Mr. Swine flu, del två.

Resan till Sverige (förlåt men det är ganska trevligt att markera mitt geografiska utomstående) har hittills varit något av en ifyllning av en checklista:

_Hårklippning

_Jobb till våren (javisst!)

_Blackstahyttan

_Köra bil

_Gå ut med hunden

_Dricka mycket kaffe.

_Umgås med föräldrarna.

_Få lite skolarbete gjort (nåja)

Idag införlivades min sista paragraf i protokollet; jag fick nämligen VACCINATION MOT SVININFLUENSAN. Vårdcentralen Adolfsberg hade inte köpt mina argument om att jag nästa vecka befinner mig 140 mil från Örebro, för "jag tillhörde ju inte riskgrupperna", Capio Läkargruppen hänvisade till nästa veckas superevent på Mässan. Pappa (som varit extra ihärdig i denna fråga) ringde dock i morse och bråkade lite extra, pratade om bristande flexibilitet, välfärdsstaten och landstingslig idioti. Sålunda fick jag tid på jour-/akut-/special-/ultra(?)-vårdcentralen på Nygatan, för övrigt inhyst i före detta Riksbanken; till yttermera visso en av mina favoritbyggnader i Örebro och ett av få exempel på svensk, högkvalitativ postmodernism signerad arkitekt Jan Henriksson. Interiören var givetvis landstingifierad med svampfärg, linoleum och gladfärgade trämöbler, men vad kan man begära? Vaccination fick jag hursomhelst. Tack välfärdsstaten Sverige!

Fd. Nya Riksbanken, Örebro.

Adolfsberg måndag

Det blir inte jättemycket gjort här hemma i Sverige. Det är väl förresten inte heller meningen. Henrik kom på snabbvisit till stan under gårdagen. Lunch i Stadsträdgården, promenad i rockar i höstrusk. Konversation i samförstånd. Av detta mår jag bra, för social kontinuitet har ganska mycket lyst med sin frånvaro i Eindhoven (av naturliga skäl).

Jag läser Peter Eisenmans Inside Out för att jag har den möjligheten, Ernst Brunners samlade dikter för att jag vill och Colin Rowes The Mathemtics of the Ideal Villa för att jag behöver. Det är så lugnt att jag får ro, kanske till och med andrum att skriva, producera lite prosa.

Klippte mig idag, det blev bra och lagom långt. Frågade om vaccination mot den där baconfebern också på vårdcentralen, men de börjar inte förrän nästa vecka med sin massvaccination på Örebromässan. Det är uppenbarligen ingen hejd på katastrofhandlingarna.

Längtan hem.

Så var man tillbaka i Sverige för några dagar. För första gången främling i färdenesland. Nej, så dramatiskt är det inte. Snarare väldigt naturligt. Skäggig och långhårig, men ovanligt utvilad, mötte jag pappa på Skavsta. Vi hade mycket att säga varandra under vägen tillbaka. Tid att ta igen. Jag slogs av mörkret, mörkret och krispigheten i den friska luften. Som om jag inte varit med om den förr. Som vore det så fruktansvärt annorlunda i Holland. Middag med föräldrarna, mammas mat, promenad med hunden.
Tog en tur till stan idag. Regn och höstgult, ett perfekt sceneri att leta tweedkavaj i. Fann ingen hursomhelst. Behöver heller ingen ny. Konsthallen (ÖBKHL) var öppen, stadsbussarna har blivit lila och Våghustorget har gått från lummig oas till kommunistisk stenöken, trots skyltar som påstod att det var "vacker förändring på gång". Som om all ändring blir till det bättre. Behrn Center stod där också, ovanligt färdigt och ovanligt anskrämligt. Skitskitskit, KLARA arkitekter i Karlstad kan placera sina förbannade styggelser någon annanstans. Det är i alla fall min åsikt. Det blev en tur till Bergslagens bok och bild också, där diktsamlingar av Bruno K Ö och Eric Pauli Fylkeson inhandlades. Nu blir det äppelpaj och kaffe. Svenskt kaffe that is!

