Det var lördag igår. Kulturlördag av allt att döma. Vi var tre som gick på balett, ja balett var det ju egentligen inte, snarare modern dans. Holländska dansteatern firade femtio. Jag kan ingenting om dans, men kan uppskatta det, särskilt då dess ickelingvistiska natur gör det till ett lämpligt nöje för en arm utbytesstudent.
Mitt sällskap var mer insatt, den ena hade till och med dansat själv. Och spelat musik. Hon var så känslosam, kunde verkligen leva sig in, kunde verkligen leva ut. Själv var jag bedövad, stod där och såg lagom bedrövad ut, i alla fall berövad på leendet. Hon beskrev rörelserna, hur man kunde skilja en contemporary från en classical. Jag märkte att jag uppskattade vad jag såg, men att det var märkbart svårt att sätta ord på det hela. Men jag var inte rädd för att göra bort mig. Hursomhelst märkte jag hur jag, i diskussionen, började glida in på att kommentera klientelet i salongen; mestadels kvinnor i senare medelåldern; fluffhår med färggranna scarfs, den typen som man träffar i kassan på apoteket.
Jag kan inte rå för det. Jag hatar när de skrattar. Alltid på fel ställe. De där gamlingarna i publiken. Det är som om de måste bekräfta att de faktiskt förstår vad som försiggår på scen. Jag kanske tror att jag är mera/bättre. Att min respekt för artisterna är djupare. Bara för att jag sitter där och håller tyst. Men tankarna villar iväg, snart är dansen bara rörelse till musik. Hur respektfullt är egentligen det? Och jag blir så bitter i pausen, nästan aggressiv. Jag kan inte rå för det, jag vet inte vem jag riktar mig till. För allt är trevligt; sällskapet, atmosfären, ja hela situationen. Därför blir min irritation än värre. Är det för att jag inte riktigt förstår? För att jag inte är riktigt mogen?
När mitt sällskap byter samtalsämne och börjar prata om arkitektyrket i allmänhet och i synnerhet om vikten av bra arbetsmiljö, trevlig utsikt och bra arbetskompisar. Jag bara svarar (nej jag biter snarare av) att man måste kunna arbeta vartsomhelst, att utsikten inte ska spela någon roll, att den kreativa processen borde kunna vara rationell. Jag hör att det låter fientligt. Jag flinar lite åt henne i ett försök att verka urskuldande, även om resultatet kunde misstolkas som hånfullt.
Hon talar om den fantastiska greppet att låta (synbart) slumpvisa personer ur publiken komma upp på scen och interagera. Jag säger att det var på gränsen till publikfrieri, att det inte var roligt men nästan vackert. Jag säger att jag uppskattar det allvarliga. (Stämmer det?) Tanten i lila rörde sig rätt bra. Och gubben i grå polo hade en fantastisk intensitet. Det var människor som inte längre var rädda. De var grå men inte rädda. Hon går vidare, talar om det svåra och avancerade, om tekniken och inte minst känslan.
Och jag som bara fixerar mig vid publiken. Sedan börjar jag uttala mig om saker som jag inte har en aning om. Kommenterar sångerskan i pianobaren, säger att kniven i hennes röst skär mina trumhinnor blodiga. Jag var ganska nöjd med beskrivningen. Men jag är negativ och cynisk, har uppenbarligen ingenting annat att komma med. Det var ungefär då de andra började bli lite otåliga, "det var sent". Sen åkte vi hem, det hela kändes inte perfekt. Sensmoral: Man ska akta sig så att det cyniskt kvicka och alltför kritiska inte leder till oförutsedda, inre motsägelser, bitterhet och isolation. Ibland behöver sådant hållas tillbaka, särskilt när man inte vet vad man pratar om. Jag tror att jag är lite bättre idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar