Le Corbusier revisited

Han var en av de första arkitekter som jag kom att fascineras av. Inte så konstigt egentligen, han var ju en av 1900-talets största. Född exakt etthundra år innan mig.

Jag har fortfarande en stor lust att se hans byggnader och har lovat mig själv att pricka av klostret La Tourette utanför Lyon under nästa år då de firar femtio. Var för övrigt i Ronchamp 2005 då det var femtioårsjubileum för Notre Dame du Haut.

Samma år läste jag hans böcker och förstod inte särskilt mycket om Modulor, idealistiska proportioner och maskindyrkan. Det är tur att man åldras mot det bättre. Ibland ligger han lågt inom mig, vägrar att inspirera annat än med sin något arroganta och härligt pretentiösa attityd.

I veckan "drabbade" han mig dock två gånger;

Läste först en essä av Colin Rowe, The Mathematics of the ideal villa, där Le Corbusiers Villa Stein i Garches (1927) jämförs med Andrea Palladios Villa Malcontenta (1560).

Villa Stein uppfördes för övrigt av Michel Stein, bror till författarinnan Gertrude Stein, som envisas med att uppenbara sig i skepnaden av Hasseåtages tolkning i Picassos äventyr; "Alice! Be talkless!" Vad ville jag säga nu igen? Ja, just det, även om författaren inser det begränsade värdet i en sådan jämförelse så belyser han de båda arkitekternas besatthet av harmoni och proportionsperfektion, på olika plan (bokstavligen) och av olika anledningar, mer eller mindre intuitivt.

I båda fallen används geometriska samband som arkitektoniska argument, stundtals lösryckta dito. Byggnaden blir i vissa fall reducerad till en måttkomposition, i Palladios fall är det dock en dekorerad historia med "rennässansgadgets" (förlåt, så här vårdslöst får man ju egentligen inte skriva). Intressant är hursomhelst denna diskurs om arkitektens retorik, som även Le Corbusier använde sig av för att övertyga studenter, beställare och kollegor. Vi ska då komma ihåg att detta är en formalistisk diskussion som lever ett liv utanför andra stilistiska och praktiska ämnen som struktur, ekonomi och funktion (läs standarder) Mer fria konstnärer än så är arkitekter inte (för att knyta an till en krönika i tidskriften Arkitekten).

Le Corbusier kom också upp till ytan under gårdagen då jag läste en av hans artiklar i FOCUS från 1938 som behandlar arkitektur och "hur man lär sig det hela". Mycket trevlig läsning och förvånansvärt aktuell. Här visar han en mer pragmatisk sida. "Arkitektur är organisation. Du är organisatör, inte planlösningsstylist!"

Han pratar om strukturer och konstruktion, i och för sig som något som måste uppkomma intuitivt och inte något som matematiskt kan räknas fram. Matematiken är verktyget för ingenjören, som används för att befästa en lösning som redan "tänkts ut". Där har vi det igen; matematiken som argumentation, inte som designverktyg. Jag tilltalas lite av förhållningssättet, även om det går i klinch med samtida ideal om parametrisk design i allmänhet och ambitionen om min egen utbildningsingång i synnerhet.

Unité d'Habitation, mars 2007.