Om Sti(e)g

Eftersom resterna av nyårets raketer fortfarande syns i snön, och vårterminen ännu inte kommit igång vid LTH, dröjer jag kvar en stund i retrospektivet över tvåtusentio.
"Mitt litteraturår", det vill säga de böcker som kom i mina händer och som jag valde att läsa från pärm till pärm, kan sammanfattas som tämligen skralt, i alla fall kvantitativt.
Jag hade antagligen mer potentiell läsetid än på mycket länge; under vårens praktik, på SJ-tåg och i Airbusar, i sommarbersån och i den ännu internetfria lägenheten i Lund. Det är alltså med ett mått av skam [en underskattad känsla i vårt samhälle där det närliggande, men inte synonyma skuld fått ta dess plats] som den personliga "bokskörden" summeras.

Som så mycket annat på denna plats så hör det egentligen inte riktigt till saken, men jag började föregående år på independentbiografen De Zwarte Doos i Eindhoven, där jag såg Mannen die vrouwen haten med Nyqvist-Rapace, ni vet vilken jag menar. Filmernas och böckernas (internationella) framgång har ältats gång efter annan, inte minst i Sverige och blivit en symbol för den svenska vågen, vad nu det är? Visst blir man som svensk stolt, men samtidigt lite sorgsen. Sorgsen över en specifik framgång, eftersom dess konsekvens är att en annan bild fått stå åt sidan. Man känner sig lite som italienaren som äter skräppizza i Norge, kanske.
Jag föredrar här filmatiseringen framför de povra böckerna, där jag slipper fula upprepningar, stereotypa karaktärsbeskrivningar och teknikfixerade slutet-av-nittiotala trivialiteter och istället faktiskt får ett uns godkänt fotografi och en samling actionscener, förpackat i ett sammanhang där de flesta av våra nationalhelgon castats in. "Och alla talar svenska". I vissa lägen är det varken mer eller mindre än god reklam för Sverige. Punkt.

Hursomhelst, Stieg Larsson, övergick i Stig Dagerman då jag åter var i Sverige, då föräldrarna höll på med en text om denne 40-talsförfattare. Jag började läsa hans novellsamling Nattens lekar, för att gardera mig om prosan skulle visa sig tråkig. I huvudet hade SD mest ekat i form av den högtravande titeln på Björn Ranelids bok Mitt namn skall vara Stig Dagerman [oh, dear].

Jag måste bara citera Peter Englunds ord på dennes blogg igår:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar emot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas"

Men, jag blev inte besviken av Dagerman, tilltalad som jag var av det lakoniska språket, skildringen av ett ångestförvridet efterkrigssverige och intensiteten i meningarna. Därefter blev det Ormen som tyvärr aldrig riktigt avslutades.
Vid årets slut fann jag däremot Olof Lagercrantz' fenomenala biografi över Dagerman som närapå strecklästes. Här är det inte bara objektets livsöde som fängslar utan lika mycket OL:s välformulerade analyser och slående moderna (om än bildade) språkkänsla.

Däremellan, någon gång i juni, såg jag SVT:s Babel, med Det manliga geniet som tema. Sti( )g Larsson var här inbjuden för något slags debatt, agerade allmänt vildvuxet, burdust och verklighetsfrämmande, vilket trots programmets tydligt fientliga vinkling, födde ett intresse hos mig. Jag hittade hans Nyår på Arlanda, vilket kom att bli årets bokupplevelse. Sällan har en roman gripit tag så, i all sin vardagliga, absurda snusk-och-smuts-fixerade verklighet. Huvudpersonen Kenneth är sorglig, vidrig och totalt oduglig, han dödar och plågar eller gör ingenting. Konstigt nog blir han inte någon man tycker synd om. Efter ett tag i hans grå värld upptäcker vi nämligen att inte bara han är missanpassad, hela samhället skildras skevt och kallt. Jag kan inte känna för Kenneth, men i detta sammanhang kan inte heller tycka synd om honom och Larsson låter oss lära känna honom såpass bra att jag heller inte kan avsky honom. Vad finns då kvar än att ignorera denna karaktär, en man som i sin tur får sin livsenergi av sin egen alienering? Detta skeende, som alltså delvis står utanför bokens pärmar, skildrar Larsson mästerligt!

Sedan blev det en del annat också, mestadels Penguinrelaterat eftersom förlaget firande 75, någon deckare som försvann i minnet snabbare än fort, ett nytt försök att färdigläsa den omständliga Urkällan, samt ett dito tafatt försök att läsa klart På-spaning-efter-den-tid-som- flytt-sviten. Några litterära nyårslöften har jag inte gjort.