Söndagen tillbringades, efter sen hemkomst från tysken Bernhards BBQ-party, morgon med Gomorron världen (P1), i all anspråkslös på den utmärkta, tillfälliga konst-litteratur-musik-performance-dans-utställningen Flux/s vid den numera nedlagda Philipsfabriken Strijp S i Eindhovens västra utkant. Lokalerna är minst sagt väl tilltagna och otroligt effektfulla. Ofta var det bara ett konstverk per sal (om cirka 400 kvadratmeter).
De slitna industriinteriörerna var på en gång monumentalt vackra och slitet melankoliska. Med andra ord precis som det ska vara. Något tema för utställningen var svårt att skönja, men allt var samtida spretigt och passade väl. Till favoriterna hörde en mörklagd jättesal med videoskärmar som satte igång då besökaren lyste på vissa punkter med en ir-ficklampa och då visades filmen bara på visades bara delar av duken. I kontrast till denna högteknologiska installation fanns i rummet bredvid endast minutiöst hopsopade, kvadratiska högar med färgflagor från det vittrande innertaket. En film närmade sig frågan (vilken underbart dryg synonym till berörde!) kring arkitektur/mäklarverksamhet där en kvinna vandrade runt med en grupp intresserade spekulanter och sålde in fantastiska kvaliteter och expansionsmöjligheter i en kliniskt vit industrimiljö. Förvånansvärt effektfullt.
I den gamla fabriksbyggnaden fanns också ett trappsystem som gjorde mig galen; egentligen var det två olika, oberoende kommunikationssystem som delade trappschakt. Halva systemet gick dock inte att nå (se bild). Inte ett konstverk, men väl något underligt som väckte tankar.
Det var min söndag. Lyssnar nu till den franska 60-talssångerskan France Gall och hennes tyskspråkiga, smått bisarra album En Allemand- Das Beste auf Deutsch.
Välanvända, tomt gapande salar.
Hoppas att det underliga med detta trappsystem framgår.
En liten del av den nedlagda fabriken. Skalan är hisnande.
Huvudkontoret från tidigt 1970-tal används dock fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar