Tack för ditt inlägg i den brutalistiska diskursen i allmänhet och i min blogg i synnerhet!
Angående brutalism och lekfullhet: Även om formen verkar stram, och materialen är karga, ger brutalismen (mig) en stämningsfull, monumental men ändå rustikt hemtrevlig känsla som annars bara medeltidsborgar och gillestugor med furupanel kan ge mig. Det handlar om en subtil och snäll lek, oftare än sällan var den en lek som försiggick enkom i arkitektens hjärna och teori. Just nu läser jag exempelvis en bok om paret Alison och Peter Smithson; otroligt lekfulla arkitekter i teori-koncept-skisstadiet med banala diagram, dagisgrafik och snirkliga norrpilar. Deras arkitektur däremot, karakteriseras av en (ökänd) rufflighet/stramhet som vid en ytlig anblick ter sig hänsynslös och byråkratiskt seriös. Detta är en dualitet i inställning och ett förhållande mellan teori och praktik som jag inte kan få nog av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar