Non sum qvalis eram: Ik ben niet zoals ik was: Jag är inte längre den jag en gång var.
Detta 1700-talshus fann jag under min resa till Maastricht. Byggnaden låg precis där den gamla stadsmuren från 1300-talet en gång hade gått. Som ett minne revs en bit av väggen under 1990-talet som ett minne/en historisk markering. Bakom muren uppfördes en glasvägg och byggnaden fungerar idag som kontor och butik. Sprickan kan också ses som en ödmjuk gest till det gamla huset; moderna krav på ljus och skyltfönster tillåts inte få förändra byggnadens karaktär mer än som en spricka, en symbol för att det förflutna består och inte går att bemästra helt. Fönsterkarmarna finns kvar och skapar fortfarande rytmen i fasaden, men nu gapar de tomma. Kanske är den också ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till i den moderna arkitekturen, i den moderna tiden. Vad som skapas nytt är kanske bara spillror och sår av en gammal, oändlig kunskap om material, hantverk och proportion. Kanske är projektet också en ironisk kommentar till besatta bevarandeförespråkare som hellre ser att de ytliga värdena bevaras, men glömmer de element och egenskaper som en gång skänkte byggnaden dess karaktär. Som infill i en historisk kontext är projektet hursomhelst annorlunda och intressant. Arkitekt: okänd för undertecknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar