-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

Queen's, Oxford

Det finns väldigt mycket att säga om James Stirling. Han inspirerar. Det börjar med en gammal tysk åttiotalsreklam för en Rover 800.

[Två (affärs)män styr ut en silverfärgad 800 från kontorsgaraget. Den ene iförd lasermannentrenchcoat, den andre runda glasögon som Stieg Larsson (han som "hatar kvinnor", inte poeten). Vi vet alltså att året är nittonhundraåttionio.]

-Schnell?

[om bilen prestenda och den knappa tidsmarginalen]

-In England nennen Sie es Fastback.

[Suggestiv synthmusik]

-Wann musst du bei die Staatsgalerie sein?

-Ach, wir kommen gut voran!

[Tom Autobahn, soluppgång]

-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

-Ja, stimmt.

-Britische Architect....

Måhända så nära arkitekten kommer kommersen, "never mind" att en Rovermodell på åttiotalet, av helt andra orsaker, kallades just Sterling.

Reklamfilmen, sobert elegant, stilren och tyskt korrekt, speglar ganska illa det intryck jag får av James Stirlings arkitektur. Men det kanske också är i mötet mellan strama tyska betraktare (oj, vilken kliché men ack så ofta den stämmer) och det engelska Pang-i-bygget-vimsiga i det som betraktas som något väsentligt går att finna.

Just Staatsgalerie i Stuttgart är kanske inte en av den byggnader jag främst vill minnas av arkitektens rika produktion. Den blev ritad och färdigställd i början av det nyklassicistiska 80-talet, "läckert" historicerande dåförtiden med grekiska kolonner, röda metallräcken, vågiga väggar och dekorativ sandsten; allt i ett ordnat misch-masch.

Jag bläddrar lite i den förträffliga monografin JS: Bauten und Projekte 1950-1983 (just det; av någon anledning också den på tyska).

Trots allt finns det många likheter och genomgående teman i hans produktion, vilket ytterligare understryker tesen om att arkitektur varken är stil eller gadgets (om nu arkitektur överhuvudtaget är arkitektur och inte bara en samling fixa idéer tätt kopplade till en arkitekts statiska personlighet). Representationstekniken är genomgående den samma, med tonvikt på särpräglade axonometrier (ofta skurna underifrån där svarta pluppar visar sig vara undersidor på pelare osv) som främsta signum.

Till skillnad från samtida de landsmännen Alison och Peter Smithson och Dennis Lasdun är Stirling aldrig brutal eller kompromisslös. Inte publikfriande totalt, men oerhört humoristisk och komplex, detaljerad och vimsig. Detta gjorde honom även enkel att placera i ett postmodernt sammanhang (efter 1975), till skillnad från ovan nämnda. Det är synd att Stirling dog såpass ung 1993; det hade varit intressant att studera hans angreppssätt i vår förvirrade samtid.

Ett av hans tidigare verk såg jag under min tur till England i oktober; Queen's College (1968-1971) i Oxford. Typologiskt infinner den sig i det klassiskt akademiska sammanhanget; en byggnadsstruktur innehållande studentbostäder, uppfört vid floden i en halvcirkelform kring en gård som vetter mot vattnet. Som gestalt är byggnaden desto mer iögonfallande. Jag tycker att den påminner om en arenaläktare med sin exponerade betongstruktur, terrasserade nivåer och "ögonkontakt" mellan olika delar. Lutande väggar ger problem och möjligheter i form av buktande fönsterband och kragande trapphus (helt fantastiskt ologiska och irrationella), ett totalt överdimensionerat, tegelklätt räcke som ormar sig kring den öppna platsen och mest liknar ett avloppsrör, förvirrar. Det är en ytterst rik byggnad vi talar om, underlig och ologisk, men samtidigt vänlig och inbjudande, med drag av Aaltos universitetsbyggnader, men också med tydliga autoreferenser till hans Leicester University Engineering Building i material och form (som i viss del liknar mitt senaste projekt i Västertull). Ringen är hel.

Leicester University Engineering Building