_i Bagsvœrd, i Sydney_bilder

_i Bagsvœrd, i Sydney

Det hela är mycket tydligt. Det märks särskilt när jag studerar de tidiga faserna i hans projekt. Det är fascinationen för, och det skickliga bemästrandet av den arkitektoniska sektionen i Jørn Utzons arkitektur.

Efter en studieresa till Danmark förra veckan blev det hela än tydligare.
Ett flertal projekt hann vi se; Kingohusene i Helsingör, Paustian (möbelaffär) i Nyhavn, samt kyrkan i Bagsvœrd, där den senaste var "bäst" arkitektoniskt och intressantast från sektionsresonemanget.

Hursomhelst,

ett adekvat objekt att jämföra kyrkan med är operan i Sydney som jag såg i juli,
även om skillnaderna byggnaderna emellan är större än likheterna.
Utgångspunkterna är till att börja med diametralt olika. Operan i Sydney vanns
tack vare ett relativt skissartat tävlingsbidrag då arkitekten var oerfaren,
kyrkan ett "rutinuppdrag" under senare delen av arkitektens karriär.

Vad som trollband juryn i Sydney, och som märkte ut förslaget
var just sektionen, eller rättare sagt byggnadens profil;
en sekvens av segel på ett podium.
En högst "relevant" profil med tanke på byggnadens exponerade läge,
parallell med Sydney Harbour Bridge.
Seglen vänder sig mot vattnet,
ryggen mot staden.


Att operan har en skulptural form också åt andra hållet, tvärs profilen, är mer en konsekvens av "byggbarhet" gissar jag.
Faktum var att Utzon länge inte hade en aning om hur byggnaden
skulle kunna uppföras med lättheten i uttrycket bibehållen.

Den kända anekdoten om apelsinskalet som sägsha inspirerat till att delarna (geometriskt) kom att byggas upp som cirkelsegment/välvda skal, känns mer som en nödvändig historia kring en konceptuell efterkonstruktion.
I sak och innehåll är byggnadens andra sektion, "den på tvärs", tämligen ointressant.

Den tillför inte byggnaden mer än
en nödvändig tredje dimension och sålunda en volym.


Det samma tycker jag mig se i Bagsvœrd. En komplex sektion i ena änden
motsvaras av en enkel ickeskulptural andra sida, kanske en nödvändighet dåförtiden
då designförfarandet i stort sett var tvådimensionellt, fysiska modeller undantaget.

Men det är inte av kritik av arkitekten/arkitekturen som detta konstateras.
Snarare kommer jag att känna igen mig i ett sådant förhållningssätt.

Det är inspirerande med arkitekter som lyckas fånga en byggnad
i ett snitt, en (1) ritning och skapa något komplext, för att inte säga "fantastiskt",
på ett relativt enkelt, rationellt och överskådligt vis.
Sådant tilltalas jag av.


Vad som vidare är intressant är sättet på vilket Utzon väljer de skulpturala sektionerna att uppträda exteriört.

I Sydney är profilen som sagt tydligt redovisad som skultur.

Detta är en publik (ikon)byggnad, en symbol för sin funktion "opera".
Sektionen ingår också i operans officiella logotyp.
Seglen-skalen är friställda från interiören.
De upplevs även inomhus, men mer sekundärt och endast i foajéerna.
Akustik och andra praktiska aspekter har inneburit att själva evenemangssalarna placerats i skolådor.
Praktiska funktioner är förlagda i ett podiumplan, min favoritdel av byggnaden för övrigt.


Trappan upp mot "förväntans rum". I fonden skolådan innehållande konsertsal. Salen i sig; en varm introvert kokong.
I Bagsvœrd finns ingen ansats att annonsera, varken funktion eller sektion.
Utvändigt är kyrkan ett skjul, varken mer eller mindre vacker
än vilken industribyggnad som helst. Påminner för övrigt en del om Haparanda kyrkan av ELLT (den måste jag se någon gång).
Någon information om ett fantastiskt kyrkorum eller trevliga innegårdar behöver tydligen inte visas den som förbipasserar.
Detta är inte en stadens byggnad, utan en församlings mötespunkt (och kanske ev. Guds hus).
Utzon har i detta projekt gjort det enklare för sig koncept-/konsekvens-/konstruktionsmässigt,
antagligen som en kombinerad lärdom från Sydney, men också på grund
av en sväv budget. Prefabricerade betongelement ordnade i ett rutnät är bärande struktur.
Det är därför enklare att motivera den skulpturala
insidan; en tunn betonghistoria som inte gör så mycket lastväsen av sig.
Kyrkorummet har en rektangulär planform, där taket svävar, böljande. Intressant är
att besökaren kan "gå utanför" detta tak och studera sektionen från sidan från ett galleri
(också den mest prominenta fotovinkeln). Sektionen är alltså
inte blott ett abstrakt tankesnitt utan en högst reell upplevelse. Ovanligt.
Så kan man givetvis inte hantera en så akustiskt känslig miljö som en opera,
men väl i ett sakralt rum där oväntad ljudbild snarare är fördel än nackdel.

Det hela skapar en uppenbar kontrast mellan ute och inne, vilken är mer häpnadsväckande än banal, mycket tack vare den vackra ljusföringen. Men om detta får alltså staden inget veta. Jag tycker mycket mer om detta senare "hemliga" förhållningssätt;
dels för att den bibehåller kontexten urbant neutral (för att inte säga tråkig),
dels för att det ger en mer mångbottnad arkitekt(måhända till och med motsägelsefull).

Kork+Svamp

Jag har funnit ett nytt uttrycksmedel i oortodoxa modellmaterial. Tvättsvamp för vegetation, tandpetare för pelarsystem och kork för "tunga element". Det sistnämnda är ett underbart material; lättskuret, vacker struktur, billigt. Enda abret är att det är lite svårt att få tag på bara, men ett telefonsamtal till den legendariska (nåja) korkfabriken i Eslöv löste problematiken. Samtliga modeller i skala 1:500, tämligen små m.a.o.

Kulturellt komplex, Västertull

" A-small-little-tower", Västertull

Folkparken, Lund


Generell strukturstudie, Västertull

Hundra ingredienser?

" Du bakar en tårta med hundra ingredienser. Det är klart som fan att den kommer att smaka bajs". Alltså inte skit i största allmänhet. Utan det mer fekaliespecifika "bajs". Ett utlåtande från min handledare en gång i tiden, back in the days hösten nollsex.

Det handlade den gången om en nergrävd bastu med trappor, nivåer och kallbadsbalkong. Industriskorsten. Bacon-os (notera bindestrecket) från köket. Takfönster som allena kontakt med omvärlden. "För att kontext ändå saknades". Betong med grovt formarbete. Konstgjord sluttning från vilken spektaklet kragade ut. Interiört vattenfall. En illa utförd kartongmodell i skala 1:50 finns kvar. Några rullade planscher. Men framför allt en siluett i huvudet. En trappa sedd underifrån, något smått uppstickande. Kort sagt, den var tårtan med extra allt.

...Det är underligt med projektens ingredienser; hur de uppkommer och sedan återkommer, i olika sammanhang och tappningar och funktioner, men de kommer alltid åter. Tyvärr är det inte bara motiven i sig som trollbinder. Ibland kommer också en hel process att präglas av ett fixt tema. Sällan för det mig framåt. Det är ju tur att mina miljöer och sammanhang byts ut då och då. Ickesmickrande mönster skulle annars bli uppenbara... Ett färdigt formspråk är inte arkitektoniskt korrekt.

Nu när jag ändå tänker på det hela bör det jag kallar "tendenser" (läs fixa idéer) presenteras. Här är fem gamla favoriter:

Generellt gäller att det som enkelt ritas från sidan i profil (och i sektion) attraherar. Här återfinns som enklaste idé den om gavlen, "husets kind". Kanske inte fullt utvecklad i något projekt men ofta illustrerad som "den lilla stugan" är den en bra källa som inspiration för solitären, eller varför inte Huset Hus. (Alltjämt famlar jag efter en lika kraftfull benämning som det engelska generic). Utifrån gaveln kommer den mer särskilda "holken" och "burspråket"; en utväxt från en större, ofta befintlig struktur och återfinns i allt från kulturboxar kallade Marmotta i holländska Den Bosch (09-10), förtätning av Varberga (-10) samt mitt senaste projekt om Västertull i Lund. Raka trappor fascinerar också; särskilt sättet på vilket de uppträder utomhus. Till sist kommer "skylten", en vägg som projicerar, annonserar en aktivitet längs en stråk. Ett enkelt budskap som fångar blicken en projektion eller en stor mörk yta. Här är det Robert Venturis budskapsintresse som inspirerar. Att annonsera en aktivitet behöver faktiskt inte innebära mer än att skriva dess namn.

...Så tårtan kanske inte har så många ingredienser trots allt, på gott och värre.

Nog av hastad, brådmogen autobiografi för idag.

Till sist en liten strimma med blandade "tendenser":

-(Kvasi)strukturellt element (07)

-Polskt kulturcenter (08)

-Multireligiöst kapell (09)

-Marmotta towers (09-10)

-Skiss för tillbyggnad i Varberga (10)

England_horisontellt

Vi var på studieresa i England häromveckan. Några bilder därifrån på temat horisontalitet.


College Oxford: Ahrends Burton & Koralek. Hightechstruktur från 70-talet som ormar sig kring en gård i gotiskt sammanhang.

St. Catherine's College, Oxford av Arne Jacobsen. Modernistisk tolkning av den klassiska Oxford-courtyard-green-typologin.

Serpentine Pavilion 2010, Jean Nouvel. Röd skärm framför röd tältstruktur. Café och sittplatser. Röd inredning, sponsrad av Coca Cola. Lite sådär.

The Royal Crescent, Bath av John Wood d.y. Banbrytande bågbostäder kring ointaglig gräsmatta. Vallgrav av "Hahatyp" till vänster. Håller boskap och turister på avstånd.

Stadsbiblioteket, Lund

Stadsbiblioteket i Lund av Flemming Lassen från 1970. Ett arktektoniskt föredöme i detalj och helhet; exemplifierar i att till och med en såpass modest funktion som källargaraget fått en god portion arkitektur.

Bänkar i Klippan

-Får jag lov att bryta av den lyriska modernismen i världsklass med lite myspys i vitlackat gjutjärn?

-Jadå. Det går bra.

Sigurd Lewerentz planerade, dikterade och ritade ALLT, ner till minsta lilla skruv i sin kyrka i Klippan. Nog kunde han ha gjort en fin liten parkbänk också.

Ny möbel

Jag är plötsligt ägare en en möbel, gjord av en LTH-student i en kurs för några år sedan. Sedan dess bortglömd i snicken och senare utställd en månad, exponerad för väder och vind, i väntan på bortförande till slutförvar. Tiden var nog perfekt, ursprungsfärgen var "metall", nu är den snarare "rost". Gjord i ett stycke stål som skurits och böjts till denna imponerande, asymmetriska pjäs. Sits i plywood med något slags gummiöverdrag. Primärt ska den nog inte användas som stol, snarare agerar den nu objekt i ett tidigare tomt och trubbigt hörn av lägenheten. Goda förvaringsmöjligheter ger den. Jag är mycket nöjd.

Västertull_fortsättning

Projektet fortsätter. Nu har densiteten och koncentrationen av det byggda ökat på platsen. Ett "small little tower" på tio våningar har ritats, liksom en skiss om svensk öppenhet. Imorgon är det åter kritik. Vi får se hur det går.

Urban

U-ordet används verkligt frekvent, nästa lika ofta som sustainable. Mitt favoritexempel just nu är ett exjobb som hänger i foajén. Namnet är Urban Interlude; ett slags morfiskt masskommunikationscentrum som väver samman bussar, tåg bilar och fotgängare. Dessutom har det begåvats med både en Urban Balcony och en Urban Amphitheatre. Wow! Som om det stadsmässiga måste tryckas upp i ansiktet på lundaborna, som om de tidigare trott sig bo i the rural periphery. Annars är det väl det vi har mest av i Sverige, natur och landskap, långa avstånd. Avfolkningsbygd. Just de fria ytorna, skogen och landsbygden är ju också det som utländska turister brukar uppskatta mest när de kommer hit.

Nåväl, när det gäller ordet urban (helst med engelskt uttal) går det inflation i arkitektvärlden. Minsta lilla kvalitet skall härledas till något slags absurd stadsmässighet i sammanhang där vi vill förtäta, förstora, utveckla och göra bättre. Jag tror att jag ska börja använda det motsatta som prefix bara-för-att; rural decorum, periphery spirit, suburban professionals osv.

Det kanske beror på att jag själv är uppvuxen vid stadens rand som gör mig lite beklämd när allt förortfokus försvunnit. Och då menar jag inte de mångkulturella förorterna som fortfarande intresserar med sina brukande-inflytande-projekt, miljonprogramsupprustningar och bostadsrättsinfills.

Istället sjunger jag villaförortens lovsång. Där finns de snikna grannarna, mexiteglet, grilloset, joddlarbalkongerna (inte alls aspirerande att vara urbana), häckarna och buskagen, morgonköerna i rondellen den sunkiga F-9-skolan och motorvägen som tar oss in till stan.

Ackompanjera gör David Chipperfields arkitektoniska skulptur vid Kivik Art Centre som

besågs förra veckan och som ligger perfekt placerad i ett skönt pastorallandskap, ovanligt avlägset.

Rannsakan Rannsakan

Terminens designprocess har tagit fart och för en gångs skull skall det tarvliga och formalistiska i mig motas bort så gott det går. Intentionen är i korthet att där skall finnas en process. Uppbackad är jag av studions uttalade mål att hantera allt från stadsmässiga ställningstaganden "parts of urban fabric", komplexiteter och motsägelser, ner till materialmöten och interiöra rumssamband.

Några budord:

"Don't design buildings, but create places"

"Don't say you want people in the place. Instead offer something to the people"

Fundamentala självklarheter kan tyckas, men de kan inte nog understrykas.

Ett första förslag under temat "cultural meetingplace" presenterades häromdagen. Mottagandet var ganska modest. Jag hade byggt för lite, borde ha varit mustigare i volymer, tydligare i platsbildningar. Jag förstår precis vad kritikerna menade. Tomten är en långsmal parkeringsplats i västra Lund mellan den medeltida klosterkyrkan och Tingsrätten, nära järnvägen och västra infarten. Kontext finns det alltså gott om, om än inte helt inpå. Jag vill ta tag i något, fylla ut, karva till, kanske skapa ett nytt stråk. En röra av disparata idéer snor in sig, vill inte riktigt rikta sig utan att också forma sig. Problem. Jag kanske behöver ett program.

Jag och några studenter pratade lite löst om arkitektoniska drivkrafter (och process) häromdagen. Jag kom då till insikt med något nytt; i slutet av varje projekt har jag så argumenterat för mina idéer (internt med mig själv) att jag verkligen tror mig ha funnit det unika, det perfekta. Det känns helt enkelt världsklass. Därför brukar det också kännas lite snopet på kritiksessionerna. De andra kände inte igen sig, kunde möjligen hålla med om att de kunde vara lite "smånöjda" i enstaka fall. Jaha, tänkte jag är mitt förhållningssätt för objektorienterat, för att inte säga, alltför ytligt? Är det farligt att bli förälskad i sina idéer? Hur mycket skall man lyssna på handledning? I detta läge antagligen en hel del, eftersom vi behandlar organisation och tydlighet, snarare än arkitektoniska uttryck än så länge. Och hur är det egentligen med den gamla kreativa klyschan kill your darlings? Kan man inte istället uppmuntra ett lite mindre abrupt kiss your darling, om vi nu ser darling som något slags inre föreställning om den goda lösningen? Utan dessa försvinner ju också passionen för arkitektur, det de kallar "design energy". Lite småpussar och en smula ödmjukhet (samarbete och vidare syn) är nog receptet.

Folkparken i Lund

Det är anmärkningsvärt hur lokalt förankrad arkitekturdiskursen är vid Sveriges arkitektskolor. Referenser, idoler och ideal skiljer sig mellan (i alla fall) Lund och Göteborg (LTH och CTH), det tycker jag mig kunna se efter tre veckor vid det skånska lärosätet. Gezelius, Lewerentz, Wallinder och Wingårdh från Göteborg har bytts mot Anshelm, Nyberg och Edman, mer eller mindre. Den sistnämnde, Le Grande Bengt Edman, är jag ju själv väldigt förtjust i.

Jag valde därför just en av hans byggnader Folkparken i Lund som fallstudieobjekt i kursen Tektonik och Rum. Valet är känsligt, inte minst för att den ansvarige professor Nilsson själv var med vid utformandet av anläggningen i mitten av 70-talet och dessutom var nära vän till Edman.

Helst hade jag velat studera någon annan av hans många fina exempel i Lund; Sparta, Vildanden eller Villa Hägerstrand, präglade av sina material, dunkla gestaltning och oinsmickrade uttryck.

Nu fick det dock bli Folkparken istället; en anläggning uppförd längs ett stråk i en park, tänkt som en multifunktionell arena för (social)demokratiska möten och nöjesarrangemang för (röda) medborgare. Byggnaden invidgdes 1977, året efter att borgarna vunnit valet.

Så här i valtider skall nämnas att Folkparken för närvarande står tom och igenbommad, kanske ett tecken på att tiden har gått och samhället är förändrat.

Bengt Edman beskrev huset som en antibyggnad där själva arkitekturen stod tillbaka till förmån för funktion, människors möten och flöden, den urbana och växtliga (botaniska) utvecklingen. Redan 1978 beskrev Claes Caldenby byggnadens underutnyttjande i artikeln Bingospelarna och arkitekten (Arkitektur 1978, nr.4). Flexibiliteten hade uteblivit, liksom de mänskliga mötena. Mest användes den som dansbana och bingohall. För slutna sällskap. Trots att det saknas riktiga publika arenor i Lund. Det mesta i lokalväg är institutionaliserat eller "nationaliserat". Den vanlige medborgaren får hålla tillgodo med det kommersiella utbudet, mer eller mindre.

Så var det 1978 och så verkar det vara också idag, av den lokala debatten att döma.

Är kanske namnet "Folkparken" ett problem i sig? Intentionen var folk=medborgare och park=öppen plats med flexibla strukturer snarare än monumental, enhetlig byggnad. Kanske har namnet snarare kommit att förknippas med "arbetare", revolutionära (nåja) uppviglande sammankomster och väl blöta lördagkvällar till dansbandsmusik. I det akademiska och (förmodat) konservativa Lund möts sådant mer mer än skepsis.

En byggnad utan särskilt dedikerad funktion är en sak. Med en enkel, avläsbar form (läs IKEA-låda) blir den ändå möjlig att hantera för brukaren (i detta fall medborgaren). Folkparken i Lund är inte enkel i sitt uttryck.

Till att börja med är den svår att finna, först dold i grönska och sedan bakom en jättelik pergola (som om den inte vill vara byggnad). Huvudingången är också svårfunnen, den skulle kunna utgöras av flera av de öppningar som finns. Desto tydligare är stråkens sekvenser, liksom uppdelningen av stråk och platser. En skarp ryggrad av tegel (en permanent och funktionsspäckad enhet) möter ett additativt och utbyggningsbart trämassiv, använt som fritidsgård. Pergolan på andra sidan fortsätter in i huset, bildar bärande stomme. Interiören är uppglasad med pergolan, men blir på grund av växtligheten ändå dunkel. Här återfinns ett centralrum med dansrotunda i betong, café på en liten hylla bredvid. Garderoben återfinns precis vid entrén i en enkel (tillfällig ser det ut som) spånskivsrektangel. Det hela är komplext, flerbottnat och framförallt inte särskilt bildskönt.

Nu står alltså Folkparken tom. Lokala politiker vill se en användning och famlar mellan "kulturhus" (märk ordvalet där man aktar sig för socialistiska konnotationer), seniorboende eller parkeringshus (!). Problemet är att byggnaden i sin rena gestalt inte har något större värde, mer än möjligtvis antikvariskt. Samma principer som för äldre, kulturhistoriskt intressant bebyggelse, kan därför inte användas. Det är istället i sin funktion, av sitt brukande, som parken blir till byggnad. Folkparken speglar en bit av en tid i Sverige, en del av ett folkhem (just det). Mer flerbottnad politektur än oomtvistlig arkitektur kan tyckas. Valdagen till ära ställer jag mig därför frågan om en sådan plats är till historien förpassad, eller om en användning kan komma åter. Om detta kräver ideologi, sammanslutning eller politisk påtryckning låter jag vara osagt. Men en vision och en moral, det kräver den i alla fall.

Den Mänsklige Muraren & Modulerna.

