Ibland vaknar man till lite extra tidigt. Innan de andra hunnit in i köket. Då täcket halkat av, (för det gör det lätt från en 70-säng) och det är sådär råkallt som det bara blir i hus som isolerats för Sydeuropa och sedan placerats i ett halvkyligt, blåsigt flackland nära havet. Det är i dessa stunder man känner efter, "lite för länge, lite för innerligt". Då är man varken mer eller mindre än Sjukdomen med stort "sj". Och alla hostar och nyser i skolan, över maten, på tangentbord och mig rakt i ansiktet.
Det är fredag kväll. Har just sumpat en chans att åka på oktoberfest i München samt ett erbjudande om att ta tåget till Antwerpen. Otur och tålig tajming (usch ett sånt styggelseord egentligen). Väntar på Bernhard, han kommer nog snart. Han ska hämta upp mig, tar mig kanske till ett bättre ställe. Dit smittan, den inbillade, kan föras vidare.
Har fått ett nytt smeknamn också av australiensarna: Bobby. Bobby Forss. Jag vet inte vad jag ska säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar