Korsvirkesorgie, PoMovibbar och fönsterfrossa.
Jag hade först tänkt publicera dessa bilder lite lagom hånfullt. Husen såg jag idag då jag var på platsbesök vid ett av kontorets byggen i Sörby. I den annars nedtonade nymodernismen i området sticker de onekligen ut, radhuslängan ritad av den lokale förmågan Hans-Gunnar Frebran, för övrigt gift med landshövding Rosemarie dito. Galna kulörer, fruktansvärd postmodernistisk detaljering och hiskeligt korsvirke till trots; de syns och de skämmes inte för sin existens. I den röriga detaljplanen som möjliggjort stora flervåningshus jämte enfamiljs mexitegelmodulentanskrämligheter, fungerar typologin, individualiserade radhuslängor, förvånansvärt väl.
Hursomhelst, jag tog alltså bilderna för att raljera och vände tillbaka till kontoret för att väcka munterhet, vilket införlivades med råge då samtliga kollegor samlades runt skärmen och förfasades över precis allt i fasaden. Herr Frebran tedde sig rentav som en omoralisk formclown (vilket han må vara) och jag stämde givetvis in i skratten.
Så var jag tvungen att bara kolla upp den ansvarige arkitektens hemsida. Klämkäckt leende foto, samarbete med husbyggare, enmansfirma, "unika lösningar", fasta priser. Och så projekten med namn som "Prästkrage" och "Silverax", kompletta med planlösningar som faktiskt är ganska så nyskapande. Det finns ingen som helst anledning att håna denna man, som fått mycket byggt och har en hel del nöjda anhängare som uttalar sig under rubriken "tidigare kunder". Känslan av brukarinflytande är påtaglig, liksom intresset för "vinklar och vrår" och de är så tacksamma för att de fått precis som de velat.
I vår samtida (falska) estetikdikotomi där hus endast är svarta eller vita kan det vara nyttigt och energigivande att få sig ett slag i ansiktet då och då. Där sitter hundratals bittra minimalister runt om i Sverige och muttrar att lågkonjunktur och oförstående byggföretag gör det omöjligt att prångla ut anorektiska finlirbyggen, medan Frebran fortsätter sitt avväpnande leende och ger folk vad de vill ha; grälla färger och fejkkorsvirke. Vem som är mest eller bäst är väl egentligen inte intressant.
Och som min pappa poängterade; det är ju så mycket roligare med ett unikt hus än ett tvåhundragånger kopierat!
Detta var första och sista gången som Hans-Gunnar Frebran försvarades av undertecknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar