I måndags deltog jag (vid/på/under; preposition: okänd) en workshop under temat Moving Columns: structural adaptibility. En doktorand presenterade sitt forskningsarbete, som i korthet går ut på att finna flexibla, bärande system, som går att flytta allteftersom verksamheten förändras; ett mycket intressant och angeläget tema. Fokus låg på kontorsbyggnader uppbyggda enligt pelar-balkprincipen (vilken i sig är känd just för sin flexibilitet). Hans tes var, att om strukturer blev mer flexibla så skulle också färre kontorshus stå outnyttjade. Han ifrågasatte också idealet med stora spännvidder, som visserligen ger fri planlösning, men också i många fall leder till onödigt resurs- och materialutnyttjande.
Forskningen fokuserade däremot inte på dynamiska laster, informella (Cecil Balmond) strukturer eller optimerade (nya) sätt att bära last. Inom hans ramar stod att undersöka möjligheterna inom standardbygge.
I vilket fall som helst, vi som deltog i workshopen fick efter denna introduktion genomföra en rad tester där ett funktionsprogram med förutsättningar och rumssamband skulle matchas med en given våningsplansstruktur med trapphus och pelarsystem (av varierande täthet). Resultatet skulle bli ett planlösningsförslag samt en reflektion kring hur antalet pelare spelade in i problematiken kring rumsordningen. Allt detta inom 20 minuter. Det hela var faktiskt ganska givande: så rationellt, effektivt och korrekt. Ibland är ramar underbara. Jag kan föreställa mig att ett liknande förhållningssätt användes på arkitekturskolorna under rekordåren i början av 60-talet; en vacker tid som flytt. Och som jag ofta spanar efter...
Frågeformulär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar