Och här ännu en årskrönika. Tvåtusentio denna gång, "de djärva bravadernas år".
Det var året som jag åkte flygplan och förvärvsarbetade mer än någonsin, bytte bostadsort två gånger och konsumerade mer rödkål än tidigare (det hela eskalerade i december). Jag började lyssna på Brian Eno, såg Leonard Cohen, bytte lärosäte och fick fler rigida rutiner. Jag införskaffade ingen smartphone, men istället en bättre begagnad, treväxlad Skeppshult. Jag såg inget verk av Le Corbusier, men istället tre byggnader av Tham&Videgård.
I Kvicksund blev ett hus klart, i Den Bosch presenterades ett förslag om stadsförnyelse. Jag skottade snö på garagetak och åkte till vinterns Australien när det var plus trettiotvå i Sverige. Jag började stava mitt namn oftare med ett s, efter att en holländsk administratör ställde ett ultimatum: i Eindhoven kan man inte ha två efternamn! Färgen blå och materialet kork blev personliga fixeringar och jag läste Catcher in the Rye och blev besviken. Annars en del lycka, väldigt många koppar kaffe.
I Örebro fick man nya torg, ett nytt busslinjesystem samt två väst-östgående tvärleder (söder och norr om Adolfsberg). Det publicerades en bok om stadens arkitektur, Träffpunkt blev Vågen och ett Mediamarkt förflyttade gravitationscentrum i Marieberg.
Jag köpte en bok om arkitekten Bengt Lindroos och kort därefter avled han. Begravning i Västerortskyrkan, kista i egen design, klädsel blå, gravöl på Byggmästarföreningen. Ytterst värdigt föreställer jag mig. Oscar Niemeyer däremot envisades med att leva ännu ett år, född 1907 och fortfarande yrkesverksam. Arkitekturkritikern Mark Isitts son hade huvudroll i julkalendern och lilla Örsta utanför Örebro fick en konsthall av ClaessonKoivistoRune.
Sedan blev det visst tvånollettett, det blir bra.
Söderledskyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar