Maastricht 2

Jag myntade ett begrepp också, eller om det nu var en ordvits, eller lustifikation, om dessa skapelser; abstract concrete. Ingen fann detta särskilt roligt. Men ett begrepp blev det i alla fall, att användas i kommande lösryckta fraser!

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt! 

Fredag Fyra

Vädret är mulet och jag har blivit förkyld. Onsdagen spenderades med mina kära Erasmusstudenter i Amsterdam. Vi tog det väldigt lugnt, såg inget speciellt på dagen utan njöt mest av stadens lugna och tysta karaktär. Det enda ljudetbruset var cyklarnas rasslande. Nästa gång tar jag nog med cykeln själv, kostar bara €5 extra och gör en riktig arkitekturtur. 

Hursomhelst, det var mycket trevligt att träffa lite nytt (arkitekturintresserat) folk. Vi besåg i alla fall Renzo Pianos Nemo, ett slags naturvetenskapsupplevelsehus, typ Universeum. Vi gick inte in, men beträdde det publika taket som utgjordes av en enda stor, sluttande terrass, uppdelad i gradänger. Lite sökt det där; att "varje byggnad som placeras i den urbana kontexten ska ge tillbaka något till sin stad". Ibland tenderar husen att bli, inte mer än visuella klichéer. Men ganska trevligt var det där uppe på en av Amsterdams högsta punkter (Hollands högsta berg som vi kallade det) från vilket man hade god sikt över hela staden, som annars är lågbebyggd.

Annars var turen mest en promenad mellan olika restauranger, caféer och barer. En smula "speciellt" nattliv upplevdes också innan nattåget tog oss tillbaka till den trygga tillvaron i Eindhoven. 

Gårdagen; på förmiddagen inte mycket. Vi har fått en ny husmedlem, gåsleverbelgaren Cedric. Verkar trevlig, särskilt när jag lovprisade trappistmunköl, Jacques Brel och belgisk gourmetmat . Det där sista liksom bara kom ur mig. Det kom nog från en guideboksfras el. dyl. Men man måste ju bjuda till. Själv är jag en smula trött på påpekanden om svenska tjejers skönhet, IKEA och Volvos förträfflighet samt konstaterandet att alla svenskar pratar så bra engelska. En trevlig ljusglimt var annars fransmannen Nicolas trevliga kommentar om Gunnar Asplunds stadsbibliotek, som han tyckte mycket om. Då blir man ju lite stolt. 

På eftermiddagen följde jag med tysken Bernhard på en liten ärenderunda. Kom på att jag ska låsa upp min telefon och skaffa ett riktigt snorbilligt kontantkort.

På kvällen träffades vi (arkitektstudenter) och tog en sväng längs barerna på Stratumseind. Ungefär som vanligt. Sedan slog vi följde med de industriella ekonomerna, vilka jag lärt känna via mina rumskompisar Max och Kristofer. 

Fredag idag alltså. Vädret börjar nu bli lite bättre. Tänkte att jag skulle ta en liten cykeltur till Belgien. Liksom bara för att. Vi får se. 

I händerna på holländsk byråkrati 2.

En högst godtycklig spaning som jag inte kan släppa:

Nederländerna är beläget i mitten av det klassiska Europa, där uppenbarligen två kulturströmmar av värderingar och ideal möts:

Från norr och öster (läs Tyskland) kommer de väletablerade idéerna om punktlighet och effektivitet med konsekvensen byråkrati och olika typer av system.

Från söder blåser däremot de varma vindarna med siesta, spontanitet och godtycklighet. Separerade går båda dessa system att förstå och de fungerar också, vart och ett för sig.

I Nederländerna sker dock en rejäl krock mellan nord och syd med ett resulterande fenomen som jag väljer att kalla mañanabyråkrati. Denna styggelse verkar ha drabbat de flesta samhällsfunktioner, från banker, via mataffärer till universitetsväsende och hantverkare.

 Alla är mycket vänliga, kan engelska, gillar att skämta med kunderna, men inte en jävel har ett övergripande ansvar eller verkar sträva efter effektivitet och systematik. Skamlösa är de också om något blir fel.

 Jag besökte stadens banker (plural) idag, i syfte att skaffa ett bankkonto. Bank nummer 1 (Rabobank) hade ett nationellt nätverkshaveri, på ABN AMRO fick jag vänta i 67 minuter innan jag kunde konstatera att inget gratiserbjudande fanns för studenter. Jag var vid det laget ganska sur och hade ingen lust att betala för de förbannade tjänsterna.

 Lite väl uppstudsigt lät jag göra gällande att om detta hade varit Sverige så hade banken troligen ha förlorat alla sina kunder, dock med det lite uppgivna tillägget att det hela trots allt verkar fungera i Holland.

 Jag träffade en invandrad tysk i kundloungen och tillsammans kunde vi ondgöra oss över bristande kundmedvetenhet och effektivitet etc. Dessutom visade det sig att han var något av en bankexpert då han halade fram sin enorma plånbok med en absurd mängd kontokort från olika banker. Han rådde mig att gå till ING (uttalat insheeei). Väl där fick jag både kaffe och ett ypperligt bemötande (som jag givetvis berömde lite väl gråtmilt och sliskigt). Tänk vad lite service kan göra för en ung man som cyklat runt stan i fyra timmar i ösregn för ett ynka kontos skull. På samma sätt som jag älskar att ondgöra mig över problem och administrativa skavanker, är det en tillfredsställelse att få överösa andra med (rätt omotiverat) beröm. Men det är väl härligt att inte vara en helt förbittrad fullblodscyniker (ännu). Nästa vecka kommer kortet och då kan jag äntligen betala på mataffären Albert Heijn. Dessutom utan avgifter, supertoll!

Dagens bild: Partille Stadshus i sjöstensbetong som är som vackrast i aprilsol - en byråkratins underbara högborg!

I händerna på holländsk byråkrati 1.

Det var måndag, min tredje i Holland. Det var en dag som jag verkligen hade sett fram emot, äntligen skulle jag få börja och träffa mina klasskompisar/kursare. Hittills har jag mer eller mindre uteslutande hängt med industriella ekonomer, som alla visserligen är mkt trevliga, men som inte riktigt delar hela mitt intresse för byggnader osv. 

Hursomhelstså; jag tog min Gazelle till skolan och gick till rätt rum vid rätt tid. Jag möttes av följande meddelande: Introduction is next Monday (31/8). See mail! Jag var som tur var inte ensam om att inte ha sett koordinator Henny Houbens e-brev som hon skickat 60 min (!) innan utsatt tid. Förbannade kvinna! Skamlös var hon till råga på allt! Jag frågade om hon kunde ordna någon aktivitet för mig. Det kunde hon inte. Jag skällde en stund. Sedan samtalade jag med mina medstudenter. Vi bestämde att jag skulle ordna en resa till Amsterdam på onsdag. Det blir nog bra, mkt bra. Några träffade jag igår också i tysken Bernhards hus på Tongelresestraat 496 (i denna villa verkar mer eller mindre samtliga utbytesstudenter på ett eller annat sätt bo/vistas). Sedan gick vi till bardistriktet ("centraleuropas längsta") där vi mötte andra tyskar, spanjorer, turkar, svenskar osv. På det hela taget trevligt, förutom att växel nummer två (min favorit) gick sönder på cykeln. Skit samma. 

Omafiets

Jag har köpt det holländska fortskaffningsmedlet nummer ett; en cykel. Och inte vilken cykel som helst utan en omafiets (tantcykel) av märket Gazelle. En gammal hederlig brun/rostig skönhet som införskaffades av den ende holländaren som inte kan engelska, en gammal gubbe som verkade skruva ihop stulna cykeldelar till "nya" cyklar. Tänk skrotnisse, så såg det ungefär ut på den lilla kolonilott där han höll till med husbåt alldeles intill.  Vi (jag och Max) försökte få två cyklar för €100, men det blev €120 tillslut. Ganska skäligt hursomhelst. 

Idag blev därför den stora cykeldagen, efter införskaffande av en karta på turistbyrån. Vädret var mycket vackert, som det egentligen varit hela denna vistelse, och vägarna bredde ut sig under mina hungriga ringar. Skyltningen var sporadisk och lite speciell, man skyltar främst inte med ortsnamn utan med korsningsnummer. Det fungerade sådär, men det gjorde inte så mycket att köra fel, begreppet "ute i ingenstans" existerar icke. Tillslut kom jag i alla fall fram till staden Helmond, en stad ungefär som Örebro med allt vad detta innebär. Någon sorts festival med fokus på bakluckeloppis pågick. Mycket populärt, inte särskilt sevärt. Jag såg några nya kubhus av Piet Blom (se tidigare inlägg för motsvarande byggnader i R-dam). I Helmond var husen dock målade i dystert brunt och grönt, samt formade i en cirkel. Under några av dem var stadsteatern belägen. Från början skulle en skog av 183 stycken kubhus byggas på platsen. Det blev bara 18, kanske lika bra det. Det kändes i alla fall som säkert 50 kuber. Sedan resa tillbaka via den lilla orten Geldrop där man hade den goda smaken att samla bygdens två arkitektoniska highlights kring samma rondell; en katedralliknande kyrka samt en Mies-van-der-Rohe-avskalad privatbostad av arkitekten H.G. Smelt. Sedan hem igen efter totalt 37 km. 

Ännu några kubhus av P. Blom Trädstrukturen tagen längre än i R-dam.

Ett torg i Helmond. Tomt, för alla är på stadsfesten på andra sidan gatan.

Villa av H.G Smelt från 1970 med obligatoriska färgaccenter och en originell (röd) flaggstång i stål, liksom de bärande elementen i övrigt.

En narcissistisk studie med inspiration från De Stijl.

Den tredje fredagen

Så har man varit i Holland i två veckor. Det har gått ganska fort måste jag säga. Jag lever ganska komfortabelt, har trevliga lägenhetsgrannar och sitter mest på terrassen och solar. På måndag börjar jag dock på riktigt, vilket naturligtvis blir skönt. 

Det är kväll och efter en varm dag har det börjat dra ihop sig för oväder, vad det verkar. Jag har just lagat mat för första gången, det blev något slags indisk historia. Ikväll ska jag följa med Max till några i hans klass som bor i en egen villa. Svenskar från Linköping. Blir nog trevligt.

Har en lite skönt melankolisk känsla i kroppen, lyssnar på Bryan Ferrys Dylanesque (som inte alls låter som Bob tack och lov) och lite Jacques Brel (Mijn vlakke land passar ju så bra är), och tittar på gamla foton. 

Som ett litet ackompanjerande phototrack (jag myntade just ett begrepp) återfinns en bild på en villa av Bengt Edman i området Paradiset, Partille. Uppfört 1960 i en, för Edman, ovanligt avskalad och abstraherad arkitektur som mer påminner om den tidiga modernismen (se inlägg om Schröder Huis). Lövtunna väggar som utgjordes av något slags modulsystem som sedan behandlades med sprutbetong. Metoden användes tydligen för första och enda gången i detta projekt. Resultatet är ett smäckert uttryck, men en lite smäckig kvalitet som inte lyckas uppfylla de moderna energikraven. Men interiörerna är oerhört vackra; ljus från tre håll i de flesta rum, ett korridorssystem i två plan där den ljusa övervåningens golv har ett litet släpp mot väggen så att ljus sipprar ner till bottenvåningen. Magnifikt! 

Schröder Huis

Höjdpunkten under Utrechtturen var Schröder Huis, uppfört 1924 efter ritningar av arkitekten Gerrit Rietveld i en banbrytande, modernistisk stil.

Rietveld, som egentligen var utbildad till det vi idag kallar möbeldesigner, fick uppdraget att rita ett hus åt änkan Truus Schröder, en vän som sedermera också kom att bli hans livskamrat.

Schröder ville ha ett litet, praktiskt hus och hade hittat en tomt, i änden av en radhuslänga i stadens utkant. Rietveld, som tidigare inte hade ritat något hus, började sin komposition, liksom utifrån och in, i nära samspråk med beställaren. Resultatet blev något helt nytt. Exteriören brukar vanligen liknas vid landsmannen Piet Mondrians enkla tavlor, där olika vertikala och horisontella element möter varandra i ett slags lapptäcke i en generell gråskala, som bryts av av accenter i primärfärgerna rött, gult, och blått. Olika funktioner och strukturella element understryks, både för deras särskiljande egenskapers skull men framförallt för att skapa spänning och dynamik i fasaden. Greppet är raffinerat välproportionerat och strikt, samtidigt som det är asymmetriskt och lekfullt (hur många gånger ska jag tillskriva holländska byggnader med just detta ord?) och typiskt för konstströmmen De Stijl, även om Rietveld aldrig ville tillskriva sig denna.

När jag passerat fasadkompositonen och gör entré i huset märker jag, som alltid då jag besöker berömda byggnader för första gången, att huset är mycket mindre än vad jag har föreställt mig utifrån de bilder jag har sett. 

Bottenvåningen består av fyra statiska rum, ordnade kring ett centralschakt med trapphus, relativt traditionellt med andra ord. Kök med matplats, hembiträdets rum, studio för Rietveld samt en hall som även fungerade som sovrum. Alla ytor är målade och därmed avmaterialiserade. För Rietveld var rymden och rumsligheterna som ytorna skapade det viktiga, inte vad de var sammansatta av. 

Det är ganska mörkt i bottenvåningen. Golv och tak är mörkt målade, fönsterluckor för fönstren stänger också ute det starka solljuset. Det ger en stark kontrast då man sedan kommer uppför trappan till andra våningen, piano nobile i dess rätta bemärkelse! Egentligen är det hela ett enda, 70 kvm stort ljust rum, där möjligheten finns att, med hjälp av skjutväggar, skapa små rum och rumsligheter; dels två sovum, dels ett arbetsrum/matplats samt något slags vardagsum. Här återfinns också ett badrum och ett slutet sovrum för änkan Schröder. Överallt finns små finurliga förvaringsutrymmen och de flesta inredningselement har flera funktioner. De olika funktionerna i rummet förstärks också av olika väggkulörer, golvfärger och de många specialritade möblerna som står utställda, relativt autentiskt. 

Änkan Schröder bodde i huset fram till sin död 1985, d.v.s. i 61 år! Efter det har villan genomgått en omfattande renovering och sedan 1987 är det museum. År 2000 blev det världsarv också. Värt ett besök är det verkligen. 

Interiörbilderna togs med livet som insats. Det var strängeligen förbjudet att ens föra med sig kamera in och en gubbe (vakt) sprang omkring och kollade hela tiden. Jag vet inte varför.

Sovhörna med eget handfat och färgglatt kabinett.

Arkitektoniska element.

Övervåningens öppna rumslandskap.

Badrum: Betongmöbel med badkarsdusch och handfat.

Entréfasad.

Tillflyktsort

Ibland blir det färgglatt utflippade för mycket, särskilt för en svensk. Då kan en stillsam arkad i ren betong bli en nödvändig tillflyktsort. "Med enkla grepp skapa vi något fantastiskt, då regn får sippra fritt och dagens ljus få tillåtas att girigt lapa kolonnernas skrovliga ytor".

Utrecht

Efter en dag i storstaden Rotterdam var min förhoppning att få se något mer genuint och småskaligt. Jag begav mig till Utrecht, en medelstor stad med anor tillbaka till år 49 e.Kr. (!). En vacker och pittoresk stad mötte mig. Här fanns kanaler, ofta grävda en våning under gatuplan, med uteserveringar och butiker i små arkader under broarna, en gotisk katedral och naturligtvis den modernistiska ikonen Schröder Huis från 1924 (jag återkommer till detta hus senare). Stora delar av staden var fussgängerzone (varför poppar den gamla tyskaglosa upp i mitt huvud?), d.v.s. bilfritt vilket var behagligt. Å andra sidan är man tämligen utsatt som fotgängare i Holland; här regerar som bekant cykeln. 

Staden har ett universitet i utkanten, ordnat som ett riktigt campus och omgivet av fårhagar och ängar för framtida expansionsmöjligheter. Här finns spännande arkitektur från 1960-talet och framåt. De ursprungliga, brutalistiska betongskivorna har fått kontraster (färgglatt lekfulla) av tillägg signerade bland annat Rem Koolhaas. Ett udda studentbostadshus, utfört som en jättelik arkad återfanns där också. Fulsnyggt, om nu arkitektur ska bedömas utifrån sådana premisser. 

Gränder, cyklar och lite folkliv.

Det är väl så här man föreställer sig Holland.

Studentbostadsarkad. Under pylonerna till vänster går en cykelväg.

Campusbrutalism skildras bäst i gråskala...

...medan holländska testbild-streckkodshus med fördel fotas i färg.

På tal om skyline 2

Ett ovanligt rationellt hus, för att vara ritat av Piet Blom. Alldeles intill kubhusen i R-dam.

Elementen som förenar.

Myggvägen, Adolfsberg, Örebro. Visst finns det fortfarande element som förenar.

Vi lever i en individualistisk tid, det känns väldigt slitet att än en gång behöva påpeka detta. Detta är naturligtvis något som också speglar sig i arkitektur och byggande. Jag gör en distinktion mellan dessa, där det senare behandlar allt det som byggs, även massproducerat och utvalt i någon katalog. 

Det är få privatpersoner som numera anlitar en arkitekt när det nya huset skall uppföras. Tidsödande möten och risk för fördyrande lösningar gör att konsumenten går till Myresjöhus och Trivselhus (uhää vilket oskönt namn) av samma anledningar som att man går till H&M istället för skräddaren när man ska införskaffa kläder.

Tillsammans med en alltmer fri (läs slapphänt) hantering av detaljplanen från Stadsbyggnadskontorets (Stb) sida leder detta till att de nya villamattorna som breder ut sig i stadens periferi sällan har en mer genomgripande, sammanbindande länk än den rena infrastrukturen. Det blandas hejvilt i stil, färg och form. Lunettfönster, snickarglädje från Bauhaus, Bauhausinspirerade modernistiska lådor, sörgårdsidyll, myspys, striktstrikt, plasticfantastic och kanske en (förlåtande) mexitegelvilla av Dallasmodell från någon äldre upplaga av katalogen. 

Vad som saknas, och det jag efterlyser, är naturligtvis ett samlande grepp, som lämpligen bestäms av Stb, inte i detalj men i ATMOSFÄR. Det borde inte vara alltför svårt för en (professionell) yrkesutövare att dra några enkla riktlinjer, utan att medborgaren känner det som att smakpolisen gör ett ingrepp i den personliga integriteten.

Men visst finns det fortfarande element som förenar, om än mer temporärt. Mitt favoritexempel är Myggvägen i Adolfsberg, Örebro; ett nybyggt kataloghusområde som min pappa envisas att kalla för Skuldkusten. Här har friskt pekats på bilder och inköpts minimala tomter för maximala villor med ett spritt resultat utan hänsyn till tomt, omgivning, väderstreck, egentliga behov etc. Att kalla detta för arkitektur är att begränsa arkitektur till färg och form. Och i bästa fall lite planlösningsproblematik som piggas upp med ett lunettfönster eller något obegripligt runt ("jag tror att det kan bli läckert"). 

Det finns dock element som förenar, precis som under radhusåldern under 1900-talet, då kommunen (om inte samfälligheten) styrde dörrfabrikat, NCS-kulörer på fönsterfoder osv. Väldigt många pappor kör nämligen identiska Saab 9-5 till jobbet. Och har silverfärgade brevlådor och sätter upp de stora gulvita julstjärnorna i december (som, om något, förbättrar integriteten i de insynsdrabbade vardagsrumsfönstren mot gatan som egentligen är ämnade för baksidan). Folk är helt enkelt lite ängsliga för att sticka ut. Men det mest framträdande är ändå studsmattorna, som poppade upp överallt för några år sedan (se röd markering). Nu är de väl på tillbakagång, men syns tydligt på flygbilden, liksom nervöst utplacerade i tomtens hörn för att grannen bara måste se att jag är likadan. Klart att vi ska studsa! Och därmed hoppa in i radhusets konformitet igen? 

På tal om skyline; en styggelse i Örebro

Det är inte bara Rotterdam som har höga hus. Även i Örebro har man placerat två torn, officiellt kallade Behrn Center. De står färdiga nu i höst och dominerar (läs våldtar) numera vårt vackra stadsrum. Varje gång jag sitter där i kön i korsningen Rudbecksgatan- funderar jag ut nya alternativa namn; Örebro styggelse, Girighetens Apostlar, Dumhetens spiror. Jag vet inte riktigt varför jag ogillar det där bygget så mycket. Kanske för att jag inte gillar smutsgul puts i största allmänhet, eller modulelement från Strängbetong, eller hopplös monotoni i fönstersättning och obefintlighet i detaljfiness. Eller för den delen att jag inte är någon större påhejare av blekfisiga fejkakvareller som illustrationer. Kolla gärna hemsidan för ett smakprov. 

Saxat från Behrns hemsida:

Per Johan Behrn tog kontakt med oss hösten 2006. Vi hade genomfört ett bostadsprojekt med 8-våningshus i Karlstad i samarbete med Strängbetong, vilket gav en första kontakt. Behrns projekt i centrala Örebro var en ännu större utmaning. Inom kvarteret skulle uppföras en parkeringsanläggning på några hundra platser och därutöver två höga bostads- och kontorshus. Processen fram till det färdiga förslaget har varit spännande och intensiv. Vi har arbetat fram förslaget i nära samarbete med byggherren och känner att det slutliga resultatet uppfyller de höga förväntningar man kan ställa på ett byggprojekt på 2000-talet. 

KLARA arkitektbyrå AB 
Göran Grönkvist

Så fundamentalt håglöst! Det enda som konstateras är egentligen att uppgiften var en utmaning. Dock är det osagt vad denna utmaning egentligen är. Var det för att det fanns en beställare, ett program och ett sammanhang i en stad? Hur har detta sammanhang i så fall förvaltats? Nog om det.

Strax intill har fastighetspampen Behrn tänkt smälla upp ett hotellkomplex som ska ligga rakt på Rudbecksgatan och sålunda kommer Rudbeckstunneln att förlängas. Verkar tämligen spännande och urbant. Det är ovanligt i Örebro.   

Tur till Rotterdam

Efter att ha införskaffat ett rabattkort för holländska järnvägen, kallat Voordeelurenabonnement, tog jag idag en tur till Rotterdam. Staden, som länge haft den mest trafikerade hamnen i världen, skadades svårt under kriget och har sedan dess byggts upp till oigenkännlighet. 

Vad som idag dominerar är stora, ganska själlösa strukturer i glas och stål. Oerhört höga skyskrapor i 80-talets PoMo och stora torgbildningar bådar inte gott om man är ute efter något pittoreskt och ursprungligt. Sevärdheter finns det hursomhelst. 

Förutom ovan nämnda skyline är kontakten med vattnet påtaglig i Rotterdam. Utöver ett utbrett kanalsystem, som i så många andra holländska städer, finns här en större vattendrag, Niewe Maas. Över detta vatten spänner sedan 1996 UN Studios graciösa Erasmusbro och förbinder de södra utkanternas kontorskomplex med innerstaden i norr. En ensam, asymmetrisk och abstraherad svan håller uppe den 89 meter långa körbanan.

En bit norrut ligger De Unie, en färgglad De Stijl-byggnad från 1920-talet, vars fasaden delats in enligt ett typiskt system med horisontaler och vertikaler och särskiljande byggnadselement som accentueras med färg. Greppet och brokigheten är helt motsatt de (samtida) funktionalistiskt avskalade idealen. Intressant är dock att den här brokigheten är något som verkar gå igen i holländsk arkitektur under hela 1900-talet, där man inte varit rädd (utan snarare gödslat med) extrema färg- och formmöten. Ett av de mer lyckade exemplen är Kubuswoningen av Piet Blom; ett klusterkomplex av kuber som ställts på spetsen på en "stam" av betong. Resultatet är, förutom en spektakulär geometrisk övning, ett spännande tillägg i ett ganska splittrat stadsrum. Kuberna bildar gångar och gallerier, små uteplatser och passager mellan sig som är mycket trevligt att röra sig runt i. En av kuberna är tillgängliga för allmänheten och jag gick givetvis dit. Möblerbarheten var, som väntat, begränsad, liksom övriga funktionella värden. Överallt fanns små prång, trappavsatser och dylika hinder där ägarna valt att placera kaktusar. Antagligen en minst lika effektiv åtgärd som varningsskyltar och gulsvarta remsor. Ljusinsläppen, som mestadels återfanns i kubens hörn, gav oväntade effekter, såsom att man kunde titta ner från en våning, ut genom ett fönster, in i en annan våning, och sedan se rakt ner på kanalen under. 

Det mesta känns inte så välregisserat; snarare är lösningarna mer slumpartade konsekvenser av att arkitekten fullkomligen var besatt av moduler och klusterstrukturer. Men det är väl inget fel i det, egentligen. Dessutom är det ett mycket mer spännande grepp än det samtida postmodernistiska idealet, som ofta inte blev till något mer än påklistrade, historicerande pastischsmycken. Så var det sagt, tack.    

De Unie, JJP Oud 1924-1925 (rekonstruerat 1986)

Erasmusbrug, UN Studio 1990-1996 

Kubuswoningen, Piet Blom  1984

En viktig del av skyline: Hoofdkoantoor Nationale-Nederlanden, A. Bonnema 1982-1992

En vacker komposition av Sten Samuelson.

Från en tur till Lund i månadens början:

Helgeandskyrkan, Klostergården. Arkitekt: Sten Samuelson (1968)

Fönster i mur, exteriör predikstol med tak och trappa i betong. 

Vackert, raffinerat, enkelt.

Zondag ochtend

Söndag morgon. Allt är stängt. Precis allt är stängt. Utom van Abbemuseum. Sålunda ska jag strax gå dit. Frukost tidigt som vanligt med Max. Sedan Gomorron världen på P1, mitt söndagsnöje nummer ett.

 Gårdagen var mycket trevlig. Otroligt varmt på dagen, vi satt på terrassen hela dagen och tog bara en liten tur till Em-Té och köpte mineralvatten. På kvällen kom några holländare förbi, bland annat min fadder Sanneke. Vi gick ut ett tag också till några ställen i centrum. Tydligen var det västeuropas längsta* (mest avlånga?) bardistrikt. Måttligt imponerad, men människorna var i alla fall trevliga. Många hade Sverigereferenser och kunde obskyra små ord, vilket alltid är trevligt för en nationalistisk själ. Lite värre blev referenserna för min tyske vän...

Sanneke berättade om sin bil, en "fofouw foursixty". 

-Sorry, I don't know that car. Do you mean Volkswagen?

-No, fofouw.

-Aha, VOLVO!

Blygsamma, men trevliga språkförbistringar.

Dagens bild: Exteriören på mitt boende. 

*Jag kan inte sluta att fascineras av alla dessa småskrytsamheter som alla städer tycks ha. Gustavsvik  i Örebro är ju, som bekant, norra Europas största äventyrsbad med vildvattenfors. Alltid lika lustigt att lyfta fram, precis som att Chalmers har Västsveriges bästa (enda) arkitekturskola.

English (ˈɪŋɡlɪʃ) & Globish (ɡloʊbɪʃ)

Det blir givetvis en hel del talad engelska nuförtiden för min del. Hittills mest till min tyske vän, där vi blandar ganska mycket mellan tyska och engelska, särskilt för vissa små fackord och möbeldelar, verktyg etc. Vad jag har reflekterat över är mitt (och andras) uttal. Precis som väntat är holländarna goda engelsktalande; vad jag har märkt så är de mer kunniga än vi svenskar, vilket naturligtvis bara är en subjektiv iakttagelse. Deras intonation och uttal är också föredömligt. 

Själv har jag alltid strävat efter ett brittiskt uttal. Detta föll sig naturligt i skolengelskan, på resor och på språkresor. I Sverige, där vi främst påverkas (via media) av amerikansk engelska, verkar de flesta, främst unga, sträva efter detta uttal. Måhända är också den amerikanska sättet att tala på lite mer avslappnat och likt det svenska, det låter jag vara osagt. 

Förr har jag alltid tänkt att det är eftersträvansvärt med ett så osvenskt uttal som möjligt, även om svenskan givetvis skiner igenom. Men jag har nu märkt en viss svängning i den egna uppfattningen och kanske också en förståelse för hur andra resonerar. I vardagligt tal känns det helt enkelt ganska onödigt och konstlat att anstränga sig för att få en neutral språkmelodi. Det kan till och med vara en fördel att understryka en viss svensk udd på det talade språket. Själv tycker jag fortfarande att svengelskan låter otroligt oprofessionell, men när tyskar, italienare och holländare bryter en aning är det mer charmigt. Det känns ju mer personligt, avslappnat och naturligt. 

Bland svenskar (detta navelskådande, ängsliga folkslag*) har jag också märkt att där ligger en viss ovilja att ens försöka få till ett bra uttal, det gäller både unga och gamla. Kan det ha något med våra antiauktoritära (alt. läs jantelagsmässiga/antiintellektuella) livssyn, där vi aktar oss noga för att vara förmer, särskilt bland andra svenskar. Detta är naturligtvis en paradox till (den utbredda) ängsligheten för att göra fel, vilket i och för sig kanske är närmare den klassiska japanska stereotypen än den svenska. 

För att understryka denna, något snåriga, tes drar jag mig till minnes en TV-krönika i Aftonblaskan från förra veckan, där Kobras programledare Kristofer Lindström fick något slags tummen ner för att han talar "en överdrivet brittisk dialekt som tar fokus från intervjuerna". Visst har jag själv lagt märke till detta i givna program, men jag har också märkt hur väl Lindström även behärskar andra främmande språk. Det tycker jag att han ska ha all heder för och det ger också programmet en intellektuell seriositet som annars är rätt ovanlig i svensk TV. Intressant är också att det är just det brittiska som ifrågasätts. Om Lindström istället talat bräkigt Texasmål hade nog krönikören inte reagerat på samma sätt, eller alls. Trolig orsak: det amerikanska står för det vardagligt opretentiösa, både kulturellt och eftersom vi dagligen omges av det. Här i Holland tittar jag en hel del på BBC och även jag tycker att "klassisk engelska" känns lite ovant. 

Så vad göra? Inte särskilt mycket egentligen. Vad jag pratar om är inget samhällsproblem. Det belyser inte heller några destruktiva medborgarattityder, eller möjliga framtida skräckscenarior - om detta vågar jag inte sia. 

Värt att notera är dock det koncentrerade språket Globish, en (framväxande?) light-form av engelska, utvecklat av fransmannen (?) Jean-Paul Nerriere, bestående av omkring 1500 ord. Nerriere har upptäckt att internationella samtal, såväl privata som formella affärsuppgörelser (mellan icke-engelsktalande) sker på en alltmer urvattnad (mitt ord) engelska, men att kommunikationen hursomhelst inte blir särskilt lidande. Effektiviteten kanske snarare ökar. Hur det står till med uttalet i globish är jag dock osäker på. 

Jag och min tyske vän slänger gärna in små tysksvenska ord i vårt tal, helt enkelt för att det går snabbare att prata så och jag har även kommit på mig själv med att prata om täcke som fat bed linnen etc. Ett slags form av globish är det måhända. I våra respektive studier är det givetvis viktigt med en omfattande och rik terminologi. Här verkar det dock som om engelskan snarare dominerar även i svensk (teknisk) universitetsutbildning och utarmar istället den svenska motsvarigheten. Detta är dock i sig ett annat ämne. 

Två andra svenskar med ett trevligt engelskt uttal:

-Benny Andersson (eller om det är Björn U, jag blandar alltid ihop dem)

-Peter Dalle (som pilot i Yrrol ex.vis.)

*Även om det mest svenska av allt naturligtvis är att göra det jag just nu gör :)

Learning agreement

Lördag lunch. Har fått tillbaka mitt learning agreement, ett papper där det står vad jag har önskat för kurser inför hösten, plus lite formalia som behövs för att få ut Erasmusstipendium (omkr. €300/månad, hoppas jag). 

Följande kurser skall läsas:

-Methodology in architectural history and theory, 3 ECTS

-Masterproject: Architecture and Urban Planning and Design, 14 ECTS

-Urban theory and design of public space, 5 ECTS

-Strategies and places, 6 ECTS

-Basic tech. for urban modelling and planning, 3 ECTS

Ganska mycket stadsplanering m.a.o. Men det verkar de å andra sidan vara rätt bra på här nere, allt är ju en enda stor Metropolitan area från danska till belgiska gränsen, på gott och ont. 

Dagens ros: Till min värd Walter för att han nästan har fixat allt i lägenheten.

Dagens ris: Måste bli TU-e, även om det bara är ett litet ris för att de har lite svårigheter att koordinera utbildning. Men de är hursomhelst vänliga och mänskliga, vilket är tummen upp!

Bilden visar huvudbyggnaden vid TU-e, Hoofgebouw, en modernistisk pärla, ett Université d'Habitation (för att ge en pass till Le Corbu).

Till yttermera visso: en liten playlist.

Ja, här kommer en liten spellista att värma sig med:

http://open.spotify.com/user/sebfor/playlist/60I3W45w4xXJqaSaBf9QDj

Lite tyskt, lite 80-tal, lite Leo C och två 60-talsklassiker som låter misstänkt lika varandra även om det bara är jag som märkt det:

-Spencer Davies Group: Keep on Running

-Rolling Stones: Satisfaction

Så är det!

Holländsk byråkrati, eller brist på sådan?

Dagen började bra. Värden Walter knackade på vid sju; våra rum skulle färdigställas ordentligt. Sedan inflytt i nya rummet med takbjälke och lite större yta. Nu inrett och klart; jag valde en ganska oortodox Freudinspirerad möblering med skrivbord och säng (vi kan för tydlighetens skull kalla den schäslongen med svensk gammal hederlig stavning) i mitten av rummet i anslutning till varandra. Böcker i fönstret och i ena hörnet en fåtölj (egentligen en trädgårdsstol som jag tog mig friheten av ta in från terrassen). Konsekvensen: ett mycket trevligt rum med generös golvyta, möjlighet till rundgång*, samt det faktum att skrivbordet kan användas åt båda håll. Strålande!

Sedan gick Max och jag in till skolan, mest för att lösa lite, just det, praktikaliteter. Max fick sitt accesskort (inte jag) samt info om sin Introduction week nästa vecka (inte jag). Jag ville naturligtvis också få besked, vilket ledde till ett bollande mellan olika hus, allmänna anställda, receptionister, coordinators (alla spörsmål på TU-e kräver åtminstone en sådan) och studentrepresentanter (hon på studentföreningen CHEOPS var f.ö. rätt så söt). Ingen visste, alla tyckte att jag var jätteknäpp som ville delta i denna nederländska nollning även om "Sweden is a wonderful country, my parents are there right now". Det är en bedövande brist på koordination och ansvarskännande på detta holländska läroverk, tycker både tysken och jag. 

Tillslut fick jag det nedslående beskedet att arkitektstudenterna (utbytesdito d.v.s.) inte deltar i Introduction Week "so now you have another holiday week". Jahaja, så tråkigt då. Inte mycket att göra åt. Men hon på CHEOPS verkade vilja hjälpa till lite, kanske gick det att lösa ändå med falska matkuponger och hemmagjort armband. 

Saken är den att jag trivs mycket väl med mitt dagdriveri i lägenheten och stan, men jag vill bara inte vara den bortglömde utbytesstudenten som det är (lite) synd om. Det ordnar sig nog, ska göra en tur till skolan i morgon igen. Men det lär inte bli många utbytesstudenter under denna vecka i så fall, bara holländare och så jag som får rollen som UTBYTEsstudenten med stort utbyte. Men lika bra det, är från Chalmers tämligen utled på otroligt smarta, men fundamentalt osociala människor från länder i öst, med glasögon, ryggsäckar och konstiga vanor. Men jag har ju i och för sig aldrig pratat med dem... 

Nu kväll det är, ska gå in till Max och se om vi ska äta lite middag (vi har köpt holländsk husmanskostmikromat; frikadeller och surkål). 

Bifogar också några bilder av mitt trevliga rum.

*Alla som någon gång varit på en föreläsning med adj. prof. Ola Nylander vet att detta är synonymt med en arkitektonisk kvalitet.

Bengt Edman talar till mig

Jag måste skriva lite om Bengt Edman också (1921-2000), en svensk arkitekt som jag håller oerhört högt. Sedan 2007 har jag besökt en rad av hans verk, från Villa Göth i Uppsala från 1950, via villorna i Paradiset (Partille) från 1960 till hans Villa Hägerstrand i Lund från 1964. Hans arkitektursyn fascinerar mig. Min personliga tolkning är som följer; arkitektens gärning är konstnärens OCH den praktiska problemlösarens, inte primärt dekoratörens och naturligtvis inte heller ingenjörens.

Det finns en stark poesi i Edmans byggnader. Måhända är detta ett urvattnat epitet som kan tillskrivas det mesta i arkitekturväg (med god vilja). Med poesi menar jag omsorg i material, detaljer, en komplexitet i utförande och en (befriande) irrationell inställning till lösningar och ett ifrågasättande av standarder.

Visst var han behärskad, Bengt Edman, modernistiskt skolad och verkande i ett alltmer planstyrt folkhemssverige, som i mångt och mycket kom att präglas av kollegan och vännen Lennart Holms ledande position på salig myndighet Planverket. Jag återkommer till denne Holm senare. Men inom ramen för det begränsande fanns en lekfullhet, inte till att överdriva, slösa med former och stora estetiska gester eller dylikt, utan snarare en förkärlek för de enkla lösningarna som formellt låg under Svensk Standard. Med tidens facit i hand kan vi konstatera att dessa lösningar i många fall har fungerat, såsom det ofta förekommande teglet, betongen och råa träsnickerierna som efter 40 år, i många fall, både fungerar klanderfritt och åldras med värdighet.

Måhända krävs en brutalistisk utgångpunkt i arkitektursyn för att tillfullo uppskatta dessa något karga byggnader. Gemene man verkar överlag ha svårt för ett sådant uttryck. De finner det otidsenligt, dystert och förknippar det med miljonprogram och problematiska förorter, även om Edman aldrig ritade något riktigt miljonprogramsområde. Närmast storskaligheten kom han annars i de två studentområdena Sparta och Vildanden, båda belägna i Lund och (ö)kända bland generationer av Lundastudenter. Det är i första hand inte dessa enorma komplex som fascinerar mig, utan snarare de mindre projekten som ovan nämnda villor, där Edman får löpa linan ut i detalj- och materialomsorg, ljushantering och intrikata planlösningar.

I vilket fall som helst visar de båda studentområdena på en stark och måhända väl brutalintention till vad arkitektur bör vara för boende (studenter). I många samtida, storskaliga projekt är denna intention annars mycket svår att skönja. En snäv budget och en programskrivning som kräver en storskalig projektering kan naturligtvis aldrig leda till något Versailles eller Parthenon, vilket ju heller aldrig varit meningen eller ens är önskvärt i en svensk kontext. Dessutom har byggnaderna, särskilt i fallet Vildanden, kommit att åldras mycket vackert eller inte alls, i alla fall exteriört. Det omgivande parkområdet har också vuxit upp och blivit till något av en grön oas, som jag antar används flitigt.

För att återgå lite till åsikterna hos gemene man, som alltid är något som måste beaktas i arkitektens arbete, så verkar Edmans byggnader dömas ganska hårt. Ett exempel är Villa Hägerstrand, vars ursprungsägare Britta Hägerstrand sålde huset för några år sedan. Affären gick en aning långsamt och de ursprungliga köparna sägs ha hävt köpet då de insåg ”hur mycket arbete som behövdes för att få huset beboligt”. Med detta menade de riva väggar och måla allt murrigt tegel och gulnande furu i vitt vitt vitt. (Så köp ett kataloghus då istället förbannade människor). En annan spekalant sägs ha utropat ”jag tänker inte bo i en jävla bastu”. Tillslut fann huset sina rätta ägare, en familj som verkade trivas direkt och som snarare vill förnya och förbättra än förvanska och fördärva (enligt annars gängse norm). En eloge till dem!

Lyckligtvis har de villor jag besökt ägts av idel entusiaster, inte alltid kännare, men brukare som inser husens inneboende kvaliteter, som så lätt annars kunde spacklas över, bytas ut och förvanskas. Mig veterligen är det bara Villa Göth i Uppsala som står under Länsstyrelsens kulturskydd (ännu). Naturligtvis kommer det att dröja innan fler av Edmans verk officiellt skyddas, historia och kulturvärden uppskattas ju som bekant i regel mer ju äldre de blir. Frågan är om det ens kommer att bli aktuellt. De flesta av Edmans byggnader är vardagliga nyttobyggnader, vilket rätt sällan appellerar ”kulturminnesmärkarna”. Att Villa Göth ändå sticker ut kan vi tacka arkitekten Hans Asplunds (spefulla?) kommentar för från början av 1950-talet, där han i ett internationellt sammanhang tillskrev Edmans (och kollegan Holms) byggnad som ”nybrutalistisk”. I och med detta var ett begrepp och en hel arkitekturstil myntad och huset skulle få många uppföljare, särskilt i England med arkitekterna Alison och Peter Smithson, vilka även de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns givetvis mer att säga om Bengt Edman och förhoppningsvis får han återkomma i en senare lösryckt ordharang av undertecknad. För den intresserade kan jag rekommendera både några wikipediaartiklar om Edman, samt den något svårfunna Bengt Edman- Complete Works (Ronnefalk & Eriksson ISBN 91-972660-2-7).

Jag är en dagdrivare av rang.

Tisdagen flöt på i sakta (behagligt) mak. (Heter det en mak eller ett mak? Och vad är egentligen mak?) Jag och min tyska vän satt hela förmiddagen på varsitt rum med varsin laptop. Jag skaffade Skype (varför har jag inte upptäckt det förr?) och introducerade Spotify för Max; "sehr exotisch"*. Föräldrarna skaffade också Skype och lyckades få det att fungera; all heder till dem! 

