Vår tids minnesskrin

Jag bläddrar så igenom min portabla hårddisk, vår tids minnesskrin, inte av en slump kallad Ego där g-et är en krökt pil som går in i sig själv där dess spets fastnar i kärnan.

Där finns hursomhelst en hel del av min personliga samtid att återuppleva, eller nyupptäcka. På sedvanligt vis ägnar jag mig åt multipla, lågintensiva lördagsaktiviteter, denna gång i sommarstugan, i ett Öregrund så man kunde förvänta sig vore mer vårlikt än vad det faktiskt är. Kärnkraftverkets heta spillvatten till trots. Stället är förresten som mest poetiskt-melankoliskt just vid denna tid på året, mellan högtider av jobbiga stockholmare som befolkar, utnyttjar och stör, men som likväl är huvudnäringen för denna avlägsna landsände. Alltså är det rätt vackert och melankoliskt här, efter tragiska besked från kvarvarande studenter i Eindhoven, som kräver eftertankar.

Lyssnandes på The Stranglers album Aural Sculpture, ett landskap av oupptäckt musikmark fastslås. Läsandes den utmärkta arkitekturtidskriften Kritik, vars digitala samlade nummer jag numera besitter. Så satans välskrivet, förutom när illiteraten Gert Wingårdh skall försöka sig på en text om en Peter Zumthorutställning. Så fruktansvärt rörigt och osammanhängande han skriver!

Apropå detta; jag kollar alltså igenom "vår tids minnesskrin".
Några gamla personliga arkitekturklassiker (nåja) hittar jag givetvis, icke minst ett bombastiskt stadsplaneringsförslag på ny stadsdel vid Boglundsängen i Örebro, ritat av en gymnasiehand som fortfarande var övertygad om att more is merrier i prestationssammanhang. Och sjutton så bra det gick att ha den filosofin från årskurs ett (lågstadiet) till trean (gymnasiet). Mycket text visade på ambition och mycket tid till övers, men sade det så mycket om kvalitet och höjd?

Universitetet i allmänhet och arkitekturstudier i synnerhet har gett detta synsätt en rejäl törn, vilket i många fall varit välgörande men också förbannat frustrerande. Ibland går det helt enkelt inte att vara kvantitativt produktiv, detta är inte uppgifternas poäng. Då har jag funnit mig frenetiskt reproducerande en sektion eller ett planmotiv, helt enkelt i hopp om att detta är process och utveckling och att det goda automatiskt kommer med mer tid, utan incitament för förbättring. Motgiftet är naturligtvis självrannsakning, mognad och professionell handledning.

Under min pågående praktikperiod märker jag (glädjande) andra egenskaper ta form. De stavas effektivitet, på grund av vakande ögon och debiterbarhet, men också i konkreta uppgifter som ger omedelbar utdelning (nya och mer komplicerade uppgifter samt gammalt hederligt beröm).

Förhoppningen är att denna, mer nyktra inställning till arbete-arkitektur finns kvar till hösten då nya studier i nya miljöer tar vid.

Folklig diskrepans

Korsvirkesorgie, PoMovibbar och fönsterfrossa.

Jag hade först tänkt publicera dessa bilder lite lagom hånfullt. Husen såg jag idag då jag var på platsbesök vid ett av kontorets byggen i Sörby. I den annars nedtonade nymodernismen i området sticker de onekligen ut, radhuslängan ritad av den lokale förmågan Hans-Gunnar Frebran, för övrigt gift med landshövding Rosemarie dito. Galna kulörer, fruktansvärd postmodernistisk detaljering och hiskeligt korsvirke till trots; de syns och de skämmes inte för sin existens. I den röriga detaljplanen som möjliggjort stora flervåningshus jämte enfamiljs mexitegelmodulentanskrämligheter, fungerar typologin, individualiserade radhuslängor, förvånansvärt väl.

