Frankrikeresa

Rastlösheten låg och pyrde över det gråtunga Eindhoven. Inte konstigt att folk började åka iväg med billiga Ryanair flyg till Porto, Wien, Stockholm och Bratislava. Själv hade jag bestämt mig för att en gång för alla faktiskt få se Villa Savoye av Le Corbusier. Jag fick med mig tre andra, det tyckte jag var lagom. På fredagen åkte vi ut till flygplatsen, hyrde den snyggaste, svartaste BMW som stod till buds. Vi firade givetvis helgbörjan med ett IKEA-besök, där köttbullar och prinsesstårta inmundigades.

Vi åkte i gryningen på lördagen, styrde söderut mot Antwerpen. Plötsligt var vi i Belgien. Sedan lämnade vi Belgien. Lille till höger, en liten felnavigering (för min co-driver Bernadette använde en screenprintad satellitbild från Google maps), därefter Amiens och dess gotiska katedral. Snabb kaffekopp, några vykort, ett tomt torg. Franska rondeller, sedan åter söderut. Péage, dessa ständiga avbrott, tre euro här, sju euro där. Slutligen anlände vi till det måttligt vackra Poissy, med dess högmodernistiska ikonbyggnad Villa Savoye; naturligtvis magnifik med alla sina ramper, takterrasser och härligheter. Vädret var väl sisådär, det började skymma; det var "tiden då fönster blir till speglar", som jag börjat säga allt oftare. Det gjorde inte det hela sämre; det kala, vita och ljusreflekterande avtog i det varma ljuset och fram trädde istället de fantastiska trägolven, färgaccenterna och de få möbler som fanns utplacerade här och var. Huset omgavs av en park, där utanför hade ett ganska anslående miljonprogramsbygge smälts upp som förtog känslan av gränslös frihet något. Men verket bestod, alltjämt med glans. En stor del av upplevelsen bestod naturligtvis i byggnadens ikonstatus och "banbrytade arkitektur", men även i den förvånansvärt komplexa planlösningen som tillät "rundgångar", prång och oväntade rumsligheter på ett uppfriskande vis.

En svindyr plansch inhandlades, sedan vidare i bil. Klockan var fem, vi styrde mot Paris; inte för att vi ville utan för att vi var tvungna. Tät, hetsig trafik, sedan ut på landet igen, nu på väg mot Reims där vi tänkte övernatta. Efter totalt 70 mil bakom ratten styrde jag äntligen in i staden, där vi snabbt hittade ett klassiskt skabbhotell mitt i centrum. God middag, modell rustik, en snabb promenad till katedralen, sedan var energin slut.

Vi sov länge på söndagen, gick på julmarknad, åt underbara bakverk och varma, fyllda baguetter, fick avsluta måltiden i bilen för hyrtiden började tryta. Katedralen hanns naturligtvis upplevas och en flaska champagne inhandlades innan vidare färd i det kulliga landskapet. In i Belgien, Bryssel, Antwerpen, ut ur Belgien. Vägen blev genast bättre, Eindhoven nalkades, vi hittade flygplatsen, lämnade bilen. 1200 km på 33 timmar. Två världsarv och en modernistikon. Ganska bra gjort om jag får säga det själv.

Notre Dame d'Amiens & dito Reims.

En gång var du hud

/Jag fann en liten pidutt häromveckan.

/Jag tyckte att den var vansinnigt vacker.

/Jag kände på den med slutna ögon.

Visst hade den ett syfte, ett mycket uråldrigt skäl.

För mig den nyaste funktion.

Blekvitt läder, är det hud det kallas på en levande motsvarighet?

(En gång var du hud, och nu så är du läder. Alltid är du skinn.)

Sen samlade den ihop sig och reste bort. Det var ett tidsinställt beslut.

Jag vet exakt var den åkte, men det var alltför opraktiskt att följa efter.

Kanske heller inte önskvärt.

Så jag plockar fram dig ur minnet lite,

grämer mig över att du aldrig kom på bild.

Morden

TV-serier brukar inte vara min grej. TV-serier ÄR inte min grej. Men jag är beredd att göra ett undantag. Eller också håller jag på att förändras. Det har börjat bli lite väl problematiskt att se en hel långfilm. Eller läsa en hel bok också för den delen. Är det snuttifiering jag upplever? Jag brukar exempelvis glömma spotify påslaget i skolan. Och så bara står den och tuggar låt efter låt, sekvens efter sekvens genom spellistan. Ibland kommer jag in, tar på mig lurarna och lyssnar. Bloggar och digitala bilder, rumphuggna småsamtal på "utrikiska" en masse. Ibland blir det för mycket av det för småttiga. Sålunda har jag börjat se en serie, vilket är ett led i reträtten till det "långrandiga", småfransiga och k o n t i n u e r l i g a.

Det är Morden på SVT Play, en fristående fortsättning på Graven från 2005. Svenskt och ganska vardagsrealistiskt. Lite av thriller, drama och polisdeckare, mycket dimma, höst och svensk skärgård. Barrskog och duggregn, ett gammalt mord. Jag skulle inte kalla det suggestivt. Men jäkligt stämningsfullt, särskilt när man sitter här i plattlandet. Och så alltid lika trevliga Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam som muttrar om att wienerbrödet är slut. Inte mycket händer. De äter gös på värdshuset, hittar ett litet spår i det förgångna. Jag trivs med det hela, väntar på fjärde delen.

Mellankritik 2.

MVRDV: Effenaar

Vi har en byggnad av MVRDV i Eindhoven, byggd under kontorets strikt-kub-med-accentuerade-trapphus-fas under början av 2000-talet (jämför gärna med Expo 2000-paviljongen). Byggnaden, kallad Effenaar, är ett "kulturhus för unga". Det är uppskattat, välfungerande, drar många stora artister, ligger bra i staden och jag kan verkligen uppskatta greppet med trapporna. Men hur står det egentligen till med utförandet och detaljkvaliteten? Inte ens tio år gammalt och fasaderna har redan börjat vittra. Trappornas elefantlika hud (jag har ingen aning om vilket material som använts men det är mjukt och eftergivligt) har spruckit och lagats med, just det, nitar och silvertejp! Man blir lite sorgsen. Eller också är det ett medvetet val, jag vet inte.

Skärgårdsregn

Trots att den är långt borta,

liksom bukt och fast land,

står där ett skärgårdsregn då vi vaknar.

Som piskar fönster och drar

långt in på varenda veranda.

Det skär en rak linje

mellan ute och inne

(som den gamle kallar stringent)

och det sköljer allt i dimmjölk.

Men fyren den som inte är

en riktig fyr den ser jag,

/trots att den fungerar så/

/och tecknar samma siluett/

mot horisontens rågade limning.

-Det har inte ringt idag.

Jag påstår att det borde,

att det egentligen skulle

men bara sanning

är att det kunde.

Regnet kommer inte

inpå mig mer

än i de ögon som inte räknas

i detta vinterbonade sommarhus.

Men regnet piskar julivarmt

(som de bättre vetande påstår)

Så det handlar inte alls om regnet,

eller något annat yttre väder.

Det ringer inte som det borde,

men så är det ju skillnad på folk och folk

som den gamle

/och tillika döde

stundtals sprakar ur sig

från teakbokhyllans bästa plats.

These Foolish Things

Har inte fått jättemycket gjort idag i skolan (heller). Drev mest upp och ner för trapphuset i Vertigo med Bryan Ferrys These Foolish Things (reviderade versionen från 80-talet) i huvudet. Känner mig lite så, på något sätt. Halvglad, halvförvirrad, halvfalska toner.

Toadörr i trapphuset i Vertigo.

Marmotta Towers

Vi behöver länka projektet mer till staden -
Vi arbetar med torn som sticker fram.
Vi kallar dem Marmotta -
Det är italienska för murmeldjur.

Just another church.

FAT i Boxtel.

Tog tåget till Boxtel, en liten håla norr om Eindhoven. Där finns en (1) sevärdhet sedan 2006; ett renoveringsprojekt gällande en konst(folk)högskola (Sint Lucas). Arkitekter är brittiska FAT (FashionArchitectureTaste), kända för sitt rika, banala bildspråk men samtidigt ganska platta repertoar. Huset i fråga, en 60-talslåda i två plan, har begåvats med ett nygotiskt betongraster. Färgglada mönster på murar är ett annat tillägg, liksom kitschiga kristallkronor interiört. Jag vet inte om jag helt ogillar tanken, men det hela har redan blivit lite sjabbigt. Som sig bör i detta land, där finish inte alltid håller svensk standard.

Argument

Vi kollade lite fel på kartan och upptäckte att vårt tillägg i s'Hertogenbosch resulterar i att vi river det äldsta och behåller det halvgamla (från 60-talet).

Argument varför vi river (nästan) hela skiten:

Why preserving the newest and demolish the oldest?

Well, for the first we didn't think that the oldest necessarily mean "worth saving". In terms of building performance the newer parts are much better (structure, insulation asf). The newer buildings and their surroundings also have a higher density of development which call for an infill of the same scale. Thirdly, we see the inner part of the city as the "real" historical one, worth preserving in terms of conservation, but that does not concern the northern outskirts. Another time, conversation with history is not equal to conservation of history. We call the model heritage dynamic.

ojojoj, kanske lika bra att det aldrig lämnade anteckningsblocket.

ps. Kritiken i fredags gick bra. Bara att köra på med andra ord. ds.

Hyperbody

Jag var på gästföreläsning hos professor Sang Lee (se tidigare) häromsistens. Han hade bjudit in en experimentell musiker från Delft som talade om avancerad, interagerande arkitektur. "We call it hyperbody". Det är högteknologiskt, parametriskt. Oöverskådliga processer med rätt så banala resultat. Exempelvis ett slags morfiskt raster som ställts ut under en utställning om parametrisk design och som anpassar sig efter antalet besökare. Det hela osar ganska mycket kvasi. Jag förstår heller inte hur det ska tillämpas och matchas med studions uttalade mål om "sustainable design". Men är inte det också lite befriande? Att inte allt är så strömlinjeformat tillämpat utan att föreläsningar kanske till och med får vara lite, vad säger man, inspirerande? (Jag väljer att inte använda konceptuellt då det ofta blandas ihop med ord som luddigt och oklart).

Diskussioner av detta slag, tenderar i allmänhet att handla om framtiden. Det handlar alltid om det som komma skall. Inte konstigt kan tyckas, men det hela är mer eller mindre ett modernistiskt perspektiv på utbildningen, som kanske inte är helt skrivet i sten. Det talas om utveckling. Till denna har man hög tilltro. Som om där fanns en sanningens kärna i mitten att veckla ut.

Kanske ska vi ta och dra oss inåt ibland också, introvert och djupskådande, veckla in och komplexifiera det vi redan har; en annan aspekt på hållbarhet. Är vi rädda för att inte nå resultat av innovationskraft nog?

Det finns en klar teknikfascination i nämnda studio. Ändå framhåller Sang Lee hela tiden vikten av att teknik endast ska fungera rent operativt och att den ska användas som stöd för en idé och inte tvärtom. Mer medel än mål alltså, det kan inte nog understrykas. Jag börjar gilla Sang Lee, även om jag inte riktigt känner honom. Han är ju arrogant och egocentrisk, men där döljer sig också en ganska bra och vettig lärare tror jag. Och kallar man Robert Venturi för "Bob", då har man ju per automatik klättrat långt upp i den arkitektoniska hierarkin. Illustration är gjord av min medstudent Térence och återfinns på hans trevliga blogg.

Bitter_Balett

Det var lördag igår. Kulturlördag av allt att döma. Vi var tre som gick på balett, ja balett var det ju egentligen inte, snarare modern dans. Holländska dansteatern firade femtio. Jag kan ingenting om dans, men kan uppskatta det, särskilt då dess ickelingvistiska natur gör det till ett lämpligt nöje för en arm utbytesstudent.

Mitt sällskap var mer insatt, den ena hade till och med dansat själv. Och spelat musik. Hon var så känslosam, kunde verkligen leva sig in, kunde verkligen leva ut. Själv var jag bedövad, stod där och såg lagom bedrövad ut, i alla fall berövad på leendet. Hon beskrev rörelserna, hur man kunde skilja en contemporary från en classical. Jag märkte att jag uppskattade vad jag såg, men att det var märkbart svårt att sätta ord på det hela. Men jag var inte rädd för att göra bort mig. Hursomhelst märkte jag hur jag, i diskussionen, började glida in på att kommentera klientelet i salongen; mestadels kvinnor i senare medelåldern; fluffhår med färggranna scarfs, den typen som man träffar i kassan på apoteket.

Jag kan inte rå för det. Jag hatar när de skrattar. Alltid på fel ställe. De där gamlingarna i publiken. Det är som om de måste bekräfta att de faktiskt förstår vad som försiggår på scen. Jag kanske tror att jag är mera/bättre. Att min respekt för artisterna är djupare. Bara för att jag sitter där och håller tyst. Men tankarna villar iväg, snart är dansen bara rörelse till musik. Hur respektfullt är egentligen det? Och jag blir så bitter i pausen, nästan aggressiv. Jag kan inte rå för det, jag vet inte vem jag riktar mig till. För allt är trevligt; sällskapet, atmosfären, ja hela situationen. Därför blir min irritation än värre. Är det för att jag inte riktigt förstår? För att jag inte är riktigt mogen?

När mitt sällskap byter samtalsämne och börjar prata om arkitektyrket i allmänhet och i synnerhet om vikten av bra arbetsmiljö, trevlig utsikt och bra arbetskompisar. Jag bara svarar (nej jag biter snarare av) att man måste kunna arbeta vartsomhelst, att utsikten inte ska spela någon roll, att den kreativa processen borde kunna vara rationell. Jag hör att det låter fientligt. Jag flinar lite åt henne i ett försök att verka urskuldande, även om resultatet kunde misstolkas som hånfullt.

Hon talar om den fantastiska greppet att låta (synbart) slumpvisa personer ur publiken komma upp på scen och interagera. Jag säger att det var på gränsen till publikfrieri, att det inte var roligt men nästan vackert. Jag säger att jag uppskattar det allvarliga. (Stämmer det?) Tanten i lila rörde sig rätt bra. Och gubben i grå polo hade en fantastisk intensitet. Det var människor som inte längre var rädda. De var grå men inte rädda. Hon går vidare, talar om det svåra och avancerade, om tekniken och inte minst känslan.

Och jag som bara fixerar mig vid publiken. Sedan börjar jag uttala mig om saker som jag inte har en aning om. Kommenterar sångerskan i pianobaren, säger att kniven i hennes röst skär mina trumhinnor blodiga. Jag var ganska nöjd med beskrivningen. Men jag är negativ och cynisk, har uppenbarligen ingenting annat att komma med. Det var ungefär då de andra började bli lite otåliga, "det var sent". Sen åkte vi hem, det hela kändes inte perfekt. Sensmoral: Man ska akta sig så att det cyniskt kvicka och alltför kritiska inte leder till oförutsedda, inre motsägelser, bitterhet och isolation. Ibland behöver sådant hållas tillbaka, särskilt när man inte vet vad man pratar om. Jag tror att jag är lite bättre idag.

Mellankritik

Imorn är det fredag. Den trettonde. Vad passar då bättre än en mellankritik i Waterfrontprojektet? Nervös är jag inte, tvärtom är jag rätt nöjd; både med grupparbete, effektivitet och resultat. Vi jobbar mycket med plattor, sprickor, tektoniska rörelser och kaos. Vi tror det kan bli bra för s'Hertogenbosch, det tror vi verkligen. Och det kommer vi säga imorgon inför professor Curulli, stadsarkitekterna i Den Bosch, Eindhoven och nån förståsigpåare från (just det!) Amsterdam.

Helgen kommer med största sannolikhet att spenderas på annan ort än Eindhoven, vart är dock ännu inte fastställt. Cykling blir det nog inte; min gamla Gazelle gjorde sin motsatsen-till-jungfruresa till Belgien under söndagen och fastställdes sedan som mer eller mindre irreparabel av cykelgubben. Nu står hon uppställd framför skolan inför sista vilan. Hon är redan ersatt av en Gazelle modell herr, utan vare sig växlar, handbroms eller ringklocka. Holländarna tycker att den är spartansk. Jag föredrar "formmässigt ren" och "förhoppningsvis driftsäker". Men inför imorgon kan jag bara lyckönska mig själv och de andra två i team Plates&Chaos: ForssVignaliXue! Gruppbild.

Drömmen om den lilla röda.

De talar om ikonbyggnader och landmärken, platsbildare och dragplåster. Som vore det synonymt med det spektakulära. Vid Tysslingen i vackra Närke återfinns detta 1800-talshus, en övergiven röd. Den har alltid funnits just där, invid den kurviga grusväg som förbinder Närkes Kil med Karlslund och Latorp. Man slås av dess läge. Att den får stå obebodd. Att den för stå ifred. Att falu rödfärg är så beständig och slittålig. Stugan var ett kärt återseende då jag var hemma i oktober.

Konvext utan kontext.

Ja, vad säger man. Massimiliano Fuksas har klämt ur sig något slags formig glashistoria. Någon omgivning verkar inte ha funnits i den kvasiparametriska, virtuella 3D-modellen. Den är där mitt i Eindhoven. Jag har följt dess framfart under hösten. Snart är den klar, tillsammans med något slags tubformad fistelgång i betong som ska fungera som cykelparkering. Men det kanske inte gör så mycket; att den är ful, obehaglig och opraktisk. Folk gillar ju sånt här. Tycker kanske till och med att den är "echt lekker". Vad mer kunde han göra? Men det är slut på sånt här formtrams nu, det säger jag bara. Ikonofilin är rätt så stendöd på den här nivån, om jag själv får bestämma. Här får jag ju det.

Achel

Hade tid över i söndags. Blev klar med två inlämningar på fredagen och lördagen och fann något hårresande på nätet på eftermiddagen. (Det finns ingen anledning att ta det här). Fransk middag på kvällen, trevligt men intensivt. Sålunda var en cykeltur en nödvändig hälsoinvestering under veckans sista. Började med Valkenswaard (som jag inte begär att någon ska känna till) och följde sedan solen söderut. Städerna glesnade, åkrar tog vid. Och plötsligt var jag i Belgien. Cykeln började gnissla. Jag hittade en restaurang av gästgiverikaraktär. Åt hjort och drack trappistöl, cyklade vidare, kedjan började bete sig underligt. Plötsligt fann jag en inhägnad, trädgård, vildvuxen och stor. I fjärran skymtade ett kapell och några småbyggnader. Jag hade kommit till trappistmunkklostret i Achel. Tog en runda, kände mig turistig. Sedan bar det av hemåt igen. Cykeln gick sönder på allvar i södra Eindhoven, efter över 50 km den dagen, och idag fick jag lämna in den på helrenovering. Jag tror att det var värt det.

Le Corbusier revisited

Han var en av de första arkitekter som jag kom att fascineras av. Inte så konstigt egentligen, han var ju en av 1900-talets största. Född exakt etthundra år innan mig.

Jag har fortfarande en stor lust att se hans byggnader och har lovat mig själv att pricka av klostret La Tourette utanför Lyon under nästa år då de firar femtio. Var för övrigt i Ronchamp 2005 då det var femtioårsjubileum för Notre Dame du Haut.

Samma år läste jag hans böcker och förstod inte särskilt mycket om Modulor, idealistiska proportioner och maskindyrkan. Det är tur att man åldras mot det bättre. Ibland ligger han lågt inom mig, vägrar att inspirera annat än med sin något arroganta och härligt pretentiösa attityd.

I veckan "drabbade" han mig dock två gånger;

Läste först en essä av Colin Rowe, The Mathematics of the ideal villa, där Le Corbusiers Villa Stein i Garches (1927) jämförs med Andrea Palladios Villa Malcontenta (1560).

Villa Stein uppfördes för övrigt av Michel Stein, bror till författarinnan Gertrude Stein, som envisas med att uppenbara sig i skepnaden av Hasseåtages tolkning i Picassos äventyr; "Alice! Be talkless!" Vad ville jag säga nu igen? Ja, just det, även om författaren inser det begränsade värdet i en sådan jämförelse så belyser han de båda arkitekternas besatthet av harmoni och proportionsperfektion, på olika plan (bokstavligen) och av olika anledningar, mer eller mindre intuitivt.

I båda fallen används geometriska samband som arkitektoniska argument, stundtals lösryckta dito. Byggnaden blir i vissa fall reducerad till en måttkomposition, i Palladios fall är det dock en dekorerad historia med "rennässansgadgets" (förlåt, så här vårdslöst får man ju egentligen inte skriva). Intressant är hursomhelst denna diskurs om arkitektens retorik, som även Le Corbusier använde sig av för att övertyga studenter, beställare och kollegor. Vi ska då komma ihåg att detta är en formalistisk diskussion som lever ett liv utanför andra stilistiska och praktiska ämnen som struktur, ekonomi och funktion (läs standarder) Mer fria konstnärer än så är arkitekter inte (för att knyta an till en krönika i tidskriften Arkitekten).

Le Corbusier kom också upp till ytan under gårdagen då jag läste en av hans artiklar i FOCUS från 1938 som behandlar arkitektur och "hur man lär sig det hela". Mycket trevlig läsning och förvånansvärt aktuell. Här visar han en mer pragmatisk sida. "Arkitektur är organisation. Du är organisatör, inte planlösningsstylist!"

Han pratar om strukturer och konstruktion, i och för sig som något som måste uppkomma intuitivt och inte något som matematiskt kan räknas fram. Matematiken är verktyget för ingenjören, som används för att befästa en lösning som redan "tänkts ut". Där har vi det igen; matematiken som argumentation, inte som designverktyg. Jag tilltalas lite av förhållningssättet, även om det går i klinch med samtida ideal om parametrisk design i allmänhet och ambitionen om min egen utbildningsingång i synnerhet.

Unité d'Habitation, mars 2007.

Alla Helgons Dag.

Tillbaka i 'hoven efter dagar där hemma. Förhållandevis varmt och skönt och en annorlunda känsla av betraktelse på distans infinner sig. Men allt här är bekant, inbjudande och vardagligt. Och ofta också fundamentalt oattraktivt utan att det gör något. Jag har nästan börjat dyrka det fula, men föredrar det slitna. Apropå detta åkte jag ännu en gång till s'Hertogenbosch under gårdagen, denna gång för kursen Strategies & Places räkning. Grupparbete, analys av övergivna industribyggnader. Synd då att flertalet produktions- och lagerhus antingen användes ytterst flitigt eller också hade de redan blivit transformerade till kulturhus etc.

Under kvällen firade jag Alla Helgons Dag i all stillhet, avstod från Halloweenfester. Mest var det på grund av trötthet, men även en liten smula ovilja. Kan vi inte få vara lite stilla ibland och erinra oss meningen från Svingeln; "Tänk på Döden". Så ofta citerad i Göteborg, just för att denna mening, inskriven vid den tempellika entrén till en kyrkogård, är så provocerande. Jag tycker man kan utveckla uppmaningen till att vi ska tänka på dem som en gång levt. Det blir så mycket enklare att föreställa sig det hela så.

Mormor hade födelsedag häromdagen, hon skulle ha blivit nittiosju. Vi tände ett ljus på Längbro kyrkogård, vid minneslunden. Även andra fick sig en tanke. Ibland var de av den levande sorten, trots att "de levande inte har några gravar". Men de väcker ändå minnen. Också lite sorg ibland. Mormor däremot vill jag minnas med glädje; det passar hennes person bäst. Färgglad var hon. Stark. Hon förtjänar ett foto, även om hon ser lite allvarlig ut. Det blir dock så levande då; när minnena inte frusit leenden och poser och personerna blivit positiva statyer, obestridliga. Färgstark är bättre.