Tillbaka i 'hoven efter dagar där hemma. Förhållandevis varmt och skönt och en annorlunda känsla av betraktelse på distans infinner sig. Men allt här är bekant, inbjudande och vardagligt. Och ofta också fundamentalt oattraktivt utan att det gör något. Jag har nästan börjat dyrka det fula, men föredrar det slitna. Apropå detta åkte jag ännu en gång till s'Hertogenbosch under gårdagen, denna gång för kursen Strategies & Places räkning. Grupparbete, analys av övergivna industribyggnader. Synd då att flertalet produktions- och lagerhus antingen användes ytterst flitigt eller också hade de redan blivit transformerade till kulturhus etc.
Under kvällen firade jag Alla Helgons Dag i all stillhet, avstod från Halloweenfester. Mest var det på grund av trötthet, men även en liten smula ovilja. Kan vi inte få vara lite stilla ibland och erinra oss meningen från Svingeln; "Tänk på Döden". Så ofta citerad i Göteborg, just för att denna mening, inskriven vid den tempellika entrén till en kyrkogård, är så provocerande. Jag tycker man kan utveckla uppmaningen till att vi ska tänka på dem som en gång levt. Det blir så mycket enklare att föreställa sig det hela så.
Mormor hade födelsedag häromdagen, hon skulle ha blivit nittiosju. Vi tände ett ljus på Längbro kyrkogård, vid minneslunden. Även andra fick sig en tanke. Ibland var de av den levande sorten, trots att "de levande inte har några gravar". Men de väcker ändå minnen. Också lite sorg ibland. Mormor däremot vill jag minnas med glädje; det passar hennes person bäst. Färgglad var hon. Stark. Hon förtjänar ett foto, även om hon ser lite allvarlig ut. Det blir dock så levande då; när minnena inte frusit leenden och poser och personerna blivit positiva statyer, obestridliga. Färgstark är bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar