"om jag ändå kunde ge dig något"

Där kommer en fras, denna gång utomsocknes ifrån (för att uttrycka mig lite nostalgiprovinsiellt). Den kommer från Kjell Espmarks vackra diktsamling "De levande har inga gravar" som behandlar sorgen och saknaden efter en bortgången närstående. Den kommer igen och åter, ekande genom diktsamlingen, mer eller mindre hörbar, inte alltid med förtvivlan i tonen.

Om jag ändå kunde ge dig något...

skulle jag då vilja dela med mig?

skulle du då ta emot?

vore jag då någon annan?

Tecknen för fråga de hopar sig, bäst att sluta innan Kjell Espmark blir någon annan än den han tänkte sig vara.

Två andra vackra fraser kommer till mig, vars ursprung av google-sökningen att döma inte verkar komma från en annan penna:

Det är inget annat än sorgen över utebliven verklighet...

...och det var en vänskap, som smakade kärlek för en svältfödd...