Livet mellem husene

Jag bör drista några ord om Jan Gehl också. Jag läser just nu hans dunderstorsäljare Livet mellem husene (javisst på orginalspråk). Den skall för övrigt tentas av i kursen Urban theory an design of public space. Jag läser den med eftertryck skulle man kunna säga, eller snarare; jag idkar världens just nu sämsta studieteknik - jag simultanöversätter den till engelska. Till sammanhanget hör att jag redan har en utmärkt engelsk PDF av den.
Hursomhelst, proceduren ger mig tid att reflektera, och bli ganska irriterad. Visst var Jan Gehl inne nittonhundrasjuttiofem. Dåförtiden: 1) var hans sociologiska idéer nydanande, 2) hade kritiken en nödvändig relevans, 3) Levdes livet på ett annat sätt. Sedan dess har miljoner danska kroner rullat in på Gehls konto. Upplaga på upplaga. Som snabbt säljer slut. Men nu börjar den bli lite antikvierad. Och tjatig. Efter några sidor har jag FÖRSTÅTT att Gehl ogillar de modernistiska stadsbyggnadsprinciperna och hyllar den medeltida staden. Och så mals det hela sida ut och sida in. Men varför livet mellan husen är så särdeles fördelaktigt (biologiskt, mentalt, ekonomiskt, kulturellt und so weiter) kommer aldrig fram. Jan, är det "mysigt" du letar efter? Jaja, jag dör inte, den är stundtals ganska underhållande och lättläst. Och danska går ju lättare att läsa än vad svensken normalt inbillar sig. Men till sjunde upplagan kan väl bilderna i alla fall vara i färg...

Årtiondekrönika

10-talet börjar om tjugofyra timmar och trettioen minuter. Nollnoll är slut, det som präglat oss mest, oss unga. Årtionde nummer fyra startar (det kan inte påtalas nog). Blev således nostalgisk, samlade alla gamla foton i en svart kartong och tog sedan upp dem för en genomgång. Mycket kort på mig i diverse förödmjukande 90-talsutstyrslar. En hel del turkost. Jag har väl inte helt kommit över den färgen.

Favoriten var annars en posebild på mig iklädd ljusblå heldress med pandatryck, pottfrilla och något slags Bachsandaler. Året är cirka 1990. Jag står bredvid en kosmonautdräkt med CCCP-emblem utanför en rymdfarkost. Det var Sovjetunionen som hade utställning på Örebromässan, jag minns det faktiskt. "Ett kulturellt utbyte" tänkte man starta med Örebro. Det blev inte så mycket av det, kan man ju säga med facit i hand. Herregud så länge sen...

Om jag inte hade nåt mer att säga om 00-talet? Inte för tillfället. Men gott nytt år alle man!

En annan dag i december

December har varit kall, karakteriserad av snö, frost och is. Såväl i Eindhoven som i Örebro. Jag har hållit på traditionerna, såsom vanan föreskriver. Men också viljan. Det är Annandagen tjugohundranio. Morgonen har tillbringats i Amerikaskogen strax bakom huset i Adolfsberg, på promenad med hunden. Sedan lite bokläsning; Göran Tunströms vackra Maskrosbollen. Kaffe till. Sedan Fred Åkerström, som jag upptäckt. Mmm.
Diverse arbete väntar, jag har till och med skrivit en arbetskalender fram till tredje januari då Ryanair tar mig tillbaka till finalen i Eindhoven för tre veckor av "känslosamma praktikaliteter". Jag tycker att man kan sammanfatta avsked av vänner, tentor och projektpresentationer just så. Mer eller mindre. Utan att vara krass.
Och i Örebro har jag redan varit i en vecka. Återseende av trogna miljöer, välkända ansikten och röster. Lugn. Trygghet? Jag börjar omkalibrera mig till en vår här, en vår av praktik. Jag ser fram emot detta. Jag måste fundera ut vad som skall hända i höst. Det känns inte som en självklarhet att komma tillbaka till Göteborg och Chalmers. Det finns ju andra ställen som bedriver arkitektutbildning. Det finns ju Lund. Men det kräver naturligtvis ett visst mått av bökigheter för att få en akademisk (och fysisk) förflyttning till stånd. Så vi får se.

Blågrå fingrar skriver detta.

Var på middag i fredags och fann mig sittandes bredvid en turkisk, plastikkirurg som plötsligt fått syn på mina händer och sedan ingående analyserade dess "underliga färg". Det var uppenbart att något var fel, sjukt och lite allmänt malignt; om detta skvallrade hennes plötsliga fascination. Hon frågade om de alltid var så där blågrå. Ja, sade jag, de är väl det. "ojdå, då har du med största sannolikhet anlag för svår reumatism i framtiden". Jaha, vad svarar man på något sådant? Det kändes mer som en dom än en diagnos, men kunde jag ta den på allvar? Och varför delgav hon mig den informationen?

Det ironiska är att mina händer faktiskt var otroligt blågrå då jag vaknade idag. Troligen har de fått en missfärgning från gårdagens badrumsstädning, med det obligatoriska laborerande med godtyckliga kemikalier från förrådet under diskbänken som där hör till. Jag har blivit känslig, fingrarna tynger, mer och mer, och är där inte en liten, knappt märkbar, molande misskänsla? Jag tänker på den turkiska doktorn. Kunde hon inte bara ha hållit tyst? Hur kan jag ge igen? Inte med min "profession" i alla fall.

Sinterklaas

Det är söndag, det är Andra advent och det är Sinterklaas (St Nikolaus). Jag har sett honom mycket den senaste tiden i långt vitt skägg och "rysk-ortodoxisk", färggrann prästmundering. Han slänger kanelbiskvier till barnen och har med sig en skock svarta medhjälpare/slavar/gycklare; Zwarte Piets. Sådär lagom politiskt korrekt, även om holländarna febrilt påstår att de är svarta för att de ger barnen presenter via skorstenar. En annan förklaring är att de, enligt legenden, kommer från Spanien (!).

Nåväl, igår kom de förbi nere på gatan. I spöregnet skred de fram, Sinterklaas i hästdragen kaross, lojt skrockande, medan ZP höll till i lastrummet i en dieselstinkande skåpbil, varifrån de då och då hoppade ut. Sockersöt julmusik strömmade ur sprakiga högtalare, stämningen var på topp.

Idag vaknade jag upp, lyssnade på mina svenska radioprogram och gick sedan ut i köket. Sinter-k hade uppenbarligen varit där under natten för hela golvet var bestrött med godis. Mer än så behöver vi inte fira här i huset.

På campus

Ibland tar man sig tid att cykla runt lite på campus. För att vara Eindhoven är det ganska vackert. Särdeles vackert. Förutom den imposanta Hofdgebouw med sina pilotis utmärker sig De Zwarte Doos (bio och restaurang), de Miesiskt rena maskinbyggnaderna, The Space Cubes (barackliknande studentmoduler), det brutalistiska Auditorium och icke att förglömma den där mystiska kontorsbyggnaden mitt i skogen med 50-talsansikten screentryckta över hela fasaden. Som möbler står de på en gräsmatta, omgivna av små vattendrag.