Bänkar i Klippan

-Får jag lov att bryta av den lyriska modernismen i världsklass med lite myspys i vitlackat gjutjärn?

-Jadå. Det går bra.

Sigurd Lewerentz planerade, dikterade och ritade ALLT, ner till minsta lilla skruv i sin kyrka i Klippan. Nog kunde han ha gjort en fin liten parkbänk också.

Ny möbel

Jag är plötsligt ägare en en möbel, gjord av en LTH-student i en kurs för några år sedan. Sedan dess bortglömd i snicken och senare utställd en månad, exponerad för väder och vind, i väntan på bortförande till slutförvar. Tiden var nog perfekt, ursprungsfärgen var "metall", nu är den snarare "rost". Gjord i ett stycke stål som skurits och böjts till denna imponerande, asymmetriska pjäs. Sits i plywood med något slags gummiöverdrag. Primärt ska den nog inte användas som stol, snarare agerar den nu objekt i ett tidigare tomt och trubbigt hörn av lägenheten. Goda förvaringsmöjligheter ger den. Jag är mycket nöjd.

Västertull_fortsättning

Projektet fortsätter. Nu har densiteten och koncentrationen av det byggda ökat på platsen. Ett "small little tower" på tio våningar har ritats, liksom en skiss om svensk öppenhet. Imorgon är det åter kritik. Vi får se hur det går.

Urban

U-ordet används verkligt frekvent, nästa lika ofta som sustainable. Mitt favoritexempel just nu är ett exjobb som hänger i foajén. Namnet är Urban Interlude; ett slags morfiskt masskommunikationscentrum som väver samman bussar, tåg bilar och fotgängare. Dessutom har det begåvats med både en Urban Balcony och en Urban Amphitheatre. Wow! Som om det stadsmässiga måste tryckas upp i ansiktet på lundaborna, som om de tidigare trott sig bo i the rural periphery. Annars är det väl det vi har mest av i Sverige, natur och landskap, långa avstånd. Avfolkningsbygd. Just de fria ytorna, skogen och landsbygden är ju också det som utländska turister brukar uppskatta mest när de kommer hit.

Nåväl, när det gäller ordet urban (helst med engelskt uttal) går det inflation i arkitektvärlden. Minsta lilla kvalitet skall härledas till något slags absurd stadsmässighet i sammanhang där vi vill förtäta, förstora, utveckla och göra bättre. Jag tror att jag ska börja använda det motsatta som prefix bara-för-att; rural decorum, periphery spirit, suburban professionals osv.

Det kanske beror på att jag själv är uppvuxen vid stadens rand som gör mig lite beklämd när allt förortfokus försvunnit. Och då menar jag inte de mångkulturella förorterna som fortfarande intresserar med sina brukande-inflytande-projekt, miljonprogramsupprustningar och bostadsrättsinfills.

Istället sjunger jag villaförortens lovsång. Där finns de snikna grannarna, mexiteglet, grilloset, joddlarbalkongerna (inte alls aspirerande att vara urbana), häckarna och buskagen, morgonköerna i rondellen den sunkiga F-9-skolan och motorvägen som tar oss in till stan.

Ackompanjera gör David Chipperfields arkitektoniska skulptur vid Kivik Art Centre som

besågs förra veckan och som ligger perfekt placerad i ett skönt pastorallandskap, ovanligt avlägset.

Rannsakan Rannsakan

Terminens designprocess har tagit fart och för en gångs skull skall det tarvliga och formalistiska i mig motas bort så gott det går. Intentionen är i korthet att där skall finnas en process. Uppbackad är jag av studions uttalade mål att hantera allt från stadsmässiga ställningstaganden "parts of urban fabric", komplexiteter och motsägelser, ner till materialmöten och interiöra rumssamband.

Några budord:

"Don't design buildings, but create places"

"Don't say you want people in the place. Instead offer something to the people"

Fundamentala självklarheter kan tyckas, men de kan inte nog understrykas.

Ett första förslag under temat "cultural meetingplace" presenterades häromdagen. Mottagandet var ganska modest. Jag hade byggt för lite, borde ha varit mustigare i volymer, tydligare i platsbildningar. Jag förstår precis vad kritikerna menade. Tomten är en långsmal parkeringsplats i västra Lund mellan den medeltida klosterkyrkan och Tingsrätten, nära järnvägen och västra infarten. Kontext finns det alltså gott om, om än inte helt inpå. Jag vill ta tag i något, fylla ut, karva till, kanske skapa ett nytt stråk. En röra av disparata idéer snor in sig, vill inte riktigt rikta sig utan att också forma sig. Problem. Jag kanske behöver ett program.

Jag och några studenter pratade lite löst om arkitektoniska drivkrafter (och process) häromdagen. Jag kom då till insikt med något nytt; i slutet av varje projekt har jag så argumenterat för mina idéer (internt med mig själv) att jag verkligen tror mig ha funnit det unika, det perfekta. Det känns helt enkelt världsklass. Därför brukar det också kännas lite snopet på kritiksessionerna. De andra kände inte igen sig, kunde möjligen hålla med om att de kunde vara lite "smånöjda" i enstaka fall. Jaha, tänkte jag är mitt förhållningssätt för objektorienterat, för att inte säga, alltför ytligt? Är det farligt att bli förälskad i sina idéer? Hur mycket skall man lyssna på handledning? I detta läge antagligen en hel del, eftersom vi behandlar organisation och tydlighet, snarare än arkitektoniska uttryck än så länge. Och hur är det egentligen med den gamla kreativa klyschan kill your darlings? Kan man inte istället uppmuntra ett lite mindre abrupt kiss your darling, om vi nu ser darling som något slags inre föreställning om den goda lösningen? Utan dessa försvinner ju också passionen för arkitektur, det de kallar "design energy". Lite småpussar och en smula ödmjukhet (samarbete och vidare syn) är nog receptet.

Folkparken i Lund

Det är anmärkningsvärt hur lokalt förankrad arkitekturdiskursen är vid Sveriges arkitektskolor. Referenser, idoler och ideal skiljer sig mellan (i alla fall) Lund och Göteborg (LTH och CTH), det tycker jag mig kunna se efter tre veckor vid det skånska lärosätet. Gezelius, Lewerentz, Wallinder och Wingårdh från Göteborg har bytts mot Anshelm, Nyberg och Edman, mer eller mindre. Den sistnämnde, Le Grande Bengt Edman, är jag ju själv väldigt förtjust i.

Jag valde därför just en av hans byggnader Folkparken i Lund som fallstudieobjekt i kursen Tektonik och Rum. Valet är känsligt, inte minst för att den ansvarige professor Nilsson själv var med vid utformandet av anläggningen i mitten av 70-talet och dessutom var nära vän till Edman.

Helst hade jag velat studera någon annan av hans många fina exempel i Lund; Sparta, Vildanden eller Villa Hägerstrand, präglade av sina material, dunkla gestaltning och oinsmickrade uttryck.

Nu fick det dock bli Folkparken istället; en anläggning uppförd längs ett stråk i en park, tänkt som en multifunktionell arena för (social)demokratiska möten och nöjesarrangemang för (röda) medborgare. Byggnaden invidgdes 1977, året efter att borgarna vunnit valet.

Så här i valtider skall nämnas att Folkparken för närvarande står tom och igenbommad, kanske ett tecken på att tiden har gått och samhället är förändrat.

Bengt Edman beskrev huset som en antibyggnad där själva arkitekturen stod tillbaka till förmån för funktion, människors möten och flöden, den urbana och växtliga (botaniska) utvecklingen. Redan 1978 beskrev Claes Caldenby byggnadens underutnyttjande i artikeln Bingospelarna och arkitekten (Arkitektur 1978, nr.4). Flexibiliteten hade uteblivit, liksom de mänskliga mötena. Mest användes den som dansbana och bingohall. För slutna sällskap. Trots att det saknas riktiga publika arenor i Lund. Det mesta i lokalväg är institutionaliserat eller "nationaliserat". Den vanlige medborgaren får hålla tillgodo med det kommersiella utbudet, mer eller mindre.

Så var det 1978 och så verkar det vara också idag, av den lokala debatten att döma.

Är kanske namnet "Folkparken" ett problem i sig? Intentionen var folk=medborgare och park=öppen plats med flexibla strukturer snarare än monumental, enhetlig byggnad. Kanske har namnet snarare kommit att förknippas med "arbetare", revolutionära (nåja) uppviglande sammankomster och väl blöta lördagkvällar till dansbandsmusik. I det akademiska och (förmodat) konservativa Lund möts sådant mer mer än skepsis.

En byggnad utan särskilt dedikerad funktion är en sak. Med en enkel, avläsbar form (läs IKEA-låda) blir den ändå möjlig att hantera för brukaren (i detta fall medborgaren). Folkparken i Lund är inte enkel i sitt uttryck.

Till att börja med är den svår att finna, först dold i grönska och sedan bakom en jättelik pergola (som om den inte vill vara byggnad). Huvudingången är också svårfunnen, den skulle kunna utgöras av flera av de öppningar som finns. Desto tydligare är stråkens sekvenser, liksom uppdelningen av stråk och platser. En skarp ryggrad av tegel (en permanent och funktionsspäckad enhet) möter ett additativt och utbyggningsbart trämassiv, använt som fritidsgård. Pergolan på andra sidan fortsätter in i huset, bildar bärande stomme. Interiören är uppglasad med pergolan, men blir på grund av växtligheten ändå dunkel. Här återfinns ett centralrum med dansrotunda i betong, café på en liten hylla bredvid. Garderoben återfinns precis vid entrén i en enkel (tillfällig ser det ut som) spånskivsrektangel. Det hela är komplext, flerbottnat och framförallt inte särskilt bildskönt.

Nu står alltså Folkparken tom. Lokala politiker vill se en användning och famlar mellan "kulturhus" (märk ordvalet där man aktar sig för socialistiska konnotationer), seniorboende eller parkeringshus (!). Problemet är att byggnaden i sin rena gestalt inte har något större värde, mer än möjligtvis antikvariskt. Samma principer som för äldre, kulturhistoriskt intressant bebyggelse, kan därför inte användas. Det är istället i sin funktion, av sitt brukande, som parken blir till byggnad. Folkparken speglar en bit av en tid i Sverige, en del av ett folkhem (just det). Mer flerbottnad politektur än oomtvistlig arkitektur kan tyckas. Valdagen till ära ställer jag mig därför frågan om en sådan plats är till historien förpassad, eller om en användning kan komma åter. Om detta kräver ideologi, sammanslutning eller politisk påtryckning låter jag vara osagt. Men en vision och en moral, det kräver den i alla fall.

Den Mänsklige Muraren & Modulerna.

Jag hör en liten trevlig dokumentär på P1 om Sigurd Lewerentz. De pratar om hans konsekventa reducerande stil, från 1910-talets klassicism till 1960-talets betong- och tegelvurm. De "ärliga", förenklade materialiteterna bara måste tillskrivas den brutalism jag så håller högt.

Denna stil är inte bara beroende av en asketisk/inkännande arkitekt, utan i lika hög grad kräver den sin "mänskliga murare"; en hantverkare som vågar sätta prägel och skapa något varierat i ett situationens unikum. I ett industrellt, "rationellt" byggande är detta svårt att uppnå (min gamla vanliga käpphäst). Intressant är kanske också att arkitektens samtida "digitala" hjälpmedel/verktyg motverkar ett sådant uttryck. Det ligger i sakens natur att det digitala skapandet som vi så vant oss vid eftersträvar perfektion; organisatorisk, estetisk, visuell etc; detta löses ofta med införandet av artificiella kompositmaterial eller i värsta fall halvdålig puts. Därför kan inte 60-talets brutalism återkomma i sin pura form, präglat av en situationens och framförallt hantverkarens närvaro.

Förutom den hantverkspräglade rufflighetsstilen finns inom stilen också den modulerade industrisentimentala brutalismen, främst undersökt av de japanska metabolisterna under 1970-talet. I Sydney fann jag det mest enastående exempel av samma stil, vackert placerad just invid Harbour Bridge; Sirius Apartments.

Med ett sådant uttryck kan vi idag fortfarande laborera med och repetera, kombinera och förvränga tills den ultimata, organiska godtyckligheten uppkommer. Här är inte ytskikt [primärt] brutala, istället ligger fokus på strukturen som sådan, konfigurationen av enheter, ett fritt förhållande till kontexten und so weiter...

Nästan_färdigt

Efter ungefär 740 dagar är det så nästan färdigt, sommarhuset i Kvicksund, 70+30 detaljplansenliga kvadratmeter, ordnade i vinkel, bildande en gård mot Mälaren och en gammal ek. Kvar återstår några karaktärsbildande element; luckor i plywood, vit enbalkstrappa till loftet, räcke i sträckmetall. I slutet av augusti skall det hela vara klart.

Idioti2010

Kommunal fåfänga! Mitt joggingspår ska bli bröllopsgåva till Victoria&Daniel. Naturstigen i Sommarro ska handikappanpassas. Med ramper, breddning och annan skit. För 90 öre per kommuninvånare i Örebro. Jag kan föreställa mig exakt hur den där trärampshistorian kommer att "hantera" sin parkomgivning. Spjutspetsarkitektur likt turistvegprosjektet i Norge blir det inte tal om. Snarare något slags tryckimpregnerad prefebhistoria i Bauhausstil (gubbdagiset, inte skolan). Och den kommer inte att användas utan gå samma öde till mötes som Tybblebron. Så är det med det.

Skönt att man kan vila ögonen på Carl Nyréns Västerortskyrka i brunrosa spritputs och erinra sig dess brutalistiska betonginteriör som tydligen självaste Le Corbusier beundrade.

Mellan högdragen autist och lättsam bagatell

Min stockholmstur börjar vid Vällingbys välfungerande förortstorg i ABC-anda. Högljudd torghandel samsas med strömlinjeformade svenssonkedjor, teak och tegel från 50-talet möter Wingårdhs plast och glaskeps vid K5 Fashion House. I ett hörn, på en höjd, ligger St Tomas kyrka från 1960 av Peter Celsing, härligt ointresserad av vad som händer i myllret där nere. Kontrasterna kommersiell-kyrklig, sommarljus-medeltida dunkel är en banal, men ögonblicklig iakttagelse. Sedan kommer nyanserna och de är många. Den kringbyggda klosterlika gården, klockstapelns kopparklasar, tegelarkaden, furudörrarna, den komplexa enkelheten. Här har inget visuellt koncept fått ta över. Här bildar komponenter ett verk. Rikedom har vunnit över konsekvens.

Frågan väcks inte direkt under resan, men ter sig naturlig senare; hade Celsings "design" vunnit gehör i en samtida arkitekttävling. I kyrkans jubileumsskrift står att läsa att byggnaden redan i slutet av 60-talet fick stå symbol för en kritik mot gammalkyrklig liturgi och församlingssyn. Läget nära torget, undertrycker snarare ett åsidoställande från myllret än en folklig invit. Men så bjuder man ju också på andlighet och kyrkkaffe, snarare än steker hamburgare eller rear skor där bakom den introverta muren.

Om kyrkan vill vara folklig, vilket inte alls är en självklarhet sedan kyrka och stat separerat, är St Tomas troligen inte den mest "effektiva vägen att gå". Men så har också religion föga att göra med smidighet, billiga poänger eller profit.

Givetvis slås jag av hantverkarnas förverkligande av Celsings vackra grepp. Arkitektens förmåga behöver inte ytterligare kommenteras. Direkt bildskön eller fotogenisk är den inte; rumssekvenser, mångfalden av utblickar, ljud som ömsom kapslas in eller sprids, går inte att skildra fotografiskt. Går de då att skildra i det tidiga skeendet, säg i tävlingsfasen? Celsings tidiga skisser är dunkla, bläckplumpiga och passande inåtvända. Celsing visste vad som komma skulle. Men detta gick inte att förmedla förrän byggnaden var helt färdigställd och inflyttad av sin församling.

Frågan är vad utvecklingen, den berömda digitala, har gett arkitekterna i form av hjälpmedel som gör att vi bättre kan förmedla ett verk. Förutom det rent visuella ledmotivets refräng är det tveksamt om datorerna kan simulera känslan av en byggnad särskilt väl.

Tham&Videgård löser problemet onödigt enkelt, vilket jag kollade in senare under dagen. Förskolan Paletten, vars renderade perspektiv visats flitigt under våren, stämmer MYCKET VÄL överens med det byggda resultatet, vilket naturligtvis är positivt. Man fick vad man förväntade sig. Men vad beställde man, mer än en bild, en monokrom palett (jag var tvungen), en otroligt gul trärasternjure.

Arkitekturen är i detta fall anpassad efter bilden. Sålunda blir också mina foton av byggnaden vackra. Gult mot blå himmel, krökar mot rak asfalt. Allt är så förbannat tydligt, inte komplext, kanske inte riktigt människovärdigt. Speciellt barn är komplexa, skeva och ostöpta. Är det eftersträvansvärt att en byggnad för lek skall vara lekfull?

Den varumärkesbyggande formen är också underlig i sitt läge, förvånande placerat i bakkanten av Konstfacks och gamla Ericssons jättekomplex. Här finns ingen motorväg eller Strip att sola sig mot. Venturi frågar sig vad denna duck gör i ett sådant undanskymt läge. Efter en positiv upplevelse av snygg (minimal) detaljering från Kalmar hade jag vissa förväntningar inför Paletten. Bilden av fönstret ovan säger en hel del.

Säga emot

"I like complexity and contradiction in architecture" börjar Robert Venturi sitt storverk från 1966 med. Jag vet inte om jag alltid kan instämma. Verkligheten däremot, det faktiskt byggda, tar sig ofta såpass komplexa dimensioner- sidor som sällan kunnat förutsättas i form av möten mellan VVS-dragningar, skuggeffekter och inte minst möblering, att detta ofta är svårt att väva in redan i ett konceptstadium. (Drar mig för övrigt till minnes en förvirrad gästföreläsning från nån förläst HDK-lärare som polemiserade kontext-koncept) Visst är det enklare att lyckas med det minimala-monokroma, det bildmässigt förenklade, detta är tendensen. Till lakejerna hör Tham och Videgård (utan Hansson numera) arkitekter, framgångsrika, högdragna. Visst låter jag mig imponeras, var ganska eld-och-lågor över deras Kalmar konstmuseum dit kan åkte tur-och-retur 750 km för att bese för några veckor sedan. Jag blev inte besviken, visserligen, det gick liksom inte. Åke E:son Lindmans bilder, som flitigt exponerats i media, hade redan gett mig hela upplevelsen. Det var inget att förundras över, allt var lika grafiskt i verkligheten som på bild. Liksom det redan var på illustratorperspektiven med sina streckgubbar från tävlingsskedet. Konsekvens kan man kalla sådant. Och duktiga hantverkare kanske? Eller så låg, minimalistisk detaljering att arkitekterna själva inte fick något nytt att upptäcka efter tävlingen. Förutom den sedvanliga känslan att huset ju är mindre i verkligheten än på bild, fanns där inte mycket mer att uppleva. Inget spännande flöde genom, ingen skevhet att irritera sig på. Allt var som på bild. Och blev också bra på mina bilder. "Jag tycker ändå om det, ja det gör jag ju".

Bolle och Martin, ja arkitekterna heter ju så, har sedan dess tuggat på enligt liknande strategi; enkelt och avskalat med någon färgaccent interiört, nu senast i tävlingen om Bergmancentret på Fårö. De börjar provocera mig. Med fula perspektiv, undermåliga argument och monokroma, färgstarka inredningar. De tar det hela på för dåligt allvar. Och inte ens gräset ser helt friskt ut. Sag mir wo die Blumen sind, wo sind sie geblieben (M. Dietrich).

Inventering: f.d. Tempo

En verksamhet har skenbart förlorat hela sin betydelse, sin funktion och sin värdighet. Spridda kundvagnar med olika logotyper på handtagen. Det tyder på "stormig ägarbild". En kiwi (eller möjligtvis en avocado) från 2008 i ett hörn. Kassorna är kvar, en lapp sitter där, en liten lathund som talar om när någon född ett visst år fyller arton:

född 1980 18 år: 1998

född 1981 18 år: 1999...

Så man inte råkar köpa cigaretter för tidigt.

Personalrum av ritning att döma renoverat tvåtusentvå (så sent som). Det är något visst när just en mataffär försvinner från ett område, särskilt som området är ett av Örebros mest "utsatta". Folket man möter utanför, de där lite luggslitna som hinner njuta av majsolen, muttrar lite att de saknar livsmedelsbutiken, att de hoppas att den kommer igen. Eller varför inte en fruktaffär? Örebro har för övrigt väldigt få sådana så påståendet är inte gripet ur luften. Affärsläget är dock utdömt. Många är de handlare som försökt sedan 1960.

Men allt är inte skit. Inte mycket är egentligen skit här. Bra läge i centrum, "det nya ungdomskulturella navet". Högtsittande fönsterband. Marmorgolv och till och med en emaljerad, färgglad plåt (konstnärlig utsmyckning kallas det visst), ja mycket andas POTENTIAL.

Så bra då att detta inte är ett Jan Jörnmarkreportage över ännu ett övergivet minne från det bättre förr. Här ska istället bli nytt, här skall rymmas kultur. Det kommer att bli bra.

Könsklyvare?

Vi skall för en gångs skull prata genus. Planlagda aktiviteter i det offentliga rummet sägs premiera (traditionella) killaktiviteter, mer eller mindre äventyrliga. Örebro kommun vill ändra på detta. Man satsar på "fitnesspark" och låter oss även rita en dansspegel med stålstag. För säkerhets skull utgörs baksidan av bollplank. Vi ska ju inte skrämma iväg någon. Jag tyckte att det var lite sött.

Insyn

När dörren till ditt rum inte längre är stängd,

kan jag naturligtvis komma in,

kliva in där och ta för mig.

Men där dörren satt är nu ett hål

(karmen har hon också tagit med sig)

Står där smålandsleende,

tar mig till kusten,

men där stannar jag knappast

(av blicken och munnen att döma)

Hålet saknar insats,

blir all rumslig spänning,

istället ett rungande "fritt fram"?

De kommer strax, de tittar in

får mitt ansikte att säga:

Jönköping, då det

emellertid visar Bredäng.

De tar mig med på just den bilden:

i mitten slår de

upp ett "nyckelfärdigt" Trivselhus

(som de faktiskt låser och därför kan hålla mig ute)

Go Erik&Tore!

Krämaren. Älskad av inte så många. Ignorerad av ingen. Modernity at large på La Tourettesockel; ett första embryo till en skyline i Örebro. Snart blir det mer av den varan. Signerat Erik&Tore Ahlsén 1963.

Gillespie, Kidd and Coia

Ett slag slås för GKC, en skotskt arkitektkontor med guldålder under guldåldern 1956-1987, en återupptäckt bekantskap från min Edinburghresa förra veckan. En bok om gubbarna och deras brutalistiska tegelkyrkor, betongkloster och rationella universitetskomplex söktes, efterfrågades, söktes förgäves, febrilt, fanns och införskaffades.

Norra kyrkogården, Örebro

I min (oväntade) exposé över svenska begravningsplatser har jag så kommit till Norra kyrkogården (NK) i Lillån utanför Örebro. Det föga attraktiva läget mellan Bettorps industriområde, Riksväg 50, godsstråket genom Bergslagen (järnvägen) och E18/E20 kompenseras med höga murar i sjöstensbetong i alla riktningar. Mot väster möjliggör den sluttande terrängen dock en milsvid utsikt mot Kilsbergen i horisonten och Eurostops vita torn i halvtrött corporate-irrational* från tidigt 90-tal. Som på så många andra begravningsplatser utgörs växtligheten av en gles tallmo omgärdad av omfattande gräsytor - tillväxtareal i flera bemärkelser.

Hursomhelstså, NK bjuder egentligen inte på någonting spektakulärt, unikt eller särskilt vackert i sin helhet. Istället för känslig detaljering och konstnärlig medvetenhet präglas platsen (jag vill gärna tänka på den som en anlage) av den rationella kremeringen, den demokratiska (jämlika) sorgeriten och det hygieniska borttynandet. Inte ens minneslunden är så särdeles poetisk.
Två höjdpunkter, förutom den mediokra landskapshanteringen finns dock; båda är de byggnader med den kombinerade funktionen kremering-kapell.

Det gamla krematoriet från 1921 i nygotisk, lite rumphuggen-kompakt stil, där verksamheterna staplats på varandra, med följden att begravningskapellet nås via en monumental trappa i söder. De ofrånkomliga skorstenarna bildar ett rätt tilltalande gavelmotiv.

Nästa höjdpunkten är den "nya" kremeringsinrättningen från 1975, främst på grund av materialkombinationen rött tegel, ärgad koppar, läget i sluttningen och en trevlig volymkomposition. Modest och funktionellt, med en viss ansats till arkitektur. För en söndagscykeltur i Örebro är detta fullt tillräckligt.

*[corporate-irrational] = tänk McDonald's svulstiga mexitexivillor från sent 80-tal = massproducerade uttrycksfulla byggnader i ganska tvivelaktig stil. (nej, det är inget vedertaget begrepp)

Efter PoMo kom RoMo

Egentligen är detta ett skeende som i Sverige hållit på sedan 1992, vi gick ju som bekant direkt från lightpostmodernism (15 år efter andra nationer) utan dekonstruktivistiska och fördyrande utsvävningar som mellanled.

RoMo, romantiserad modernism, synomymt med det mäklarinitierade begreppet "nyfunkis", dominerar den svenska nyproduktionen av framförallt bostäder. Här omhuldas den vita putsen, ljuset och de rationella (läs: renodlade) lösningarna. Intet ont i det. Av detta är jag för övrigt själv en del, nu senast i gestaltningen av ett kvarter i Sörby.

Liksom mys-PoMo:s historicerande snickarglädje passade den svenska opinionen efter miljonprogrammets "folkförtryck", så fungerar RoMo [rowmow] utmärkt in i det rationella, entreprenörsstyrda bostadsrättsbyggandet i Sverige av idag. Vi tar så 30- och 40-talets estetik (de minimala planlösningarna försakade). Vi lägger till lite klatschiga färger, förstorar fönsterpartier, kanske placerat lite "pixligt parametriskt" och organiserar gärna husen i klassisk kvartersbebyggelse.

Där har vi tvättäkta svensk RoMo, en stil vi verkar gilla. Men kalla den inte för nyfunkis, det låter ju för anskrämligt.

Vår tids minnesskrin

Jag bläddrar så igenom min portabla hårddisk, vår tids minnesskrin, inte av en slump kallad Ego där g-et är en krökt pil som går in i sig själv där dess spets fastnar i kärnan.

Där finns hursomhelst en hel del av min personliga samtid att återuppleva, eller nyupptäcka. På sedvanligt vis ägnar jag mig åt multipla, lågintensiva lördagsaktiviteter, denna gång i sommarstugan, i ett Öregrund så man kunde förvänta sig vore mer vårlikt än vad det faktiskt är. Kärnkraftverkets heta spillvatten till trots. Stället är förresten som mest poetiskt-melankoliskt just vid denna tid på året, mellan högtider av jobbiga stockholmare som befolkar, utnyttjar och stör, men som likväl är huvudnäringen för denna avlägsna landsände. Alltså är det rätt vackert och melankoliskt här, efter tragiska besked från kvarvarande studenter i Eindhoven, som kräver eftertankar.

Lyssnandes på The Stranglers album Aural Sculpture, ett landskap av oupptäckt musikmark fastslås. Läsandes den utmärkta arkitekturtidskriften Kritik, vars digitala samlade nummer jag numera besitter. Så satans välskrivet, förutom när illiteraten Gert Wingårdh skall försöka sig på en text om en Peter Zumthorutställning. Så fruktansvärt rörigt och osammanhängande han skriver!

Apropå detta; jag kollar alltså igenom "vår tids minnesskrin".
Några gamla personliga arkitekturklassiker (nåja) hittar jag givetvis, icke minst ett bombastiskt stadsplaneringsförslag på ny stadsdel vid Boglundsängen i Örebro, ritat av en gymnasiehand som fortfarande var övertygad om att more is merrier i prestationssammanhang. Och sjutton så bra det gick att ha den filosofin från årskurs ett (lågstadiet) till trean (gymnasiet). Mycket text visade på ambition och mycket tid till övers, men sade det så mycket om kvalitet och höjd?

Universitetet i allmänhet och arkitekturstudier i synnerhet har gett detta synsätt en rejäl törn, vilket i många fall varit välgörande men också förbannat frustrerande. Ibland går det helt enkelt inte att vara kvantitativt produktiv, detta är inte uppgifternas poäng. Då har jag funnit mig frenetiskt reproducerande en sektion eller ett planmotiv, helt enkelt i hopp om att detta är process och utveckling och att det goda automatiskt kommer med mer tid, utan incitament för förbättring. Motgiftet är naturligtvis självrannsakning, mognad och professionell handledning.

Under min pågående praktikperiod märker jag (glädjande) andra egenskaper ta form. De stavas effektivitet, på grund av vakande ögon och debiterbarhet, men också i konkreta uppgifter som ger omedelbar utdelning (nya och mer komplicerade uppgifter samt gammalt hederligt beröm).

Förhoppningen är att denna, mer nyktra inställning till arbete-arkitektur finns kvar till hösten då nya studier i nya miljöer tar vid.

Folklig diskrepans

Korsvirkesorgie, PoMovibbar och fönsterfrossa.

Jag hade först tänkt publicera dessa bilder lite lagom hånfullt. Husen såg jag idag då jag var på platsbesök vid ett av kontorets byggen i Sörby. I den annars nedtonade nymodernismen i området sticker de onekligen ut, radhuslängan ritad av den lokale förmågan Hans-Gunnar Frebran, för övrigt gift med landshövding Rosemarie dito. Galna kulörer, fruktansvärd postmodernistisk detaljering och hiskeligt korsvirke till trots; de syns och de skämmes inte för sin existens. I den röriga detaljplanen som möjliggjort stora flervåningshus jämte enfamiljs mexitegelmodulentanskrämligheter, fungerar typologin, individualiserade radhuslängor, förvånansvärt väl.

Hursomhelst, jag tog alltså bilderna för att raljera och vände tillbaka till kontoret för att väcka munterhet, vilket införlivades med råge då samtliga kollegor samlades runt skärmen och förfasades över precis allt i fasaden. Herr Frebran tedde sig rentav som en omoralisk formclown (vilket han må vara) och jag stämde givetvis in i skratten.

Så var jag tvungen att bara kolla upp den ansvarige arkitektens hemsida. Klämkäckt leende foto, samarbete med husbyggare, enmansfirma, "unika lösningar", fasta priser. Och så projekten med namn som "Prästkrage" och "Silverax", kompletta med planlösningar som faktiskt är ganska så nyskapande. Det finns ingen som helst anledning att håna denna man, som fått mycket byggt och har en hel del nöjda anhängare som uttalar sig under rubriken "tidigare kunder". Känslan av brukarinflytande är påtaglig, liksom intresset för "vinklar och vrår" och de är så tacksamma för att de fått precis som de velat.

I vår samtida (falska) estetikdikotomi där hus endast är svarta eller vita kan det vara nyttigt och energigivande att få sig ett slag i ansiktet då och då. Där sitter hundratals bittra minimalister runt om i Sverige och muttrar att lågkonjunktur och oförstående byggföretag gör det omöjligt att prångla ut anorektiska finlirbyggen, medan Frebran fortsätter sitt avväpnande leende och ger folk vad de vill ha; grälla färger och fejkkorsvirke. Vem som är mest eller bäst är väl egentligen inte intressant.


Och som min pappa poängterade; det är ju så mycket roligare med ett unikt hus än ett tvåhundragånger kopierat!


Detta var första och sista gången som Hans-Gunnar Frebran försvarades av undertecknad.

Helg i Göteborg

Våren kommer från väster, det står klart efter en helg i Göteborg, präglad av friska vindar, goda vänner och ett allmänt vackert skimmer som aldrig funnits där förut. Har jag fått turistens blick på vad som förr var pastavardag, försenade spårvagnar, oinspirerande tentakurser och Kvibergs neverending marknad?

Till och med Hisingen strålade, om än mest från sin borgarbrygga vid Eriksberg där den sällsynt uppblåsta uställningen om da Vinci, Rafael och Michelangelo bevistades. Visst var den sevärd, men samtidigt aningen pompös med jättelika Vitruvianska män projicerade i ett dunkel ackompanjerat av storslaget och Enyaaktigt ledmotiv. Min favoritdel var modellerna av da Vincis krigmaskiner, ofta på hjul och med multipla kanonpipor.

Länsväg 684

Förra året invigdes motorvägsavsnittet av E18 Adolfsberg-Lekhyttan utanför Örebro.
Den gamla vägen fick delvis ny sträckning och betecknades "Länsväg 684".
En skylt med numret sattes upp på ett ställe i Adolfsberg, vilket är ovanligt för så kallade sekundära länsvägar. Annars brukar dessa endast gå under numret internt hos Vägverket, exempelvis Länsväg 690 (Glomman). Ingenstans i övrigt skyltas vägen, mig veterligen. Naturligtvis väckte detta min nyfikenhet och jag googlade. Samma vägnummer används i både Blekinge och Medelpad. Någon vidare information om vägen i Närke finns dock inte. Så var det med det.

Ett intresse för motorvägar skall jag hursomhelst inte sticka under stol med, särskilt inte de som är min närhet. Motorvägen är symbol för fart, frihet och ekonomiskt välstånd (även om många av dem tillkommit som arbetsmarkandsåtgärd under blödande lågkonjunktur). Och visst bövelen känner jag mig kontinental när jag tar [om]vägen till staden via Västerleden och glider in på Södra Infartsleden alldeles invid Jan Wallinders fjärrvärmekatedral, där ett nystan av högvärdig infrastruktur korsas, möts och separeras åter i ett 60-talets framgångskarusell som vi aldrig, hör ni det, aldrig kommer att få se maken till igen. Innan det nya motorvägsavsnittet av E18 mot Oslo började byggas vid Trafikplats Adolfsberg fantiserade jag mycket kring en jättelik fyrklöver i flera nivåer som bildades just vid Åbyverket med Västerled versus Södra infartsled versus Osloväg. Det hade varit perfekt och det hade gett sken av storstad, en livsnödvändig energiinjektion för oss komplexfyllda örebroare. Så blev det inte.

Åbyverket, Örebro av Jan Wallinder.

Rationell saklighet

Man stöter ibland på vackerheter i jobbet. Gamla Mejeriet i Örebro, en plats under drastisk omdaning. Så trevligt att man sparar det gamla laboratoriet med sin enkla, vackra geometri och subtila tegelrytmik. RATIONELL SAKLIGHET Nej, jag brukar inte heller gilla gult tegel annars.

P. Rudolph 1952

Ur Perspecta nr. 01 (1952):

"Armed with an undergraduate degree in architecture, eighteen months' experience in an architect's office, and the design and construction of a very bad house, I entered Walter Gropius' class at Harvard".

Somliga får chanser, chanser som de är kloka nog att ta tillvara på. Orden är Paul Rudolphs, ännu lite ungdomligt ödmjuka (finns en sådan egenskap?) i början av 1950-talet, innan det brutalistiska mästerverket Yale Art & Architecture Building i New Haven, men efter utbilding och begynnande berömmelse. Paul Rudolph skrev detta i studenttidningen Perspecta vid samma lärosäte och hade då nyss utnämnts till dekanus vid arkitekturinstitutionen. Några år senare skulle han också ge sig själv uppdraget för en ny fakultetsbyggnad.

Begravningsplats Järva

Förslagen för ny begravningsplats på Järvafälten i Stockholm ställs ut här. De är etthundraelva till antalet och spänner verkligen mellan högt och lågt. Jag börjar med konceptnamnet, mottot, som liksom i tävlingen om badhus i Ängelholm farligt ofta närmar sig det makabra. "Cellskap" tyckte jag var vackert, utan att se det som en halvdålig ordvits. Halvdåliga ordvitsar vinner sällan nämligen. De fnösktorra "ny begravningsplats vid järvafältet i Stockholm" i tre varianter faller mig närmare i smaken. Det kan liknas vid ett hus som blir en grå låda med sadeltak, fria spelrum. Det är något härligt anti över detta förhållningssätt, även om folk i allmänhet lutar mer åt runda fönster och konstiga vinklar då de skall beskriva god, spännande arkitektur. Meeeen, som tidigare konstaterats, crazytecture undanbedes och överträdelse beivras.

Så tillbaka till den där gravplatstävlingen; förslaget"parkkyrkogården Järva" (ja, ännu ett fantasieggande motto) börjar med sit.plan och inspirationsbilder (nejnejnejnej, skit i andra och koncentrera dig på vad du själv har gjort om inspirationskällorna visserligen är av god kvalitet, men inte är mer än fotografier av välkända (läs uttjatade?) storverk). Sedan följer lite allmänt gäsp innan den fjärde sliden med den utomofantiskt bombastopretentiösa korsbyggnaden med minimalistisk plan och omöjlig fasad lyser upp. Den sistnämnda kommer förresten knappast fungera ur andra vinklar än rakt framifrån. Men jag kan förstå fullständigt hur upphovsmannen tänkte, det där med symbolik och döden och abstraktion. Vi kan väl avfärda det hela, trots det stora anslaget, som lite näpet.
Utan att bli alltför politiskt korrekt vill jag bara höja ett varningens finger för det där med religiös symbolik; det är ju trots allt en begravningsplats och inte en kristen kyrkogård. Ett sådant multipelt förhållningssätt hade ju Lewerentz och Asplund redan vid tävlingen om Skogskyrkogården Tallum för snart 100 år sedan.

Jag får väl kolla vidare och se om jag hittar nåt bra och inspirerande. Hittade förresten ett totalplagiat av Johan Celsings krematorium från tävlingen 2009. Kom inte ihåg namnet, men jag tyckte att det var lite roligt. Det uppenbara är ofta roligt.

Vangelis

Jag kan inte mycket om grekisk musik, mer än Demis Roussos och Nana Mouskouri med vänner, icke att förglömma alla zorbatoner som så förknippas med grekiskt ö-liv. Sedan har vi givetvis också Iannis Xenakis när jag tänker efter, kompositören som väl blivit mest känd som Le Corbusiers samarbetspartner under femtio- och sextiotalen. Något mer utstuderat disharmoniskt får man leta länge efter, tonerna passar dock bättre som representation för fönsteruppställning i klostret i La Tourette än som spelade på musikinstrument, för övrigt för övrigt.

I min korta och knappa exposé ska jag så komma till kärnan; jag vill ägna en mening åt Vangelis, den elektropoetiske kompositören som gjorde sig känd som skaparen av ledmotivet till Bladerunner från 1982. Njutbart. Poetiskt. Stämningsfullt. Det har jag förresten alltid tyckt. Jag drar mig till minnes en tid under lågstadiet då några teatertanter (ja, de hade Gudrun Sjödénkläder och hette Monique och Hèléne) från Kulturskolan kom och hade avslappningsövningar med oss barn till tonerna av just Vangelis. Efter sådär tre fyra gånger fick jag till och med låna hem kasettbandet (nostalgi) som också hade besudlats med en del obligatorisk meditativ delfinskit. Jag spelade över allt på ett annat kasettband via min spelare som hade två "bandgarage" och sedan var musiken förevigad. Det var en tid då man kunde bli åtminstone en aningens trollbunden. Those were the days!