Jag och Max undersökte den lokala centrumbildningen i vår stadsdel Villapark, där de verkar ha samlat alla mataffärer i Eindhoven (tack för det) såsom Aldi, En-Té och min nya favorit Albert Heijn. Därefter ett besök (själv) till stan där paraply, diskborste, diskmedel, arkitekturguide, frasbok, Bodumbryggare och kex införskaffades. Så mycket praktikaliteter! Tur att jag har gott om tid. Imorgon är förhoppningen att jag ska få en cykel av värden Walter, även om han verkar prioritera TV-apparater till alla rum. Och med cykel skall jag erövra den sydholländska landsbygden, om nu en sådan existerar. Well, well, sitter nu på takterrassen och kollar på grannarna som jag inte vågat hälsa på ännu. Det börjar bli mörkt och lite kylslaget, bäst att gå in. 

*Alla som känner mig vet att jag är en varm tysklandsvän som drar mig för att stereotypisera det germanska släktet, språket eller vissa (underliga) sedvänjor. Detta var ett banalt undantag.

Första måndagen

Började dagen på Mandarin Hotel som vanligt, höll jag på att säga. Checkade ut efter en tidig frukost, gick till skolan för att kolla om vi verkligen började idag. Det gjorde vi inte. Receptionisterna kollade jättekonstigt på mig; en svensk jubelidiot som åkt från sina vackra öde sjöar och skogar till det hopträngda Holland en vecka för tidigt. En expedit sade det idag till mig; att hon hatade Holland och undrade om någon kunde tycka att det är vackert.

Hursomhelst, jag ordnade lite praktikaliteter på Studentenzentrum och gick sedan till arkitekturhuset; Vertigo, Zentrum der Bouwkunste (eller dylikt). En imponerande ny byggnad med många nivåer som man kan titta ner på från ännu högre nivåer (Helge Zimdal*, ta lite intryck!). Nej, nu jag ångrar mig, 1960-talet är mig också kärt, kanske alltför kärt med sitt tegel och sin exponerade betong och sina teakpartier och betsade furusnickerier och eleganta heltäckningsmattor i JORDFÄRGER....

Jag gick till arkitekturbiblioteket 08:58 och skulle skaffa kort. En sur gubbe (bibliotekarien) sade åt mig att vänta: 

"We're closed. We are opening at nine".

"Sorry, sir. But that's in one minute".

"Yes!"

Och jag fick snällt vänta utanför. Han blev dock mjäll och god då jag fick framföra mitt ärende och han kunde konstatera att inget kort behövdes eftersom jag hade accesskort. 

Därefter dagdriveri på stan som inte öppnar förrän 13:00 på måndagar. Fann en trevlig bokhandel med mycket arkitektur och secondhandlitteratur, De Slagte. Köpte en ny "hollandstelefon", en SE i brunt och guld, lite lagom billig sådär.

Sedan gick jag till Treurenburgstraat (tröjrenböurgschraat) där Walter vicevärd väntade med ett förvånansvärt fräscht boende. Walter tog mig runt kvarteret i sin svarta BMW. Jag frågade om det var en 320. 325? 330? Walter fortsatte med gasen i botten på den lilla trånga gränden (eftersom jag inte gissade rätt) tills vi nådde en korsning och han triumferande mumlade "it's a 3-35"** på potent hollandengelska. Som i en reklam. 

Allt i huset är nyrenoverat och det luktar färg och nya vitvaror, perfekt! Inkl. diskmaskin och takterrass. Jag har också fått en korridorskompis från Darmstadt. Max heter han, verkar mycket trevlig och ordningsam. Nu är det mörkt och jag kan sitta med datorn vid öppet fönster utan myggrisk! God natt!

*Helge Zimdal, 1903-2001, svensk arkitekt. Har bland annat ritat Chalmers Arkitektur (1968).

**BMW 335, den mest exklusiva av 3-seriemodellerna. 225 kW, 306 hk.   

Några första dagar i Eindhoven.

Jag är i Holland, eller om det snarare är Nederländerna som är det övergripande begreppet för detta platta land. Sittandes i lobbyn på hotell Park Plaza Mandarin, ett bisarrt asiatiskt ställe med anonyma, japaniserande vita väggar och vinröd konst. Fördriver tiden makligt (en vecka för tidigt innan utbytesstudierna börjar vid TU-E). Har gått runt i den lite sterila stadskärnan där få byggnader är äldre än 20 år, trots att staden firade 750 år för ett tag sedan. 

Bevistade under gårdagen DAF-museet, med lastbilar och de små fjuttbilarna från sextio- och sjuttiotalet. Staden präglas inte direkt av industri, även om som sagt både DAF och Philips kommer härifrån. Såg just på Wikipedia att det sistnämnda företaget har fabrik i Sverige av alla länder, måste bero på våra erkänt låga löner. Faktum är att detta land är dyrt, mycket dyrt. Jag försökte hålla mig till billig mat igår, men på grund av hunger, lättja och annat fann jag mig ändå på det där asiatiska stället i hotellets bottenvåning (en av tre liknande restauranger i samma byggnad), ätandes en buffé som på Kinamuren i Örebro, men till ett pris som en bättre arkitekturbok.

Sålunda bestämde jag att denna söndag skall bli billig. Jag råkade få ner några extra mackor i påsen vid frukosten så mat är inte något bekymmer. Sedan tog jag en simtur i källaren och gick upp till rummet och läste i några timmar. Ska nu ta en promenad, kanske till det närbelägna van Abbe Museum (samtida konst), eller gå förbi skolan och se hur den är. Jag gick förbi mitt framtida boende igår; ett lite halvskabbigt vitt putshus med STORA, integrerade och färgglada vulgärskulpturer i fasaden. Kommer inte riktigt ihåg motivet, men tid finns att spana in dessa senare. 

Jag känner nu att jag lagom omständligt (notera den tillika svårhanterliga stavningen) har redogjort för denna behagliga helg i augusti, där en viss skvätt hemlängtan kanske skiner igenom... Nu vill jag banne mig flytta in och börja mina utbytesstudier.

Allt för nu.