Vår tids minnesskrin

Jag bläddrar så igenom min portabla hårddisk, vår tids minnesskrin, inte av en slump kallad Ego där g-et är en krökt pil som går in i sig själv där dess spets fastnar i kärnan.

Där finns hursomhelst en hel del av min personliga samtid att återuppleva, eller nyupptäcka. På sedvanligt vis ägnar jag mig åt multipla, lågintensiva lördagsaktiviteter, denna gång i sommarstugan, i ett Öregrund så man kunde förvänta sig vore mer vårlikt än vad det faktiskt är. Kärnkraftverkets heta spillvatten till trots. Stället är förresten som mest poetiskt-melankoliskt just vid denna tid på året, mellan högtider av jobbiga stockholmare som befolkar, utnyttjar och stör, men som likväl är huvudnäringen för denna avlägsna landsände. Alltså är det rätt vackert och melankoliskt här, efter tragiska besked från kvarvarande studenter i Eindhoven, som kräver eftertankar.

Lyssnandes på The Stranglers album Aural Sculpture, ett landskap av oupptäckt musikmark fastslås. Läsandes den utmärkta arkitekturtidskriften Kritik, vars digitala samlade nummer jag numera besitter. Så satans välskrivet, förutom när illiteraten Gert Wingårdh skall försöka sig på en text om en Peter Zumthorutställning. Så fruktansvärt rörigt och osammanhängande han skriver!

Apropå detta; jag kollar alltså igenom "vår tids minnesskrin".
Några gamla personliga arkitekturklassiker (nåja) hittar jag givetvis, icke minst ett bombastiskt stadsplaneringsförslag på ny stadsdel vid Boglundsängen i Örebro, ritat av en gymnasiehand som fortfarande var övertygad om att more is merrier i prestationssammanhang. Och sjutton så bra det gick att ha den filosofin från årskurs ett (lågstadiet) till trean (gymnasiet). Mycket text visade på ambition och mycket tid till övers, men sade det så mycket om kvalitet och höjd?

Universitetet i allmänhet och arkitekturstudier i synnerhet har gett detta synsätt en rejäl törn, vilket i många fall varit välgörande men också förbannat frustrerande. Ibland går det helt enkelt inte att vara kvantitativt produktiv, detta är inte uppgifternas poäng. Då har jag funnit mig frenetiskt reproducerande en sektion eller ett planmotiv, helt enkelt i hopp om att detta är process och utveckling och att det goda automatiskt kommer med mer tid, utan incitament för förbättring. Motgiftet är naturligtvis självrannsakning, mognad och professionell handledning.

Under min pågående praktikperiod märker jag (glädjande) andra egenskaper ta form. De stavas effektivitet, på grund av vakande ögon och debiterbarhet, men också i konkreta uppgifter som ger omedelbar utdelning (nya och mer komplicerade uppgifter samt gammalt hederligt beröm).

Förhoppningen är att denna, mer nyktra inställning till arbete-arkitektur finns kvar till hösten då nya studier i nya miljöer tar vid.