslutande arenabesök. Andra, mer arkitektoniska utflyktmål är ju annars järnvägsstationen; så mycket större och välfungerande än Örebros dito, brandstationen av Ferdinand Boberg tvärs över spåren och så min favorit; Skogskyrkogården och dess krematorium av ELLT. Sceneriet överensstämmer ganska väl med tallmon i Stockholms motsvarighet, en miljö som inte nämnvärt skiftar karaktär mellan årstiderna. Evergreen. Lika bestående tycks byggnaden vila med tunga, brädgjutna betongmurar, svävande tak och varmtonade snickerier. Vore det inte för läget (och funktionen) skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo där.

ELLT är för övrigt intressant som kontor. Tidstypiskt förkortat namn, tidstypiska storskaliga projekt: Kvarteret Garnisonen i Stockholm ett strukturalistiskt monster som skär genom staden och ett av Europas längsta kontorshus, men också den finlemmade Haparanda kyrka. Däremellan i uttryck står krematoriet i Gävle, brutalistiskt i grunddrag och material, men samtidigt Miesiskt raffinerat i plan och ljusföring.

Jobbvecka Ett

Jag har varit ungefär en vecka i Örebro. Praktiserat har jag gjort lika länge. Blandade uppgifter, trevliga kollegor, kick-off och en hel del nyttigt att göra. Vad jag har jobbat med: Ishall i Örebro där referenser listades och läktarlutning undersöktes, liksom seniorboende med planlösningar och volymer utformades. Har just kommit på en trevlig Le Corbusierinnergård med uppglasad bottenvåning och öppningsbara skjutfönsterband på övre plan; ett slags inverterad Villa Savoye. Ska vara färdig på måndag så jag får ta en tur till kontoret på söndag, vilket blir kul. Jag vet inte varför jag gillar övertid, men det gör jag. Idag vann vi tävling om arena i Gävle så på måndag blir det antagligen ytterligare högtryck.

Utebli

Visst har vi läst om tystnaden,
examinerats med viss marginal,
tragglat dess tekniker
och fått visshet i
det intensiva uppehållandets estetik.

Där fanns stumhetens historia.
Och tigandets satslära;
har vi envist nött sönder
till bokstavsstarka ord.

Ändå kändes det ovant
att ha tystnaden i munnen
och tvingas tala med andra.

OrDeN

Ur sitt sammanhang I:

...Orden ligger där, strax inunder huden. Det är självklart att det värker, när de till slut ska läcka ur mig. Fraser finns (det) hursomhelst ett överflöd av; det artiga språket, som drivs av lättjans reflexer och inte sanningens reflexion...