Vangelis

Jag kan inte mycket om grekisk musik, mer än Demis Roussos och Nana Mouskouri med vänner, icke att förglömma alla zorbatoner som så förknippas med grekiskt ö-liv. Sedan har vi givetvis också Iannis Xenakis när jag tänker efter, kompositören som väl blivit mest känd som Le Corbusiers samarbetspartner under femtio- och sextiotalen. Något mer utstuderat disharmoniskt får man leta länge efter, tonerna passar dock bättre som representation för fönsteruppställning i klostret i La Tourette än som spelade på musikinstrument, för övrigt för övrigt.

I min korta och knappa exposé ska jag så komma till kärnan; jag vill ägna en mening åt Vangelis, den elektropoetiske kompositören som gjorde sig känd som skaparen av ledmotivet till Bladerunner från 1982. Njutbart. Poetiskt. Stämningsfullt. Det har jag förresten alltid tyckt. Jag drar mig till minnes en tid under lågstadiet då några teatertanter (ja, de hade Gudrun Sjödénkläder och hette Monique och Hèléne) från Kulturskolan kom och hade avslappningsövningar med oss barn till tonerna av just Vangelis. Efter sådär tre fyra gånger fick jag till och med låna hem kasettbandet (nostalgi) som också hade besudlats med en del obligatorisk meditativ delfinskit. Jag spelade över allt på ett annat kasettband via min spelare som hade två "bandgarage" och sedan var musiken förevigad. Det var en tid då man kunde bli åtminstone en aningens trollbunden. Those were the days!