Nya stadsbussar

Och staden har fått ett nytt busslinjenät. Färgerna är glada, systemet intrikat, grafiken kontinental! Friskt! Och Adolfsberg får två linjer (eller fyra beroende på hur man ser det). Nu kan vi åter välja raka vägen eller "mångkulturella stickspåret" via andra stadsdelar. En eloge till kommunen, landstinget och de andra som satsar på kollektivtrafiken. Nu kanske bussen blir ett riktigt alternativ till... cykeln? På gott och ont alltså.

Bokrean

Försov mig till bokrean, trots att jag ställde klockan på femochfyrtiofem. Men den var ändå rätt medioker av katalogerna att döma, särskilt Akademibokhandelns som verkar ha gått ner sig i latte-mötesplatsträsket fullständigt och avvecklar de smalare böckerna. Inte för att det jag läser behöver vara så särdeles svårt. Men det ska lik förbannat finnas där om jag vill ha det, särskilt under rean då jag vill köpa på mig lite poesi och klassiker inför året. Nu var det mest Liza Marklund et al.

Men jag ska försöka ta mig till Bokia under morgondagen, om inte annat så för att införskaffa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna (som jag funderat på länge). Sen beställde jag en liten informationsbroschyr från Dalarnas Museum om den okände 60-talsarkitekten Jack Hansson.

Just nu blir det inte mycket läst. Jag bläddrar förstrött i Peter Eisenmans Inside Outside och en diktsamling av aktuelle (får man säga så om en självmördare som varit död i 25 år?) dystopoeten Willy Granqvist. En omläsning av Ayn Rands pinsamt genomskinliga ideologiroman Urkällan som förtäckts till något slags hjältehistoria om en ung arkitekt i modernismens barndom, blir det också. Nej, tacka vet jag Maskrosbollen av Göran Tunström om nu någon vill läsa om unga arkitekter med ideal. Så vackert skildras Bastiano som drömmer om ett liv som arkitekt och kärleken till Rita-Karin.

Februari summarum

Det blev mycket arbete i februari. Mycket arbete i Örebro. Omgiven av snö och kompakt kyla, så kompakt att det nästan är paniskt. Det går inte att cykla, eller promenera eller åka tåg eller bil längre sträckor. Därför är man där man befinner sig.
Såg några bilder från ett projekt på jobbet; en lagerbyggnad under uppförande i ett grustag. Jag trodde det var Texas men det visade sig vara Mosås på sommaren. Man vänjer sig snabbt av med naturen såsom "fruktbar livgivare". Nu är den bara kall som is. Vi skottade hustaket hemma igår också, inspirerade av de senaste arenarasen. Nu ligger allt utanför fönstret istället, skenbart fluffigt men förädiskt kompakterat av sin egen tyngd. På tal om arenor, vi var på en liten ishockeyexposé i södra Norrland under förra tisdagen. Ejendals i Leksand förtjänar en bild.
På tal om ingenting; SD (som i SD-kort) står inte för SanDisc, ScanDisc el. dyl varumärke utan SafeDisc. Slutdebatterat m.a.o.

Jag kan inte låta bli att visa min tegelkub i Adolfsberg av Lars Englund.

Gävle krematorium

Jag slår ett slag för Gävle. Jag har inte varit där sedan i somras, men kanske ska jag få komma dit på en liten jobbresa på tisdag. Då blir det uteslutande arenabesök. Andra, mer arkitektoniska utflyktmål är ju annars järnvägsstationen; så mycket större och välfungerande än Örebros dito, brandstationen av Ferdinand Boberg tvärs över spåren och så min favorit; Skogskyrkogården och dess krematorium av ELLT. Sceneriet överensstämmer ganska väl med tallmon i Stockholms motsvarighet, en miljö som inte nämnvärt skiftar karaktär mellan årstiderna. Evergreen. Lika bestående tycks byggnaden vila med tunga, brädgjutna betongmurar, svävande tak och varmtonade snickerier. Vore det inte för läget (och funktionen) skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo där.

ELLT är för övrigt intressant som kontor. Tidstypiskt förkortat namn, tidstypiska storskaliga projekt: Kvarteret Garnisonen i Stockholm ett strukturalistiskt monster som skär genom staden och ett av Europas längsta kontorshus, men också den finlemmade Haparanda kyrka. Däremellan i uttryck står krematoriet i Gävle, brutalistiskt i grunddrag och material, men samtidigt Miesiskt raffinerat i plan och ljusföring.

Jobbvecka Ett

Jag har varit ungefär en vecka i Örebro. Praktiserat har jag gjort lika länge. Blandade uppgifter, trevliga kollegor, kick-off och en hel del nyttigt att göra. Vad jag har jobbat med: Ishall i Örebro där referenser listades och läktarlutning undersöktes, liksom seniorboende med planlösningar och volymer utformades. Har just kommit på en trevlig Le Corbusierinnergård med uppglasad bottenvåning och öppningsbara skjutfönsterband på övre plan; ett slags inverterad Villa Savoye. Ska vara färdig på måndag så jag får ta en tur till kontoret på söndag, vilket blir kul. Jag vet inte varför jag gillar övertid, men det gör jag. Idag vann vi tävling om arena i Gävle så på måndag blir det antagligen ytterligare högtryck.

Utebli

Visst har vi läst om tystnaden,
examinerats med viss marginal,
tragglat dess tekniker
och fått visshet i
det intensiva uppehållandets estetik.

Där fanns stumhetens historia.
Och tigandets satslära;
har vi envist nött sönder
till bokstavsstarka ord.

Ändå kändes det ovant
att ha tystnaden i munnen
och tvingas tala med andra.

OrDeN

Ur sitt sammanhang I:

...Orden ligger där, strax inunder huden. Det är självklart att det värker, när de till slut ska läcka ur mig. Fraser finns (det) hursomhelst ett överflöd av; det artiga språket, som drivs av lättjans reflexer och inte sanningens reflexion...

SAAB strikes back

! Jag har aldrig varit någon direkt SAAB-entusiast. Hursomhelst är jag oerhört oerhört glad att nedläggningshotet nu inte verkar lika överhängande. Tack Spyker!

Nedräkning 2

Nu är jag lite trött men måste studera inför tentamen på fredag i Urban Theory. Amerikansk kurslitteratur. Det slår mig att det är mycket lite i den kulturen som jag förstår. Ett förbannat fokus hela tiden på kommersiellt utbyte, frivilligarbetare och Farmer's Markets. Och alternativet Jan Gehls unkna 70-talsnostalgi är inte mycket bättre.

Nedräkning

En vecka kvar, om sju dagar är jag hemma. Ska bli skönt, januari var ovanligt intensiv för att vara TU/e. Vi fick betyg i fredags för masterprojektet, första gången i arkitektursammanhang. Publik dom med motivering, det är man ju inte så van vid heller för den delen. Vi fick 8,5 vilket innebär 9 i den tiogradiga skalan där 10 inte används. Så det får man ju vara nöjd med. Lite mjäkig var hon som vanligt, professor Curulli, men sade ändå att vi visat "resistance" under handledningstillfällena. Det var negativ kritik, men jag förstod precis vad hon menade. Ändå ville jag säga emot, började prata om frustrationen över utebliven arkitekturdialog. En känga fick även universitetet i stort för sin oförmåga att ta hand om utbytesstudenter. Jag kunde ha varit tyst.

Straffet kom redan i korridoren då jag råkade stöta till en modell som föll i marken i bitar. Rapport hos en av sekreterarna som skrev ett mail till både professorn och studenten som gjort modellen och frågade efter mitt namn, adress, telefonnummer och nationalitet. Sedan skulle jag skriva mail till samma personer och be om ursäkt samt vidarebefordra det hela till tanten. Naturligtvis gjorde jag som hon sade. Så här skrev hon:

Hüsnü, Thijs

Sebastian Fors (Zweed) liep vandaag een maquette om van Huize Tjaarda Mees o.a. van Thijs Giellert.

Sebastian neemt nog vandaag contact met jullie op.

Ik heb geprob. Thijs telefonisch te bereiken maar Thijs nam niet op.

Sebastian zal zelf nog rechtstreeks contact met jullie opnemen.

De maquette ligt nu op secr. vloer 7

Met vriendelijke groet,

Rietje K

Etikettering

Med lite marginal till waterfrontprojektet kom jag att tänka på hur många key words vi egentligen hade med i projeket. Först tvingades de fram av professor Curulli (hon har så svårt att förstå gamla hederliga diagram, planer, sektioner och perspektiv), sedan började vi använda dem som kommunikation för olika idéer och i slutändan blev vi besatta av att namnge minsta beståndsdel i arbetet. Ett smakprov följer:

_plates (plattor rent allmänt)

_commercial plates, common plates, water plates (lutande plattor med funktioner)

_cultivation units (kolonilotter i park)

_chaos pattern (mönstret virrvarr i gatubeläggning och på vissa väggar)

_chaos bridge (blandning mellan sittplats, korsning, gata och bro)

_directional syntax pattern/urban fabric (tillvägagångssättet vi använde för att skapa det "urbana mönstet")

_traffic hierarchies reversed (tillståndet på chaos bridge)

_common cracks (utrymmet mellan byggnaderna)

_cultural courtyard (publikt utrymme på privat gård)

_art box/cultural container/creative box (glasboxar för performance eller julmarknad)

_marmotta/marmottina (små/stora torn som med sin krumma form påminner om murmeldjur som tittar upp)

_millepiedi (tusenfotingen; en träbro som förbinder båda kanalerna och i ändarna bildar nedfarter till underjordiskt parkeringsgarage och bildar utsiktspunkt. Fungerar inte bara trafikseparerande utan också trafikfiltrerande.)

_recreational path (genomgående grönstråk)

_efficient feeding street (direktöversättning av matargata eller eufemism för tråkig bakgata)

Das war alles!

Sorglöshet mot huvudman

Jag ska börja kalla hallen för tambur

och går från sovrum till gemak.

Soffans yschpyschiga plysch,

tunga gobelänger,

och exotiska palmer som bara delvis klarar dunklet.

Och ingenting är naket,

för allt är impregnerat

med en fransk-nygammal doft.

Människor vandrar då som nu anemiskt,

lika translucenta var de däremellan.

Men nu har jag målat väggarna

och kapslat in den rena minimalismen

i ett strindbergssalongskt töcken.

Det är då de bleka kommer fram

och jag kan inte låta bli,

att ge dem mitt uppriktiga leende.

Shifting continuity: final presentation.

Waterfront, presentationsmaterialet plottat ikväll. Bara att ta fram kartongen, limmet och skalpellen och sno ihop några modeller så kan detta nog presenteras med värdighet på fredag. Ja, TU/e-loggan, vattenfärgen och den grå randen var obligatorisk för alla grupper. För vår grupp var det också obligatoriskt att "fejda" allt grafiskt material på ett eller annat sätt. Det är fas två i gradientsjukan. Tur att man dock inte drabbats av den fruktade photoshop-pixel sjukan som drar in och smittar en hel del presentationsmaterial på detta universitet. Tröttheten tar över, bäst att sova. Men först några dikter från Ernst Brunners Sorgen per capita. Inte det muntraste som jag kan företa mig, men ändå...

Eindhoven 3.0

Jaha, så får man uppleva en uppdaterad version av Holland, den sista för den här gången måhända. Kallt var det Nederland jag nedsteg till i söndags. Kallt och snöigt. Och så har det förblivit. Veckan har varit intensiv; den började med körsbärsöl, våfflor och katedralbesök i Antwerpen på måndagen, Einhovenrundtur med Martin på tisdagen, för att gå upp i ett arbetscrescendo mot slutet av veckan, ackompanjerat av såväl färdigställandet av ritningarna till sommarhuset i Kvicksund, som studerande av urban teori och avslutning av det monsterstora (i skala, poäng och tid) projektet Waterfront (se kommande och föregående inlägg). Igår unnade jag mig ett trevligt avsnitt av Stjärnorna på slottet och njöt av alltid-lika-folkliga Kjell Bergqvist (han får väl ett inlägg vad det lider också). Det var allt för nu, nu ska jag till uni.biblioteket och möta min projekt grupp.

I Eindhoven Fuksas det med detaljkvaliteten.

På tal om tidigare inlägg så är Fuksasblobbarna i Eindhoven mer eller mindre färdiga nu. Förutom den glasfasetterade svulsten som tidigare visats utgörs projektet av en tämligen onödig, underjordisk cykelparkering med strutform som försvinner ner i marken. Formen gör sig förvånansvärt bra på platsen, som i alla fall under invigningsdagen i början av december var full av folk. Synd bara att detaljfinishen håller gängse holländsk nivå; ointresset för ytor och bristen på materialkänsla är slående. Källor i Eindhoven har också påpekat att strukturen läcker. Än en gång ekar devisen "all good architecture is leaking" högt uppe i mitt huvud.

På nära håll från rulltrappan som leder ner i struten.