Själv har jag alltid strävat efter ett brittiskt uttal. Detta föll sig naturligt i skolengelskan, på resor och på språkresor. I Sverige, där vi främst påverkas (via media) av amerikansk engelska, verkar de flesta, främst unga, sträva efter detta uttal. Måhända är också den amerikanska sättet att tala på lite mer avslappnat och likt det svenska, det låter jag vara osagt.
Förr har jag alltid tänkt att det är eftersträvansvärt med ett så osvenskt uttal som möjligt, även om svenskan givetvis skiner igenom. Men jag har nu märkt en viss svängning i den egna uppfattningen och kanske också en förståelse för hur andra resonerar. I vardagligt tal känns det helt enkelt ganska onödigt och konstlat att anstränga sig för att få en neutral språkmelodi. Det kan till och med vara en fördel att understryka en viss svensk udd på det talade språket. Själv tycker jag fortfarande att svengelskan låter otroligt oprofessionell, men när tyskar, italienare och holländare bryter en aning är det mer charmigt. Det känns ju mer personligt, avslappnat och naturligt.
Bland svenskar (detta navelskådande, ängsliga folkslag*) har jag också märkt att där ligger en viss ovilja att ens försöka få till ett bra uttal, det gäller både unga och gamla. Kan det ha något med våra antiauktoritära (alt. läs jantelagsmässiga/antiintellektuella) livssyn, där vi aktar oss noga för att vara förmer, särskilt bland andra svenskar. Detta är naturligtvis en paradox till (den utbredda) ängsligheten för att göra fel, vilket i och för sig kanske är närmare den klassiska japanska stereotypen än den svenska.
För att understryka denna, något snåriga, tes drar jag mig till minnes en TV-krönika i Aftonblaskan från förra veckan, där Kobras programledare Kristofer Lindström fick något slags tummen ner för att han talar "en överdrivet brittisk dialekt som tar fokus från intervjuerna". Visst har jag själv lagt märke till detta i givna program, men jag har också märkt hur väl Lindström även behärskar andra främmande språk. Det tycker jag att han ska ha all heder för och det ger också programmet en intellektuell seriositet som annars är rätt ovanlig i svensk TV. Intressant är också att det är just det brittiska som ifrågasätts. Om Lindström istället talat bräkigt Texasmål hade nog krönikören inte reagerat på samma sätt, eller alls. Trolig orsak: det amerikanska står för det vardagligt opretentiösa, både kulturellt och eftersom vi dagligen omges av det. Här i Holland tittar jag en hel del på BBC och även jag tycker att "klassisk engelska" känns lite ovant.
Så vad göra? Inte särskilt mycket egentligen. Vad jag pratar om är inget samhällsproblem. Det belyser inte heller några destruktiva medborgarattityder, eller möjliga framtida skräckscenarior - om detta vågar jag inte sia.
Värt att notera är dock det koncentrerade språket Globish, en (framväxande?) light-form av engelska, utvecklat av fransmannen (?) Jean-Paul Nerriere, bestående av omkring 1500 ord. Nerriere har upptäckt att internationella samtal, såväl privata som formella affärsuppgörelser (mellan icke-engelsktalande) sker på en alltmer urvattnad (mitt ord) engelska, men att kommunikationen hursomhelst inte blir särskilt lidande. Effektiviteten kanske snarare ökar. Hur det står till med uttalet i globish är jag dock osäker på.
Jag och min tyske vän slänger gärna in små tysksvenska ord i vårt tal, helt enkelt för att det går snabbare att prata så och jag har även kommit på mig själv med att prata om täcke som fat bed linnen etc. Ett slags form av globish är det måhända. I våra respektive studier är det givetvis viktigt med en omfattande och rik terminologi. Här verkar det dock som om engelskan snarare dominerar även i svensk (teknisk) universitetsutbildning och utarmar istället den svenska motsvarigheten. Detta är dock i sig ett annat ämne.
Två andra svenskar med ett trevligt engelskt uttal:
-Benny Andersson (eller om det är Björn U, jag blandar alltid ihop dem)
-Peter Dalle (som pilot i Yrrol ex.vis.)
*Även om det mest svenska av allt naturligtvis är att göra det jag just nu gör :)
Antiintellektuella? Snicksnack!
SvaraRadera