Hazard

Jag blir fångad på motorvägen någonstans utanför Enköping, i tanken.

Det är ett minne, ett typiskt musikminne, en ljudslinga kring en fysisk miljö.

[Det måste vara runt 1993, för jag hade ännu inte börjat skolan, men det är ändå så sent att jag kan minnas. Det kan alltså knappast vara innan 1991. Postsovjet alltså].

Vi är i ett lite mörkt, inpyrt rum, jag, pappa och pappas kompis mellanstadieläraren. Det är innanför lärarrummet på AD-skolan. Lärarrummet som idag inte finns kvar. Lokalen med gulnade korkplattor, brevfack i trä och en totalimpregnerad kaffekaraktär. Innanför fanns alltså ett mörkt rum med "teknik"; sånt som inte var ämnat för klåfingriga (elev)händer. En CD-anläggning med gigantiska högtalare håller han på att visa upp, den där kompisen. Han höjer volymen och rummet fylls av ljudlöst innanljud. Han petar in en skiva (Gud, vad tunn den är och förföriskt regnbågsglänsande; det kan jag till och med uppfatta i mörkret).

Musiken, främst då den inledande basgången, har etsat sig fast på trumhinnan. Den är inte ens särskilt bra, men jag minns den då plötsligt, i 120 på E18. Jag återkommer till tanken senare under kvällen då jag kommit fram till mitt mål. Men jag vet inte vad det är för en låt.

[Jag minns sällan texter, ser mest rösten som ännu ett instrument, men har också svårt att komma ihåg artister. Jag har naturligtvis hört låten sedan dess.]

Låter lite som Cock Robin, som det definitivt inte är. Nej, det är inte typiskt 80-tal. måste vara tidigt nittio. Ganska elektroniskt ändå.

Något slags panflöjtsgång i början. Så försvinner det lite igen.

Lite, lite likt Twin Peaks soundtrack.

Minnet släpper diverse dimridåer i form av Roxette-stick. Det är svårt att få full koncentration.

Nej, det är INTE heller Wicked game, även om den rullar igång gång på gång i huvudet. Inte heller något från Marie Fredrikssons solokarriär. Det är helt klart en man som sjunger. Försöker rita tonerna (upp-ner-upp-mellan) och ljudbilden på papper, men det är naturligtvis fullkomligt omöjligt.

Inget ont om Spotify. Men jag saknar ändå dess direkta föregångare Pandora och Last.fm där man kunde höra en låt och sedan "önska mer" av samma "karaktär". Generatorn var ointresserad av artister eller stil, utan gick mer på "vetenskapliga parametrar" och "musikalisk karaktär". Jag behöver väl inte säga att jag är så bevandrad i vare sig datorer eller musikteori, men jag tyckte det hela var ganska intelligent och befriande subjektiv.

För det är så jag uppskattar musik; i dess harmonier och tonkombinationer, ett instrumentstick och en röstkaraktär, oavhängigt en viss artist.

Vad otroligt trevligt det vore att nynna en liten fras som ett program sedan kopplade till en viss låt.

Det är min främsta internetönskning, näst efter en typsnittskopplare, eller "fontmatcher" (ett grafiskt hjälpmedel vid ex.vis presentationer.

Jag känner mig alltså musikaliskt stympad.

Jag lyckas till slut att fånga ett fragment. Nynnar mig till dess fortsättning.

Spelar för säkerhets skull in det hela på mobilen.

En textrad kommer fram. hmmm...the river....hmmm

Det blixtrar till: "no one understood what I felt for Mary"

Mer behövs inte för Google. Det är Richard Marx med Hazard från 1992.

Inte på något sätt en favorit, men när något retar måste sanning uppsökas.

Det är synd det där. Att vårt sätt att kategorisera musik sker enligt text ("lyrics") och tillkomstår, artist och låtnamn. Vårt sätt att systematisera är verbalt, träigt och just det, omusikaliskt. Ofta är detta tillräckligt. Man finner en artist, man gillar det man hör. Man fortsätter att lyssna igenom vad denna artist åstadkommit. Antagligen gillar man vad man hör. Vad systemet hursomhelst aldrig kan matcha är ett musikminne, en sinnesstämning där vi fritt kan koppla tonmässiga likheter, kulturella referenser. Så mycket mer mångfald vi amatörer skulle upptäcka med ett hjälpmedel som kategoriserade musik "som den är", inte en kronologi/alfabetik präglad av mode, fördomar, attityd och bokstavsordning.