Jag hör en liten trevlig dokumentär på P1 om Sigurd Lewerentz. De pratar om hans konsekventa reducerande stil, från 1910-talets klassicism till 1960-talets betong- och tegelvurm. De "ärliga", förenklade materialiteterna bara måste tillskrivas den brutalism jag så håller högt.

Denna stil är inte bara beroende av en asketisk/inkännande arkitekt, utan i lika hög grad kräver den sin "mänskliga murare"; en hantverkare som vågar sätta prägel och skapa något varierat i ett situationens unikum. I ett industrellt, "rationellt" byggande är detta svårt att uppnå (min gamla vanliga käpphäst). Intressant är kanske också att arkitektens samtida "digitala" hjälpmedel/verktyg motverkar ett sådant uttryck. Det ligger i sakens natur att det digitala skapandet som vi så vant oss vid eftersträvar perfektion; organisatorisk, estetisk, visuell etc; detta löses ofta med införandet av artificiella kompositmaterial eller i värsta fall halvdålig puts. Därför kan inte 60-talets brutalism återkomma i sin pura form, präglat av en situationens och framförallt hantverkarens närvaro.

Förutom den hantverkspräglade rufflighetsstilen finns inom stilen också den modulerade industrisentimentala brutalismen, främst undersökt av de japanska metabolisterna under 1970-talet. I Sydney fann jag det mest enastående exempel av samma stil, vackert placerad just invid Harbour Bridge; Sirius Apartments.

Med ett sådant uttryck kan vi idag fortfarande laborera med och repetera, kombinera och förvränga tills den ultimata, organiska godtyckligheten uppkommer. Här är inte ytskikt [primärt] brutala, istället ligger fokus på strukturen som sådan, konfigurationen av enheter, ett fritt förhållande till kontexten und so weiter...

Nästan_färdigt

Efter ungefär 740 dagar är det så nästan färdigt, sommarhuset i Kvicksund, 70+30 detaljplansenliga kvadratmeter, ordnade i vinkel, bildande en gård mot Mälaren och en gammal ek. Kvar återstår några karaktärsbildande element; luckor i plywood, vit enbalkstrappa till loftet, räcke i sträckmetall. I slutet av augusti skall det hela vara klart.

Idioti2010

Kommunal fåfänga! Mitt joggingspår ska bli bröllopsgåva till Victoria&Daniel. Naturstigen i Sommarro ska handikappanpassas. Med ramper, breddning och annan skit. För 90 öre per kommuninvånare i Örebro. Jag kan föreställa mig exakt hur den där trärampshistorian kommer att "hantera" sin parkomgivning. Spjutspetsarkitektur likt turistvegprosjektet i Norge blir det inte tal om. Snarare något slags tryckimpregnerad prefebhistoria i Bauhausstil (gubbdagiset, inte skolan). Och den kommer inte att användas utan gå samma öde till mötes som Tybblebron. Så är det med det.

Skönt att man kan vila ögonen på Carl Nyréns Västerortskyrka i brunrosa spritputs och erinra sig dess brutalistiska betonginteriör som tydligen självaste Le Corbusier beundrade.

Mellan högdragen autist och lättsam bagatell

Min stockholmstur börjar vid Vällingbys välfungerande förortstorg i ABC-anda. Högljudd torghandel samsas med strömlinjeformade svenssonkedjor, teak och tegel från 50-talet möter Wingårdhs plast och glaskeps vid K5 Fashion House. I ett hörn, på en höjd, ligger St Tomas kyrka från 1960 av Peter Celsing, härligt ointresserad av vad som händer i myllret där nere. Kontrasterna kommersiell-kyrklig, sommarljus-medeltida dunkel är en banal, men ögonblicklig iakttagelse. Sedan kommer nyanserna och de är många. Den kringbyggda klosterlika gården, klockstapelns kopparklasar, tegelarkaden, furudörrarna, den komplexa enkelheten. Här har inget visuellt koncept fått ta över. Här bildar komponenter ett verk. Rikedom har vunnit över konsekvens.

Frågan väcks inte direkt under resan, men ter sig naturlig senare; hade Celsings "design" vunnit gehör i en samtida arkitekttävling. I kyrkans jubileumsskrift står att läsa att byggnaden redan i slutet av 60-talet fick stå symbol för en kritik mot gammalkyrklig liturgi och församlingssyn. Läget nära torget, undertrycker snarare ett åsidoställande från myllret än en folklig invit. Men så bjuder man ju också på andlighet och kyrkkaffe, snarare än steker hamburgare eller rear skor där bakom den introverta muren.

Om kyrkan vill vara folklig, vilket inte alls är en självklarhet sedan kyrka och stat separerat, är St Tomas troligen inte den mest "effektiva vägen att gå". Men så har också religion föga att göra med smidighet, billiga poänger eller profit.

Givetvis slås jag av hantverkarnas förverkligande av Celsings vackra grepp. Arkitektens förmåga behöver inte ytterligare kommenteras. Direkt bildskön eller fotogenisk är den inte; rumssekvenser, mångfalden av utblickar, ljud som ömsom kapslas in eller sprids, går inte att skildra fotografiskt. Går de då att skildra i det tidiga skeendet, säg i tävlingsfasen? Celsings tidiga skisser är dunkla, bläckplumpiga och passande inåtvända. Celsing visste vad som komma skulle. Men detta gick inte att förmedla förrän byggnaden var helt färdigställd och inflyttad av sin församling.

Frågan är vad utvecklingen, den berömda digitala, har gett arkitekterna i form av hjälpmedel som gör att vi bättre kan förmedla ett verk. Förutom det rent visuella ledmotivets refräng är det tveksamt om datorerna kan simulera känslan av en byggnad särskilt väl.

Tham&Videgård löser problemet onödigt enkelt, vilket jag kollade in senare under dagen. Förskolan Paletten, vars renderade perspektiv visats flitigt under våren, stämmer MYCKET VÄL överens med det byggda resultatet, vilket naturligtvis är positivt. Man fick vad man förväntade sig. Men vad beställde man, mer än en bild, en monokrom palett (jag var tvungen), en otroligt gul trärasternjure.

Arkitekturen är i detta fall anpassad efter bilden. Sålunda blir också mina foton av byggnaden vackra. Gult mot blå himmel, krökar mot rak asfalt. Allt är så förbannat tydligt, inte komplext, kanske inte riktigt människovärdigt. Speciellt barn är komplexa, skeva och ostöpta. Är det eftersträvansvärt att en byggnad för lek skall vara lekfull?

Den varumärkesbyggande formen är också underlig i sitt läge, förvånande placerat i bakkanten av Konstfacks och gamla Ericssons jättekomplex. Här finns ingen motorväg eller Strip att sola sig mot. Venturi frågar sig vad denna duck gör i ett sådant undanskymt läge. Efter en positiv upplevelse av snygg (minimal) detaljering från Kalmar hade jag vissa förväntningar inför Paletten. Bilden av fönstret ovan säger en hel del.

Säga emot

"I like complexity and contradiction in architecture" börjar Robert Venturi sitt storverk från 1966 med. Jag vet inte om jag alltid kan instämma. Verkligheten däremot, det faktiskt byggda, tar sig ofta såpass komplexa dimensioner- sidor som sällan kunnat förutsättas i form av möten mellan VVS-dragningar, skuggeffekter och inte minst möblering, att detta ofta är svårt att väva in redan i ett konceptstadium. (Drar mig för övrigt till minnes en förvirrad gästföreläsning från nån förläst HDK-lärare som polemiserade kontext-koncept) Visst är det enklare att lyckas med det minimala-monokroma, det bildmässigt förenklade, detta är tendensen. Till lakejerna hör Tham och Videgård (utan Hansson numera) arkitekter, framgångsrika, högdragna. Visst låter jag mig imponeras, var ganska eld-och-lågor över deras Kalmar konstmuseum dit kan åkte tur-och-retur 750 km för att bese för några veckor sedan. Jag blev inte besviken, visserligen, det gick liksom inte. Åke E:son Lindmans bilder, som flitigt exponerats i media, hade redan gett mig hela upplevelsen. Det var inget att förundras över, allt var lika grafiskt i verkligheten som på bild. Liksom det redan var på illustratorperspektiven med sina streckgubbar från tävlingsskedet. Konsekvens kan man kalla sådant. Och duktiga hantverkare kanske? Eller så låg, minimalistisk detaljering att arkitekterna själva inte fick något nytt att upptäcka efter tävlingen. Förutom den sedvanliga känslan att huset ju är mindre i verkligheten än på bild, fanns där inte mycket mer att uppleva. Inget spännande flöde genom, ingen skevhet att irritera sig på. Allt var som på bild. Och blev också bra på mina bilder. "Jag tycker ändå om det, ja det gör jag ju".

Bolle och Martin, ja arkitekterna heter ju så, har sedan dess tuggat på enligt liknande strategi; enkelt och avskalat med någon färgaccent interiört, nu senast i tävlingen om Bergmancentret på Fårö. De börjar provocera mig. Med fula perspektiv, undermåliga argument och monokroma, färgstarka inredningar. De tar det hela på för dåligt allvar. Och inte ens gräset ser helt friskt ut. Sag mir wo die Blumen sind, wo sind sie geblieben (M. Dietrich).

Inventering: f.d. Tempo

En verksamhet har skenbart förlorat hela sin betydelse, sin funktion och sin värdighet. Spridda kundvagnar med olika logotyper på handtagen. Det tyder på "stormig ägarbild". En kiwi (eller möjligtvis en avocado) från 2008 i ett hörn. Kassorna är kvar, en lapp sitter där, en liten lathund som talar om när någon född ett visst år fyller arton:

född 1980 18 år: 1998

född 1981 18 år: 1999...

Så man inte råkar köpa cigaretter för tidigt.

Personalrum av ritning att döma renoverat tvåtusentvå (så sent som). Det är något visst när just en mataffär försvinner från ett område, särskilt som området är ett av Örebros mest "utsatta". Folket man möter utanför, de där lite luggslitna som hinner njuta av majsolen, muttrar lite att de saknar livsmedelsbutiken, att de hoppas att den kommer igen. Eller varför inte en fruktaffär? Örebro har för övrigt väldigt få sådana så påståendet är inte gripet ur luften. Affärsläget är dock utdömt. Många är de handlare som försökt sedan 1960.

Men allt är inte skit. Inte mycket är egentligen skit här. Bra läge i centrum, "det nya ungdomskulturella navet". Högtsittande fönsterband. Marmorgolv och till och med en emaljerad, färgglad plåt (konstnärlig utsmyckning kallas det visst), ja mycket andas POTENTIAL.

Så bra då att detta inte är ett Jan Jörnmarkreportage över ännu ett övergivet minne från det bättre förr. Här ska istället bli nytt, här skall rymmas kultur. Det kommer att bli bra.

Könsklyvare?

Vi skall för en gångs skull prata genus. Planlagda aktiviteter i det offentliga rummet sägs premiera (traditionella) killaktiviteter, mer eller mindre äventyrliga. Örebro kommun vill ändra på detta. Man satsar på "fitnesspark" och låter oss även rita en dansspegel med stålstag. För säkerhets skull utgörs baksidan av bollplank. Vi ska ju inte skrämma iväg någon. Jag tyckte att det var lite sött.

Insyn

När dörren till ditt rum inte längre är stängd,

kan jag naturligtvis komma in,

kliva in där och ta för mig.

Men där dörren satt är nu ett hål

(karmen har hon också tagit med sig)

Står där smålandsleende,

tar mig till kusten,

men där stannar jag knappast

(av blicken och munnen att döma)

Hålet saknar insats,

blir all rumslig spänning,

istället ett rungande "fritt fram"?

De kommer strax, de tittar in

får mitt ansikte att säga:

Jönköping, då det

emellertid visar Bredäng.

De tar mig med på just den bilden:

i mitten slår de

upp ett "nyckelfärdigt" Trivselhus

(som de faktiskt låser och därför kan hålla mig ute)

Go Erik&Tore!

Krämaren. Älskad av inte så många. Ignorerad av ingen. Modernity at large på La Tourettesockel; ett första embryo till en skyline i Örebro. Snart blir det mer av den varan. Signerat Erik&Tore Ahlsén 1963.

Gillespie, Kidd and Coia

Ett slag slås för GKC, en skotskt arkitektkontor med guldålder under guldåldern 1956-1987, en återupptäckt bekantskap från min Edinburghresa förra veckan. En bok om gubbarna och deras brutalistiska tegelkyrkor, betongkloster och rationella universitetskomplex söktes, efterfrågades, söktes förgäves, febrilt, fanns och införskaffades.