En trafikplats

Länkat till dessa plattor enligt tidigare inlägg, finns en trafikplats; Kardinaal Rossumplein. Jag har tagit det som mitt kall att förändra den, kan dock inte riktigt minnas varför. Där kommer en bro från norr för platsen gränsar till kanalen. Annars är där en massa vägar, träd, ett monument och en diminutiv uteservering. En park finns där också och en arsenal av trafikljus och skyltar. Tänk om vi kunde ta bort allt det, alla dessa ickearkitektoniska maskiner och symboler som är till för att strukturera och bringa ordning (vilket de visserligen gör relativt effektivt), och ersätta med former och elementära material som ger trafikanterna samma förståelse och förmåga till interaktion. Det är en spännande utgångspunkt tycker jag. Ännu mer spännande blir det om vi faktiskt ersätter den sakliga (men konstgjorda) trygghet som trafikljusen förmedlar med lite gammalt hederligt kaos, eller ska jag snarare kalla det en liten portion skräck? Det handlar inte (primärt) om formmässig provokation eller ens verklig risk, snarare är det "alertheten" i det okända som jag vill åt i det ögonblick då trafikslag möts. Anledningen är naturligtvis praktisk och tillämpas redan på många håll i form av farthinder, nischer, kullerstenar och så vidare; prefabricerade element utställda i gatumiljön för att skrämma. Vad jag vill åt är dock något mer än blomlådor och gupp, något mer speciellt som möjliggör att trafikanterna bryter regler, men i så fall med (mer eller mindre ödesdigra) konsekvenser. Det är platsspecifikt och det är dominerande för området. Och naturligtvis tillämpas plattmetaforen i form av stråk, gupp, kanter (uppskjutande), ramper och refuger. Ojojoj, sen kanske vi kan slänga in ett politiskt korrekt skateanläggning också på området och öppna en liten coffeeshop i ena hörnet och vips har vi även omfamnat stadens subkulturella avarter. Tack för nu.

(Ett lite småfisigt diagram är tyvärr allt som kommit utanför hjärnan hittills. Jag ska bättra mig)

Platsen är även en nod i det parkstråk vi projekterar, vilket domineras av långa, lugna parkbitar och lummigheter. Kardinaal Rossumplein är sålunda ett ypperligt tillfälle att skapa ett dynamiskt crescendo av liv, rörelse och lite vardagsspänning.

Referens:

Skvallertorget, Norrköping

Magic Roundabout, England

Förhåll dig till mig.

Jag sitter och funderar lite smått. Det är tisdag lunch, solen skiner och jag avnjuter ett kaffe som är något av det bästa som producerats i en Bodumbryggare. Jag tänker på projektet i Waterfront, borde jobba lite också för vi har en inlämningsliknande tillställning på fredag. Strategin finns där, så även en hel del av de (potentiella) formerna. Vi pratar plattor. Plattor som skär, som separerar, som länkar, som definierar, plattor som lutar och skjuter ut, plattor som bildar trafikplatser och broar. På, under, över och mellan prunkar vegetationen, där den bryter ut, skymtar fram, sticker in och lyckas-bemästra. Där finns även vatten. Vatten och människor, folk och trafik, dynamik och tragik. Herregud så hektiskt! Och formerna de finns, de är satta i plan, nu dras de upp, en efter en, men de behöver främst definieras som ytor, inte volymer. För de är ju plan. Och mellan skymtar stråk, stråk som kontrasterar, harmonierar och bara förhåller sig.

På tal om det sistnämnda:

Förhåll dig till mig

Förhåll dig till mig

På något vis,

bilda mig

en yta

Ställ mig där och

ge mig den

ändhållplats jag förtjänar

(Mörk som ljus)

Förhåll dig till mig,

se mig nu in i ögonen

Granska mig;

nära och

lite för länge

Upptäck en intensitet,

spåret av den glöd,

som föregicks av brand

(Den följde på ett torkat inre)

Betrakta mig åtminstone

och du har upptäckt mig,

genomskådat

nästan allt

Visa mig

att du förstår.

Rättfärdiga hoppet

eller uppmuntra till

förtvivlan

Först då kan jag

förhålla mig

till dig

Det är så vi hanterar den, den eviga kontexten som finns här, där och på ytors insida. Även på våra ytors insida. Förhålla är inte detsamma som att anpassa sig, inte heller är det synonymt med kontrastera. Så vitt jag vet.

Det skall erkännas att detta inlägg hade en annan titel till en början: "Kvadraten och tryggheten". Men innehållet lät sig inte anpassas. Sålunda får jag återkomma senare inom ämnet striktform vs. friform. (Striktform var förresten ett nytt ord, jag tror att det framgår vad som med detta menas).

Mijn vlakke land

Jaha, så har man kommit hem från ett intensivt veckoslut i grannlandet Belgien.

• Destination: Antwerpen-Bryssel-Brügge.
• Färdmedel: Tåg, till fots
• Vistelsetid: 62 timmar
• Sällskap: 13 Erasmusstudenter av varierande härkomst.
• Kategori: Sällskapsresa, (studieresa)
• Känslor: Glädje, Lättja, Frosseri, Trötthet, Knäsmärta, Förvåning, "över förväntankänslan", Jacques Brel-stämning, sorgen över att jag aldrig lärde mig franska.
• Adjektiv: Förhållandevis kuperat, vackert, trevligt, givande, avkopplande, historiskt
• Väder: Regn-sol-mulet. ca 10 grader varmt.
• Kulinariska höjdpunkter: Fisk- och skaldjursbuffé som man inte blev sjuk av, flamländska grytor, äppelbakverk, våfflor, öl.
• Inköp: Choklad, Magrittebok, Le Corbusierglasögon (!)
• Kulturella höjdpunkter: Magrittemuseet, konstmuseet i Bryssel usw.
• Skillnad mot Holland:

-Mindre spontant.

-Mer konservativt.

-Mer välklätt.

-Dyrare bilar.

-Godare mat.

-Vackrare språk.

-Många kulturtanter i draperade yllekreationer och fluffigt, blont hår.

-Färre ungdomar.

-Lite sämre kunskaper i engelska.

-Inga glada färger.

• Betyg: Mycket högt

Brügge.

Bryssel.

René Magritte; ord och bilder.

Antwerpen.

Brügge.

"om jag ändå kunde ge dig något"

Där kommer en fras, denna gång utomsocknes ifrån (för att uttrycka mig lite nostalgiprovinsiellt). Den kommer från Kjell Espmarks vackra diktsamling "De levande har inga gravar" som behandlar sorgen och saknaden efter en bortgången närstående. Den kommer igen och åter, ekande genom diktsamlingen, mer eller mindre hörbar, inte alltid med förtvivlan i tonen.

Om jag ändå kunde ge dig något...

skulle jag då vilja dela med mig?

skulle du då ta emot?

vore jag då någon annan?

Tecknen för fråga de hopar sig, bäst att sluta innan Kjell Espmark blir någon annan än den han tänkte sig vara.

Två andra vackra fraser kommer till mig, vars ursprung av google-sökningen att döma inte verkar komma från en annan penna:

Det är inget annat än sorgen över utebliven verklighet...

...och det var en vänskap, som smakade kärlek för en svältfödd...

Behovsmänniska

Det är lördag och jag sitter pa TU/e för en gangs skull. Salunda saknas de där prickarna över bokstäverna som gör livet värt att leva. Faktum är att tangenten för (") är den samma som för citation. Märkvärdigt och omständligt. Fortsatter darfor utan.
Endast centralbiblioteket ar oppet pa helgen, och inga program finns som standard pa dessa segtankande Dell-helveten. Darfor jobbar manniskor hemma. Gott om bra böcker är det dessutom ont om. De verkar inte gilla teori sa mycket har. Inte praktik heller, mest är det empiri, forkroppsligat i dessa ändlösa situationsmodeller i skala 1:1000 som frenetiskt produceras pa löpande band nere i det väl tilltagna snickeriet. Nog om det for nu.

Naväl, jag sitter och fyller i tomrum i s'Hertogenboschs stadsplan; ytor för potentiella infills.
De andra tycker att vi ska riva, jag ser ingen anledning till detta. Lite fotomontage blir det ocksa och nar datorn tänker laser jag "Livet mellem husene" av Jan Gehl.
Jag forsoker hitta en s.k. strategy for hela omradet, inte helt enkelt. Introducerade idén for gruppen om en ny struktur innanfor det gamla citadellet. Jag forsokte styra oss bort fran klyschorna om "konstpaviljonger" och "temporara byggnader som staller sig odmjuka infor historien". Istallet ser jag en (intressant) utmaning i att projektera for nagot permanent, garna kontrasterande uttryck med eviga ambitioner och praktiska/samhällsnyttiga funktioner. Responsen var sisadar fran professorn, sa det blir val en modulbarack, inhysande utstallningar for samtida konst till slut i alla fall.

"Remember that conversation with history doesn't mean conservation of history"

Jag tror att jag ska borja rabbla mantrat hogt oftare, sa att "de" (alla) forstar hur det ligger till; inte nodvandigtvis vad som ar ratt, men en insikt kring vad jag menar. Ett annat mantra ekar i mitt huvud ocksa, stulet fran en beskrivning av Alison och Peter Smithson: "a dynamic space, dedicated to the change of pace" (a.k.a. "tambur" rätt och slätt men hursomhelst en mycket vacker ordström)

Nu är jag hungrig, ett primärbehov som dessa föga effektiva arbetstimmar inte kan sta emot langre. Jag gar hem. Jag är en behovsmänniska.

Brutalismen och lekfullheten

Ett svar till David Ekstrands kommentar angående tidigare inlägg:

Tack för ditt inlägg i den brutalistiska diskursen i allmänhet och i min blogg i synnerhet!

Angående brutalism och lekfullhet: Även om formen verkar stram, och materialen är karga, ger brutalismen (mig) en stämningsfull, monumental men ändå rustikt hemtrevlig känsla som annars bara medeltidsborgar och gillestugor med furupanel kan ge mig. Det handlar om en subtil och snäll lek, oftare än sällan var den en lek som försiggick enkom i arkitektens hjärna och teori. Just nu läser jag exempelvis en bok om paret Alison och Peter Smithson; otroligt lekfulla arkitekter i teori-koncept-skisstadiet med banala diagram, dagisgrafik och snirkliga norrpilar. Deras arkitektur däremot, karakteriseras av en (ökänd) rufflighet/stramhet som vid en ytlig anblick ter sig hänsynslös och byråkratiskt seriös. Detta är en dualitet i inställning och ett förhållande mellan teori och praktik som jag inte kan få nog av.

Robin Hood Gardens, London, av Alison och Peter Smithson.

Moving columns

I måndags deltog jag (vid/på/under; preposition: okänd) en workshop under temat Moving Columns: structural adaptibility. En doktorand presenterade sitt forskningsarbete, som i korthet går ut på att finna flexibla, bärande system, som går att flytta allteftersom verksamheten förändras; ett mycket intressant och angeläget tema. Fokus låg på kontorsbyggnader uppbyggda enligt pelar-balkprincipen (vilken i sig är känd just för sin flexibilitet). Hans tes var, att om strukturer blev mer flexibla så skulle också färre kontorshus stå outnyttjade. Han ifrågasatte också idealet med stora spännvidder, som visserligen ger fri planlösning, men också i många fall leder till onödigt resurs- och materialutnyttjande.

Forskningen fokuserade däremot inte på dynamiska laster, informella (Cecil Balmond) strukturer eller optimerade (nya) sätt att bära last. Inom hans ramar stod att undersöka möjligheterna inom standardbygge.

I vilket fall som helst, vi som deltog i workshopen fick efter denna introduktion genomföra en rad tester där ett funktionsprogram med förutsättningar och rumssamband skulle matchas med en given våningsplansstruktur med trapphus och pelarsystem (av varierande täthet). Resultatet skulle bli ett planlösningsförslag samt en reflektion kring hur antalet pelare spelade in i problematiken kring rumsordningen. Allt detta inom 20 minuter. Det hela var faktiskt ganska givande: så rationellt, effektivt och korrekt. Ibland är ramar underbara. Jag kan föreställa mig att ett liknande förhållningssätt användes på arkitekturskolorna under rekordåren i början av 60-talet; en vacker tid som flytt. Och som jag ofta spanar efter...

Frågeformulär.

En fascination för könstigå bökstäver

Albert Heijns köttbullsmix och IKEAs rökhörna.

I Holland finns inte bokstäverna å, ä och ö. Klart är att dessa tecken hursomhelst fascinerar.

Vers une architecture vilaine?

Dagens spaning rör arkitekturens skönhet, varken mer eller mindre högtravande än så. Vad är tendensen jag ser? VI GÅR MOT EN (NY) TID AV "FULA" HUS. Så enkelt är det, så var det sagt.

Påståendet springer ur ett (skriande) behov/vilja hos framför allt arkitektstudenter, att i presentationer, trots goda tekniska möjligheter att göra fotorealistiska renderingar, uttrycka det speciella/konceptuella/geisten.

En fotorealistisk bild säger tyvärr inte mer än tusen ord. Så vad blir reaktionen/resultatet/konsekvensen? Abstraktion!

Rena monokroma vektordiagram i all ära, men för många känns det väldigt "gjort". Det enda alternativet som återstår blir det fula, eller "fulsnygga". Gör lite collage, lite pennstreck, godtyckliga markerlinjer, skeva, skeva, släng in gubbar (gärna lite kitschigt poserande). Varva sedan med lite kvasistatistik och pseudoestetik och du har den ironiska generationens arkitektur.

Nog om presentationstekniken, den är ju bara arkitekturens embryo. (Vem är förresten den ofödde arkitekten? Svaret är, som vanligt, Norman Foster).

Vad är då de "interrelaterade" möjligheterna/riskerna med en sådan utveckling:

1. Att vi får fula, men intressanta byggnader, vilket är en följd av en annan trend; att arkitekter blir "bokstavstrogna" sina diagram, d.v.s. har ett utpräglat "koncepttänkande" och dessutom har (Wingårdh)förmågan att lyckas övertyga sina medmänniskor, trots lite bristfälliga argument.

2. Att arkitekten en gång för alla lämnar sin strama klädkod och börjar använda crocks och glada, glada färger, inte styligt fulvintage utan bara vulgoexpressiva plagg.

3. Att presentationer inte lyckas attrahera beställare och att vi inte får några nya hus alls.

4. Att tilltron till arkitekten minskar och att en diskrepans mellan arkitekter och allmänhet blir än mer påtaglig (en olyckligt scenario som vi kanske senast såg under 1970-talet).

5. Att en ny avantgarde, efter några år, börjar göra vackra hus igen.

6. Ett lyckokast i rätt riktning vore ju naturligtvis ett införande av den "postbrutalistiska diskursen på den arkitektoniska arenan". Det hävdar jag.

Vad skönt det är att slippa belägga sina teser.

Jag är ledsen om ovanstående resonemang ter sig allt för mycket kvasi (läs: "bara för att") och sökt. Att inlägget har en fransk titel spär måhända på denna atmosfär, men skall bara ses som en pass till Le Corbus berömda skrift från 1920-talet, Vers une architecture. Resten sköter Google Translate, ett svindlande verktyg som vi erasmusstudenter upptäckt är lite för bra för att vara sant.

Från kulturbåge till (vinterbonade) crocks i gräll kulör.

Det skall understrykas att dessa två par "arkifakter"* står i min ägo

sedan gårdagen. På gott och ont.

Kontraster förstärker. Som kärringen sa'!

Pust, nu har jag orerat tillräckligt för idag. Tack för mig.

*Arkitektens accessoarer. Här ingår även moleskineblock, ett utpräglat utmärglat anlete och rött vin.