Om Sti(e)g

Eftersom resterna av nyårets raketer fortfarande syns i snön, och vårterminen ännu inte kommit igång vid LTH, dröjer jag kvar en stund i retrospektivet över tvåtusentio.
"Mitt litteraturår", det vill säga de böcker som kom i mina händer och som jag valde att läsa från pärm till pärm, kan sammanfattas som tämligen skralt, i alla fall kvantitativt.
Jag hade antagligen mer potentiell läsetid än på mycket länge; under vårens praktik, på SJ-tåg och i Airbusar, i sommarbersån och i den ännu internetfria lägenheten i Lund. Det är alltså med ett mått av skam [en underskattad känsla i vårt samhälle där det närliggande, men inte synonyma skuld fått ta dess plats] som den personliga "bokskörden" summeras.

Som så mycket annat på denna plats så hör det egentligen inte riktigt till saken, men jag började föregående år på independentbiografen De Zwarte Doos i Eindhoven, där jag såg Mannen die vrouwen haten med Nyqvist-Rapace, ni vet vilken jag menar. Filmernas och böckernas (internationella) framgång har ältats gång efter annan, inte minst i Sverige och blivit en symbol för den svenska vågen, vad nu det är? Visst blir man som svensk stolt, men samtidigt lite sorgsen. Sorgsen över en specifik framgång, eftersom dess konsekvens är att en annan bild fått stå åt sidan. Man känner sig lite som italienaren som äter skräppizza i Norge, kanske.
Jag föredrar här filmatiseringen framför de povra böckerna, där jag slipper fula upprepningar, stereotypa karaktärsbeskrivningar och teknikfixerade slutet-av-nittiotala trivialiteter och istället faktiskt får ett uns godkänt fotografi och en samling actionscener, förpackat i ett sammanhang där de flesta av våra nationalhelgon castats in. "Och alla talar svenska". I vissa lägen är det varken mer eller mindre än god reklam för Sverige. Punkt.

Hursomhelst, Stieg Larsson, övergick i Stig Dagerman då jag åter var i Sverige, då föräldrarna höll på med en text om denne 40-talsförfattare. Jag började läsa hans novellsamling Nattens lekar, för att gardera mig om prosan skulle visa sig tråkig. I huvudet hade SD mest ekat i form av den högtravande titeln på Björn Ranelids bok Mitt namn skall vara Stig Dagerman [oh, dear].

Jag måste bara citera Peter Englunds ord på dennes blogg igår:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar emot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas"

Men, jag blev inte besviken av Dagerman, tilltalad som jag var av det lakoniska språket, skildringen av ett ångestförvridet efterkrigssverige och intensiteten i meningarna. Därefter blev det Ormen som tyvärr aldrig riktigt avslutades.
Vid årets slut fann jag däremot Olof Lagercrantz' fenomenala biografi över Dagerman som närapå strecklästes. Här är det inte bara objektets livsöde som fängslar utan lika mycket OL:s välformulerade analyser och slående moderna (om än bildade) språkkänsla.

Däremellan, någon gång i juni, såg jag SVT:s Babel, med Det manliga geniet som tema. Sti( )g Larsson var här inbjuden för något slags debatt, agerade allmänt vildvuxet, burdust och verklighetsfrämmande, vilket trots programmets tydligt fientliga vinkling, födde ett intresse hos mig. Jag hittade hans Nyår på Arlanda, vilket kom att bli årets bokupplevelse. Sällan har en roman gripit tag så, i all sin vardagliga, absurda snusk-och-smuts-fixerade verklighet. Huvudpersonen Kenneth är sorglig, vidrig och totalt oduglig, han dödar och plågar eller gör ingenting. Konstigt nog blir han inte någon man tycker synd om. Efter ett tag i hans grå värld upptäcker vi nämligen att inte bara han är missanpassad, hela samhället skildras skevt och kallt. Jag kan inte känna för Kenneth, men i detta sammanhang kan inte heller tycka synd om honom och Larsson låter oss lära känna honom såpass bra att jag heller inte kan avsky honom. Vad finns då kvar än att ignorera denna karaktär, en man som i sin tur får sin livsenergi av sin egen alienering? Detta skeende, som alltså delvis står utanför bokens pärmar, skildrar Larsson mästerligt!

Sedan blev det en del annat också, mestadels Penguinrelaterat eftersom förlaget firande 75, någon deckare som försvann i minnet snabbare än fort, ett nytt försök att färdigläsa den omständliga Urkällan, samt ett dito tafatt försök att läsa klart På-spaning-efter-den-tid-som- flytt-sviten. Några litterära nyårslöften har jag inte gjort.

Hazard

Jag blir fångad på motorvägen någonstans utanför Enköping, i tanken.

Det är ett minne, ett typiskt musikminne, en ljudslinga kring en fysisk miljö.

[Det måste vara runt 1993, för jag hade ännu inte börjat skolan, men det är ändå så sent att jag kan minnas. Det kan alltså knappast vara innan 1991. Postsovjet alltså].

Vi är i ett lite mörkt, inpyrt rum, jag, pappa och pappas kompis mellanstadieläraren. Det är innanför lärarrummet på AD-skolan. Lärarrummet som idag inte finns kvar. Lokalen med gulnade korkplattor, brevfack i trä och en totalimpregnerad kaffekaraktär. Innanför fanns alltså ett mörkt rum med "teknik"; sånt som inte var ämnat för klåfingriga (elev)händer. En CD-anläggning med gigantiska högtalare håller han på att visa upp, den där kompisen. Han höjer volymen och rummet fylls av ljudlöst innanljud. Han petar in en skiva (Gud, vad tunn den är och förföriskt regnbågsglänsande; det kan jag till och med uppfatta i mörkret).

Musiken, främst då den inledande basgången, har etsat sig fast på trumhinnan. Den är inte ens särskilt bra, men jag minns den då plötsligt, i 120 på E18. Jag återkommer till tanken senare under kvällen då jag kommit fram till mitt mål. Men jag vet inte vad det är för en låt.

[Jag minns sällan texter, ser mest rösten som ännu ett instrument, men har också svårt att komma ihåg artister. Jag har naturligtvis hört låten sedan dess.]

Låter lite som Cock Robin, som det definitivt inte är. Nej, det är inte typiskt 80-tal. måste vara tidigt nittio. Ganska elektroniskt ändå.

Något slags panflöjtsgång i början. Så försvinner det lite igen.

Lite, lite likt Twin Peaks soundtrack.

Minnet släpper diverse dimridåer i form av Roxette-stick. Det är svårt att få full koncentration.

Nej, det är INTE heller Wicked game, även om den rullar igång gång på gång i huvudet. Inte heller något från Marie Fredrikssons solokarriär. Det är helt klart en man som sjunger. Försöker rita tonerna (upp-ner-upp-mellan) och ljudbilden på papper, men det är naturligtvis fullkomligt omöjligt.

Inget ont om Spotify. Men jag saknar ändå dess direkta föregångare Pandora och Last.fm där man kunde höra en låt och sedan "önska mer" av samma "karaktär". Generatorn var ointresserad av artister eller stil, utan gick mer på "vetenskapliga parametrar" och "musikalisk karaktär". Jag behöver väl inte säga att jag är så bevandrad i vare sig datorer eller musikteori, men jag tyckte det hela var ganska intelligent och befriande subjektiv.

För det är så jag uppskattar musik; i dess harmonier och tonkombinationer, ett instrumentstick och en röstkaraktär, oavhängigt en viss artist.

Vad otroligt trevligt det vore att nynna en liten fras som ett program sedan kopplade till en viss låt.

Det är min främsta internetönskning, näst efter en typsnittskopplare, eller "fontmatcher" (ett grafiskt hjälpmedel vid ex.vis presentationer.

Jag känner mig alltså musikaliskt stympad.

Jag lyckas till slut att fånga ett fragment. Nynnar mig till dess fortsättning.

Spelar för säkerhets skull in det hela på mobilen.

En textrad kommer fram. hmmm...the river....hmmm

Det blixtrar till: "no one understood what I felt for Mary"

Mer behövs inte för Google. Det är Richard Marx med Hazard från 1992.

Inte på något sätt en favorit, men när något retar måste sanning uppsökas.

Det är synd det där. Att vårt sätt att kategorisera musik sker enligt text ("lyrics") och tillkomstår, artist och låtnamn. Vårt sätt att systematisera är verbalt, träigt och just det, omusikaliskt. Ofta är detta tillräckligt. Man finner en artist, man gillar det man hör. Man fortsätter att lyssna igenom vad denna artist åstadkommit. Antagligen gillar man vad man hör. Vad systemet hursomhelst aldrig kan matcha är ett musikminne, en sinnesstämning där vi fritt kan koppla tonmässiga likheter, kulturella referenser. Så mycket mer mångfald vi amatörer skulle upptäcka med ett hjälpmedel som kategoriserade musik "som den är", inte en kronologi/alfabetik präglad av mode, fördomar, attityd och bokstavsordning.