Hursomhelst, jag tog alltså bilderna för att raljera och vände tillbaka till kontoret för att väcka munterhet, vilket införlivades med råge då samtliga kollegor samlades runt skärmen och förfasades över precis allt i fasaden. Herr Frebran tedde sig rentav som en omoralisk formclown (vilket han må vara) och jag stämde givetvis in i skratten.

Så var jag tvungen att bara kolla upp den ansvarige arkitektens hemsida. Klämkäckt leende foto, samarbete med husbyggare, enmansfirma, "unika lösningar", fasta priser. Och så projekten med namn som "Prästkrage" och "Silverax", kompletta med planlösningar som faktiskt är ganska så nyskapande. Det finns ingen som helst anledning att håna denna man, som fått mycket byggt och har en hel del nöjda anhängare som uttalar sig under rubriken "tidigare kunder". Känslan av brukarinflytande är påtaglig, liksom intresset för "vinklar och vrår" och de är så tacksamma för att de fått precis som de velat.

I vår samtida (falska) estetikdikotomi där hus endast är svarta eller vita kan det vara nyttigt och energigivande att få sig ett slag i ansiktet då och då. Där sitter hundratals bittra minimalister runt om i Sverige och muttrar att lågkonjunktur och oförstående byggföretag gör det omöjligt att prångla ut anorektiska finlirbyggen, medan Frebran fortsätter sitt avväpnande leende och ger folk vad de vill ha; grälla färger och fejkkorsvirke. Vem som är mest eller bäst är väl egentligen inte intressant.


Och som min pappa poängterade; det är ju så mycket roligare med ett unikt hus än ett tvåhundragånger kopierat!


Detta var första och sista gången som Hans-Gunnar Frebran försvarades av undertecknad.

Helg i Göteborg

Våren kommer från väster, det står klart efter en helg i Göteborg, präglad av friska vindar, goda vänner och ett allmänt vackert skimmer som aldrig funnits där förut. Har jag fått turistens blick på vad som förr var pastavardag, försenade spårvagnar, oinspirerande tentakurser och Kvibergs neverending marknad?

Till och med Hisingen strålade, om än mest från sin borgarbrygga vid Eriksberg där den sällsynt uppblåsta uställningen om da Vinci, Rafael och Michelangelo bevistades. Visst var den sevärd, men samtidigt aningen pompös med jättelika Vitruvianska män projicerade i ett dunkel ackompanjerat av storslaget och Enyaaktigt ledmotiv. Min favoritdel var modellerna av da Vincis krigmaskiner, ofta på hjul och med multipla kanonpipor.

Länsväg 684

Förra året invigdes motorvägsavsnittet av E18 Adolfsberg-Lekhyttan utanför Örebro.
Den gamla vägen fick delvis ny sträckning och betecknades "Länsväg 684".
En skylt med numret sattes upp på ett ställe i Adolfsberg, vilket är ovanligt för så kallade sekundära länsvägar. Annars brukar dessa endast gå under numret internt hos Vägverket, exempelvis Länsväg 690 (Glomman). Ingenstans i övrigt skyltas vägen, mig veterligen. Naturligtvis väckte detta min nyfikenhet och jag googlade. Samma vägnummer används i både Blekinge och Medelpad. Någon vidare information om vägen i Närke finns dock inte. Så var det med det.

Ett intresse för motorvägar skall jag hursomhelst inte sticka under stol med, särskilt inte de som är min närhet. Motorvägen är symbol för fart, frihet och ekonomiskt välstånd (även om många av dem tillkommit som arbetsmarkandsåtgärd under blödande lågkonjunktur). Och visst bövelen känner jag mig kontinental när jag tar [om]vägen till staden via Västerleden och glider in på Södra Infartsleden alldeles invid Jan Wallinders fjärrvärmekatedral, där ett nystan av högvärdig infrastruktur korsas, möts och separeras åter i ett 60-talets framgångskarusell som vi aldrig, hör ni det, aldrig kommer att få se maken till igen. Innan det nya motorvägsavsnittet av E18 mot Oslo började byggas vid Trafikplats Adolfsberg fantiserade jag mycket kring en jättelik fyrklöver i flera nivåer som bildades just vid Åbyverket med Västerled versus Södra infartsled versus Osloväg. Det hade varit perfekt och det hade gett sken av storstad, en livsnödvändig energiinjektion för oss komplexfyllda örebroare. Så blev det inte.

Åbyverket, Örebro av Jan Wallinder.

Rationell saklighet

Man stöter ibland på vackerheter i jobbet. Gamla Mejeriet i Örebro, en plats under drastisk omdaning. Så trevligt att man sparar det gamla laboratoriet med sin enkla, vackra geometri och subtila tegelrytmik. RATIONELL SAKLIGHET Nej, jag brukar inte heller gilla gult tegel annars.

P. Rudolph 1952

Ur Perspecta nr. 01 (1952):

"Armed with an undergraduate degree in architecture, eighteen months' experience in an architect's office, and the design and construction of a very bad house, I entered Walter Gropius' class at Harvard".

Somliga får chanser, chanser som de är kloka nog att ta tillvara på. Orden är Paul Rudolphs, ännu lite ungdomligt ödmjuka (finns en sådan egenskap?) i början av 1950-talet, innan det brutalistiska mästerverket Yale Art & Architecture Building i New Haven, men efter utbilding och begynnande berömmelse. Paul Rudolph skrev detta i studenttidningen Perspecta vid samma lärosäte och hade då nyss utnämnts till dekanus vid arkitekturinstitutionen. Några år senare skulle han också ge sig själv uppdraget för en ny fakultetsbyggnad.

Begravningsplats Järva

Förslagen för ny begravningsplats på Järvafälten i Stockholm ställs ut här. De är etthundraelva till antalet och spänner verkligen mellan högt och lågt. Jag börjar med konceptnamnet, mottot, som liksom i tävlingen om badhus i Ängelholm farligt ofta närmar sig det makabra. "Cellskap" tyckte jag var vackert, utan att se det som en halvdålig ordvits. Halvdåliga ordvitsar vinner sällan nämligen. De fnösktorra "ny begravningsplats vid järvafältet i Stockholm" i tre varianter faller mig närmare i smaken. Det kan liknas vid ett hus som blir en grå låda med sadeltak, fria spelrum. Det är något härligt anti över detta förhållningssätt, även om folk i allmänhet lutar mer åt runda fönster och konstiga vinklar då de skall beskriva god, spännande arkitektur. Meeeen, som tidigare konstaterats, crazytecture undanbedes och överträdelse beivras.

Så tillbaka till den där gravplatstävlingen; förslaget"parkkyrkogården Järva" (ja, ännu ett fantasieggande motto) börjar med sit.plan och inspirationsbilder (nejnejnejnej, skit i andra och koncentrera dig på vad du själv har gjort om inspirationskällorna visserligen är av god kvalitet, men inte är mer än fotografier av välkända (läs uttjatade?) storverk). Sedan följer lite allmänt gäsp innan den fjärde sliden med den utomofantiskt bombastopretentiösa korsbyggnaden med minimalistisk plan och omöjlig fasad lyser upp. Den sistnämnda kommer förresten knappast fungera ur andra vinklar än rakt framifrån. Men jag kan förstå fullständigt hur upphovsmannen tänkte, det där med symbolik och döden och abstraktion. Vi kan väl avfärda det hela, trots det stora anslaget, som lite näpet.
Utan att bli alltför politiskt korrekt vill jag bara höja ett varningens finger för det där med religiös symbolik; det är ju trots allt en begravningsplats och inte en kristen kyrkogård. Ett sådant multipelt förhållningssätt hade ju Lewerentz och Asplund redan vid tävlingen om Skogskyrkogården Tallum för snart 100 år sedan.

Jag får väl kolla vidare och se om jag hittar nåt bra och inspirerande. Hittade förresten ett totalplagiat av Johan Celsings krematorium från tävlingen 2009. Kom inte ihåg namnet, men jag tyckte att det var lite roligt. Det uppenbara är ofta roligt.