Min stockholmstur börjar vid Vällingbys välfungerande förortstorg i ABC-anda. Högljudd torghandel samsas med strömlinjeformade svenssonkedjor, teak och tegel från 50-talet möter Wingårdhs plast och glaskeps vid K5 Fashion House. I ett hörn, på en höjd, ligger St Tomas kyrka från 1960 av Peter Celsing, härligt ointresserad av vad som händer i myllret där nere. Kontrasterna kommersiell-kyrklig, sommarljus-medeltida dunkel är en banal, men ögonblicklig iakttagelse. Sedan kommer nyanserna och de är många. Den kringbyggda klosterlika gården, klockstapelns kopparklasar, tegelarkaden, furudörrarna, den komplexa enkelheten. Här har inget visuellt koncept fått ta över. Här bildar komponenter ett verk. Rikedom har vunnit över konsekvens.
Frågan väcks inte direkt under resan, men ter sig naturlig senare; hade Celsings "design" vunnit gehör i en samtida arkitekttävling. I kyrkans jubileumsskrift står att läsa att byggnaden redan i slutet av 60-talet fick stå symbol för en kritik mot gammalkyrklig liturgi och församlingssyn. Läget nära torget, undertrycker snarare ett åsidoställande från myllret än en folklig invit. Men så bjuder man ju också på andlighet och kyrkkaffe, snarare än steker hamburgare eller rear skor där bakom den introverta muren.
Om kyrkan vill vara folklig, vilket inte alls är en självklarhet sedan kyrka och stat separerat, är St Tomas troligen inte den mest "effektiva vägen att gå". Men så har också religion föga att göra med smidighet, billiga poänger eller profit.
Givetvis slås jag av hantverkarnas förverkligande av Celsings vackra grepp. Arkitektens förmåga behöver inte ytterligare kommenteras. Direkt bildskön eller fotogenisk är den inte; rumssekvenser, mångfalden av utblickar, ljud som ömsom kapslas in eller sprids, går inte att skildra fotografiskt. Går de då att skildra i det tidiga skeendet, säg i tävlingsfasen? Celsings tidiga skisser är dunkla, bläckplumpiga och passande inåtvända. Celsing visste vad som komma skulle. Men detta gick inte att förmedla förrän byggnaden var helt färdigställd och inflyttad av sin församling.
Frågan är vad utvecklingen, den berömda digitala, har gett arkitekterna i form av hjälpmedel som gör att vi bättre kan förmedla ett verk. Förutom det rent visuella ledmotivets refräng är det tveksamt om datorerna kan simulera känslan av en byggnad särskilt väl.
Tham&Videgård löser problemet onödigt enkelt, vilket jag kollade in senare under dagen. Förskolan Paletten, vars renderade perspektiv visats flitigt under våren, stämmer MYCKET VÄL överens med det byggda resultatet, vilket naturligtvis är positivt. Man fick vad man förväntade sig. Men vad beställde man, mer än en bild, en monokrom palett (jag var tvungen), en otroligt gul trärasternjure.
Arkitekturen är i detta fall anpassad efter bilden. Sålunda blir också mina foton av byggnaden vackra. Gult mot blå himmel, krökar mot rak asfalt. Allt är så förbannat tydligt, inte komplext, kanske inte riktigt människovärdigt. Speciellt barn är komplexa, skeva och ostöpta. Är det eftersträvansvärt att en byggnad för lek skall vara lekfull?
Den varumärkesbyggande formen är också underlig i sitt läge, förvånande placerat i bakkanten av Konstfacks och gamla Ericssons jättekomplex. Här finns ingen motorväg eller Strip att sola sig mot. Venturi frågar sig vad denna duck gör i ett sådant undanskymt läge. Efter en positiv upplevelse av snygg (minimal) detaljering från Kalmar hade jag vissa förväntningar inför Paletten. Bilden av fönstret ovan säger en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar