Förhåll dig till mig
Förhåll dig till mig
På något vis,
bilda mig
en yta
Ställ mig där och
ge mig den
ändhållplats jag förtjänar
(Mörk som ljus)
Förhåll dig till mig,
se mig nu in i ögonen
Granska mig;
nära och
lite för länge
Upptäck en intensitet,
spåret av den glöd,
som föregicks av brand
(Den följde på ett torkat inre)
Betrakta mig åtminstone
och du har upptäckt mig,
genomskådat
nästan allt
Visa mig
att du förstår.
Rättfärdiga hoppet
eller uppmuntra till
förtvivlan
Först då kan jag
förhålla mig
till dig
Det är så vi hanterar den, den eviga kontexten som finns här, där och på ytors insida. Även på våra ytors insida. Förhålla är inte detsamma som att anpassa sig, inte heller är det synonymt med kontrastera. Så vitt jag vet.
Det skall erkännas att detta inlägg hade en annan titel till en början: "Kvadraten och tryggheten". Men innehållet lät sig inte anpassas. Sålunda får jag återkomma senare inom ämnet striktform vs. friform. (Striktform var förresten ett nytt ord, jag tror att det framgår vad som med detta menas).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar