Regionhuset, Lund

Och så till nästa hotade modernistdinosaurie i Lund; Regionhuset av Klas Anshelm från 1968. Fram till november 2010 huserade den 18000 kvadratmeter kopparklädda byggnaden Landstingskansliet för Region Skåne. Nu står den som ännu ett övergivet monument över institutionssverige. Den har sålts för en ansenlig summa och inväntar en ny funktion, men har ändå tillåtits förfalla. Exempelvis har koppartjuvarna gått hårt åt mot fasaden. Fastighetsägaren beräknar det stulna metallvärdet till över 300000 men lovar att fasaden skall lagas så snart som möjligt. Vi kan vara ganska säkra på att det inte blir i koppar.

Arkitektoniskt är byggnaden mer frodig än de annars karga och rationella Anshelmsbyggnaderna med råa, lite oformliga trapphus och så de underliga kopparkepsarna som ger lite lustiga (roliga) geometriska möten. Som om Anshelm pratat lite med Bengt Edman.

Min professor Mats tyckte att jag skulle arbeta med byggnaden i mitt exjobb. Det vore en utmaning.

intervention_introversion

Lustigt nog (i bemärkelsen annorlunda sammanträffande) ägnades veckans tredagarsskiss åt just Landsarkivet av Bernt Nyberg. Uppgiften var att finna en alternativ lösning till Fojabs mindre lyckade skiss (se tidigare inlägg), där de exteriöra arkitektoniska kvaliteterna bättre hanterades. Eftersom Lunds Nation har köpt fastigheten med intentionen att bygga om det hela till studentbostäder, blev detta också programmet, även om vi alla kunde konstatera att det nog finns bättre funktioner för byggnaden i slutet tillstånd.

Bostäder behöver ljus, vilket rimmar illa med Nybergs monolit. Vi löste det hela med att lyfta av taket, bredda en slits, blåsa ut interiören och ersätta den med bostadsholkar kring innergårdar. De minimala lägenheterna delar kök och umgängesytor och är mer eller mindre uppglasade. Ett tunt förvaringsskikt innanför glaset möjliggör insynsskydd och identitetsskapare. Här kan kläder hängas, cyklar lutas och böcker staplas och är ägodelarna för många får man lov att bo mörkt. Mer konsumtionskritiskt än så sträcker jag mig inte.

Det ventilatoriska manifestet

Bernt Nybergs Landsarkiv i Lund från nittonhundrasjuttioett kommer inom några år att stå utan funktion då verksamheten flyttar. Arkitekturen är svårbemästrad och specifik för sitt slutna ändåmål som just "arkiv". Styrkan ligger i de slutna, av arkitekter besjungna, tegelmurar.

Mindre uppmärksammade, men minst lika viktiga för det kärvt sakrala uttryck som arkitekturen står för, är de rostiga stålartefakter som Nyberg placerat runt om byggnaden. Egentligen är de tekniska nödvändigheter, sådana där som annars placeras in som förfulande ready-mades i projekteringens slutskede, men som Nyberg, i detalj, material och komposition tillsammans med byggnaden låter bli till skulpturer i cortenstål. Ventilationstrummor, ett rör och en lastbrygga utgör den brutala dekoration som gör Landsarkivet till ett förvaringens kloster.

Fojab Arkitekter i Malmö har "skissat" på ett synnerligen abrupt restaureringförslag där blocket omvandlas till triviala studentbostäder, illustrerat i en urvattnat överbefolkad rendering. Intressant är att denna skiss inte finns på kontorets hemsida, där det enda som berör projektet är en text som argumenterar för varför arkivet skall göras om; troligen en respons till de massiva (nåja) protester och namnunderskrifter som publicerats.

Det svider dock en hel del när man ser den här renderingen, men som med så mycket annat får man acceptera, med all respekt till protestlistor. Därmed inte utan att kontraagera.

Efter att Fojab gått loss på murar och park (och inte minst interiör vilket få har berört i sina protesterande kommentarer), återstår stålartefakterna, vilka må hålla uppe den sargade arkitektoniska kvaliteten något, men inte passa i ett så profant sammanhang som bostadens. Sålunda skall de avlägnas och platsen skall få återgå till ett slags normaltrivialt neutrum; det är ju så vi känner Fojabs verksamhet.

Så lägligt då att jag just nu ritar på en ny entré till A-huset vid LTH i ett projekt där just de tekniska installationernas exponering skall fungera som pedagogiska element (min intention) samt att kursen fokuserar på restaurering/räddande av modernismens arkitektur.

Platsen ligger mellan arkitekternas byggnad av Klas Anshelm och Designcentrum (IKDC). Jag placerar ett större skulpturalt auditorium och skapar en treenighet kring en piazza i markplan, en plats som egentligen är ett beträdbart tak med bibliotek under. På platsen, ett slags tebricka med servis i form av ljusbrunnar, fönsterslitsar och friskluftsintag, placerar jag Nybergs "turbiner". Sin praktiska funktion har de sedan länge likväl förlorat, men i och med detta träder andra värden fram, inte minst kopplade till arkitekturhistoria och ideologi, men också politik och arkitektonisk moral. Det behöver vi studenter understundom påminna oss om.

En de(kon)struktiv vändning?

Jag börjar det hela med ett inlägg. Det är inget manifest, inte en uppsats, knappt ens en åsikt. Egentligen börjar det hela med ett boklån av Daniel Libeskinds "The Space of Encounter", en filosofisk teori-praktikbok från mitten av 90-talet. Jag lånar den i oktober, alltså en tid från nu, för att få inspiration till att fylla tomten i Västertull med Zig-Zaghus. Eftersom Libeskind är kungen därav känns han relevant. I boken varvas konceptuella modeller och texter med svårläst presentationsmaterial med planer och sektioner pålagda ovanpå varandra [ett klassiskt "juxtapose" för att plattitydera]. Till syvende och sidst (dec 2010) begränsade sig inspirationen i resultatet den gången till den mörkblå färg som genomsyrar planscherna, en Libeskindfetisch som hos arkitekten verkar ha avklingat sedan 1999.

Hela den där stilen med dekonstruktion är lite ute förresten. Skärande plan, formmässig ambivalens, "på-sin-spets-kompositioner" och konstanta referenser till filosofen Jacques Derrida känns lite unket, lite för slösande för vår tid och lite för indirekt.

Men än en gång (?); det verkar ha varit lite mer intressant (att leva) förr. Det fascinerande är att vi kanske inte behöver gå så långt tillbaka i tiden. En tid då vilda debatter om form och moral fortfarande utkämpades, då arkitektur kunde vara konst och därmed nog, då Peter Eisenman, på gott och ont, kunde producera antihiumanistiska, ickefunktionella och svindyra byggnadsliknande skulpturer som hans villaklienter fick anpassa sig till för att kunna (över)leva. Och denna stil hade sin storhetstid kring 1990, alltså till och med inom min livstid.

Det som precis är ute är kanske det som mest relevant speglar vad vi idag tycker och tänker.

Innebär detta att jag så gott vidare, från en vurm av 50-talets Corbusianska "expressionism", via 60-talets Paul Rudolph-brutalism och Lewerentzärlighet, 70-talets James Stirling-gadgets och lite Venturiteori, till en fäbless (f.ö. en ovanligt jämtländsk stavning) för desillusion, kollision och filosofisk postmodernism.

Är smaken sålunda kronologiskt länkad? Musikmässigt har det varit lite så; sextiotalets snällpop, sextio till sjuttio, symfonirock, fantastiska synthar, new wavigt tidigt åttiotal... Något nittiotal har hittills inte börjat spöka [kanske-tack-och-lov], men mycket tyder på det. Så kan då musik och arkitektur länkas samman? Libeskind gör det i sin röda lilla bok. Men inte konkret och särskilt inte i något vardagligt tycke-smak-resonemang. Nej, här är det istället musikens grammatik (och ibland nomenklatursystem) som skapar ramar och föder associationer.

Jag ska säga som det är. Jag har en uppgift att göra, en kurs att klara av. Denna text är inspiration och tillika tidsfördriv en torsdagseftermiddag.

Min "privatkurs" i Arkitekturteori på fredagar. Jag ska skriva ett arbete, en text om något jag brinner för. Först försökte jag hitta ett samtida tema, något ur den pågående diskursen. Det var inte helt lätt. Teori inom arkitekturen verkar ha tagit indirekta vägar. Arkitekter argumenterar fortfarande för sina idéer, i traktat och projektbeskrivningar, men någon [abstrakt] teoribildning i klassisk bemärkelse är det knappast tal om. Sustainable handlar oftare om system eller dystopiska/överentusiastiska teknikföreställningar, än om filosofiska resonemang. De urbana frågorna kopplas till teorier och "digitala" space syntaxteorier för att undersöka "flows" och diverse samhällsliga beteenden/tendenser. Men jag saknar de heroiska idéerna, de insnöade, omöjliga visionerna och det teoretiska djupet; kort sagt den intellektuella, arkitektoniska passionen. En stor grupp arkitekter är också fortfarande kvar i kollage- och bildmässiga visuella visioner, triggade av ett snabbt och hårdkokt mediaklimat. Vi (inklusive jag själv) orkar inte läsa.

Trots denna bokstavskoma spenderar jag en hel del tid i biblioteket. Finner vissa intressanta objekt i tidskrifter som jag inte får låna hem. Letar efter Libeskind.

Le Corbusier, Lewerentz, Ledoux... Jag byter plats på de båda sistnämnda, tycker att rätt ska vara rätt. Sedan kommer Lund & Slaatto, Lund och Valentin, men ingen Libeskind, varken monografi eller egen reflektionstext.

Daniel Libeskind har producerat en hel del byggnader genom åren. Efter 2005 är han inte lika omskriven (hans stil har nog blivit trist). Som den teoretiker han är har han också publicerad några egna titlar, såsom The Space of Encounter. Några ska finnas där i hyllorna. Intressant är att samtliga är borta. Någon bok har till och med den fantasieggade stulen-eufemismen "Förkommen" i databasen.

Oundvikligen tänker jag på SVT:s (förvånansvärt spännande) serie Bibliotekstjuven, liksom romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon som handlar om den mystiska författaren Julián Carax, vars böcker försvinner från antikvariat och bränns i syfte att radera minnet av ett litterärt verk.

Något slags intresse efter 2006 (då böckerna senast lånades ut) kan alltså skönjas, även om det rör sig om den destruktiva (dekonstruktivistiska) arten.

Hursomhelst skall jag försöka skriva en text om arkitekten, med utgångspunkt i två av hans judiska museum, det ena i Berlin, det andra i Köpenhamn. Projekten delar alltså funktion men skiljer sig i omfattning och grundläggande förutsättningar; förutom att de gjorts med tio års mellanrum och där den danska byggnaden är en inredning/restaurering av befintlig byggnad. Libeskind har också hävdat de radikalt olika förutsättningar som tyska och danska judar levt under (främst under nazitiden), vilket han säger sig ha avspeglat i den olika projektens karaktärer. Det är dock ingen överdrift att påstå att de båda byggnaderna (och andra Libeskindprojekt också för den delen) delar STORA formmässiga likheter. De dekonstruktivistiska idealen, som motsätter ordning, stil och konventioner, har istället omtolkats till byggnadsverk i en distinkt stil, ja till och med ett arkitektoniskt varumärke. Rätt eller fel; intentionen är att detta fenomen skall undersökas: vad händer med dekonstruktionen då den förverkligas?

Ende.

En annan (rätt okänd) dekonstruktör och tillika vän med Eisenman, John Hejduk. Bostäder i Kreuzberg Berlin (1988). Fotade i vildvuxen junigrönska 2007.

A context.

OBS_Regimskifte.

Kondenserad nutidshistoria på A-bibblan, LTH

Om Sti(e)g

Eftersom resterna av nyårets raketer fortfarande syns i snön, och vårterminen ännu inte kommit igång vid LTH, dröjer jag kvar en stund i retrospektivet över tvåtusentio.
"Mitt litteraturår", det vill säga de böcker som kom i mina händer och som jag valde att läsa från pärm till pärm, kan sammanfattas som tämligen skralt, i alla fall kvantitativt.
Jag hade antagligen mer potentiell läsetid än på mycket länge; under vårens praktik, på SJ-tåg och i Airbusar, i sommarbersån och i den ännu internetfria lägenheten i Lund. Det är alltså med ett mått av skam [en underskattad känsla i vårt samhälle där det närliggande, men inte synonyma skuld fått ta dess plats] som den personliga "bokskörden" summeras.

Som så mycket annat på denna plats så hör det egentligen inte riktigt till saken, men jag började föregående år på independentbiografen De Zwarte Doos i Eindhoven, där jag såg Mannen die vrouwen haten med Nyqvist-Rapace, ni vet vilken jag menar. Filmernas och böckernas (internationella) framgång har ältats gång efter annan, inte minst i Sverige och blivit en symbol för den svenska vågen, vad nu det är? Visst blir man som svensk stolt, men samtidigt lite sorgsen. Sorgsen över en specifik framgång, eftersom dess konsekvens är att en annan bild fått stå åt sidan. Man känner sig lite som italienaren som äter skräppizza i Norge, kanske.
Jag föredrar här filmatiseringen framför de povra böckerna, där jag slipper fula upprepningar, stereotypa karaktärsbeskrivningar och teknikfixerade slutet-av-nittiotala trivialiteter och istället faktiskt får ett uns godkänt fotografi och en samling actionscener, förpackat i ett sammanhang där de flesta av våra nationalhelgon castats in. "Och alla talar svenska". I vissa lägen är det varken mer eller mindre än god reklam för Sverige. Punkt.

Hursomhelst, Stieg Larsson, övergick i Stig Dagerman då jag åter var i Sverige, då föräldrarna höll på med en text om denne 40-talsförfattare. Jag började läsa hans novellsamling Nattens lekar, för att gardera mig om prosan skulle visa sig tråkig. I huvudet hade SD mest ekat i form av den högtravande titeln på Björn Ranelids bok Mitt namn skall vara Stig Dagerman [oh, dear].

Jag måste bara citera Peter Englunds ord på dennes blogg igår:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar emot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas"

Men, jag blev inte besviken av Dagerman, tilltalad som jag var av det lakoniska språket, skildringen av ett ångestförvridet efterkrigssverige och intensiteten i meningarna. Därefter blev det Ormen som tyvärr aldrig riktigt avslutades.
Vid årets slut fann jag däremot Olof Lagercrantz' fenomenala biografi över Dagerman som närapå strecklästes. Här är det inte bara objektets livsöde som fängslar utan lika mycket OL:s välformulerade analyser och slående moderna (om än bildade) språkkänsla.

Däremellan, någon gång i juni, såg jag SVT:s Babel, med Det manliga geniet som tema. Sti( )g Larsson var här inbjuden för något slags debatt, agerade allmänt vildvuxet, burdust och verklighetsfrämmande, vilket trots programmets tydligt fientliga vinkling, födde ett intresse hos mig. Jag hittade hans Nyår på Arlanda, vilket kom att bli årets bokupplevelse. Sällan har en roman gripit tag så, i all sin vardagliga, absurda snusk-och-smuts-fixerade verklighet. Huvudpersonen Kenneth är sorglig, vidrig och totalt oduglig, han dödar och plågar eller gör ingenting. Konstigt nog blir han inte någon man tycker synd om. Efter ett tag i hans grå värld upptäcker vi nämligen att inte bara han är missanpassad, hela samhället skildras skevt och kallt. Jag kan inte känna för Kenneth, men i detta sammanhang kan inte heller tycka synd om honom och Larsson låter oss lära känna honom såpass bra att jag heller inte kan avsky honom. Vad finns då kvar än att ignorera denna karaktär, en man som i sin tur får sin livsenergi av sin egen alienering? Detta skeende, som alltså delvis står utanför bokens pärmar, skildrar Larsson mästerligt!

Sedan blev det en del annat också, mestadels Penguinrelaterat eftersom förlaget firande 75, någon deckare som försvann i minnet snabbare än fort, ett nytt försök att färdigläsa den omständliga Urkällan, samt ett dito tafatt försök att läsa klart På-spaning-efter-den-tid-som- flytt-sviten. Några litterära nyårslöften har jag inte gjort.

Hazard

Jag blir fångad på motorvägen någonstans utanför Enköping, i tanken.

Det är ett minne, ett typiskt musikminne, en ljudslinga kring en fysisk miljö.

[Det måste vara runt 1993, för jag hade ännu inte börjat skolan, men det är ändå så sent att jag kan minnas. Det kan alltså knappast vara innan 1991. Postsovjet alltså].

Vi är i ett lite mörkt, inpyrt rum, jag, pappa och pappas kompis mellanstadieläraren. Det är innanför lärarrummet på AD-skolan. Lärarrummet som idag inte finns kvar. Lokalen med gulnade korkplattor, brevfack i trä och en totalimpregnerad kaffekaraktär. Innanför fanns alltså ett mörkt rum med "teknik"; sånt som inte var ämnat för klåfingriga (elev)händer. En CD-anläggning med gigantiska högtalare håller han på att visa upp, den där kompisen. Han höjer volymen och rummet fylls av ljudlöst innanljud. Han petar in en skiva (Gud, vad tunn den är och förföriskt regnbågsglänsande; det kan jag till och med uppfatta i mörkret).

Musiken, främst då den inledande basgången, har etsat sig fast på trumhinnan. Den är inte ens särskilt bra, men jag minns den då plötsligt, i 120 på E18. Jag återkommer till tanken senare under kvällen då jag kommit fram till mitt mål. Men jag vet inte vad det är för en låt.

[Jag minns sällan texter, ser mest rösten som ännu ett instrument, men har också svårt att komma ihåg artister. Jag har naturligtvis hört låten sedan dess.]

Låter lite som Cock Robin, som det definitivt inte är. Nej, det är inte typiskt 80-tal. måste vara tidigt nittio. Ganska elektroniskt ändå.

Något slags panflöjtsgång i början. Så försvinner det lite igen.

Lite, lite likt Twin Peaks soundtrack.

Minnet släpper diverse dimridåer i form av Roxette-stick. Det är svårt att få full koncentration.

Nej, det är INTE heller Wicked game, även om den rullar igång gång på gång i huvudet. Inte heller något från Marie Fredrikssons solokarriär. Det är helt klart en man som sjunger. Försöker rita tonerna (upp-ner-upp-mellan) och ljudbilden på papper, men det är naturligtvis fullkomligt omöjligt.

Inget ont om Spotify. Men jag saknar ändå dess direkta föregångare Pandora och Last.fm där man kunde höra en låt och sedan "önska mer" av samma "karaktär". Generatorn var ointresserad av artister eller stil, utan gick mer på "vetenskapliga parametrar" och "musikalisk karaktär". Jag behöver väl inte säga att jag är så bevandrad i vare sig datorer eller musikteori, men jag tyckte det hela var ganska intelligent och befriande subjektiv.

För det är så jag uppskattar musik; i dess harmonier och tonkombinationer, ett instrumentstick och en röstkaraktär, oavhängigt en viss artist.

Vad otroligt trevligt det vore att nynna en liten fras som ett program sedan kopplade till en viss låt.

Det är min främsta internetönskning, näst efter en typsnittskopplare, eller "fontmatcher" (ett grafiskt hjälpmedel vid ex.vis presentationer.

Jag känner mig alltså musikaliskt stympad.

Jag lyckas till slut att fånga ett fragment. Nynnar mig till dess fortsättning.

Spelar för säkerhets skull in det hela på mobilen.

En textrad kommer fram. hmmm...the river....hmmm

Det blixtrar till: "no one understood what I felt for Mary"

Mer behövs inte för Google. Det är Richard Marx med Hazard från 1992.

Inte på något sätt en favorit, men när något retar måste sanning uppsökas.

Det är synd det där. Att vårt sätt att kategorisera musik sker enligt text ("lyrics") och tillkomstår, artist och låtnamn. Vårt sätt att systematisera är verbalt, träigt och just det, omusikaliskt. Ofta är detta tillräckligt. Man finner en artist, man gillar det man hör. Man fortsätter att lyssna igenom vad denna artist åstadkommit. Antagligen gillar man vad man hör. Vad systemet hursomhelst aldrig kan matcha är ett musikminne, en sinnesstämning där vi fritt kan koppla tonmässiga likheter, kulturella referenser. Så mycket mer mångfald vi amatörer skulle upptäcka med ett hjälpmedel som kategoriserade musik "som den är", inte en kronologi/alfabetik präglad av mode, fördomar, attityd och bokstavsordning.