Bengt Edman talar till mig

Jag måste skriva lite om Bengt Edman också (1921-2000), en svensk arkitekt som jag håller oerhört högt. Sedan 2007 har jag besökt en rad av hans verk, från Villa Göth i Uppsala från 1950, via villorna i Paradiset (Partille) från 1960 till hans Villa Hägerstrand i Lund från 1964. Hans arkitektursyn fascinerar mig. Min personliga tolkning är som följer; arkitektens gärning är konstnärens OCH den praktiska problemlösarens, inte primärt dekoratörens och naturligtvis inte heller ingenjörens.

Det finns en stark poesi i Edmans byggnader. Måhända är detta ett urvattnat epitet som kan tillskrivas det mesta i arkitekturväg (med god vilja). Med poesi menar jag omsorg i material, detaljer, en komplexitet i utförande och en (befriande) irrationell inställning till lösningar och ett ifrågasättande av standarder.

Visst var han behärskad, Bengt Edman, modernistiskt skolad och verkande i ett alltmer planstyrt folkhemssverige, som i mångt och mycket kom att präglas av kollegan och vännen Lennart Holms ledande position på salig myndighet Planverket. Jag återkommer till denne Holm senare. Men inom ramen för det begränsande fanns en lekfullhet, inte till att överdriva, slösa med former och stora estetiska gester eller dylikt, utan snarare en förkärlek för de enkla lösningarna som formellt låg under Svensk Standard. Med tidens facit i hand kan vi konstatera att dessa lösningar i många fall har fungerat, såsom det ofta förekommande teglet, betongen och råa träsnickerierna som efter 40 år, i många fall, både fungerar klanderfritt och åldras med värdighet.

Måhända krävs en brutalistisk utgångpunkt i arkitektursyn för att tillfullo uppskatta dessa något karga byggnader. Gemene man verkar överlag ha svårt för ett sådant uttryck. De finner det otidsenligt, dystert och förknippar det med miljonprogram och problematiska förorter, även om Edman aldrig ritade något riktigt miljonprogramsområde. Närmast storskaligheten kom han annars i de två studentområdena Sparta och Vildanden, båda belägna i Lund och (ö)kända bland generationer av Lundastudenter. Det är i första hand inte dessa enorma komplex som fascinerar mig, utan snarare de mindre projekten som ovan nämnda villor, där Edman får löpa linan ut i detalj- och materialomsorg, ljushantering och intrikata planlösningar.

I vilket fall som helst visar de båda studentområdena på en stark och måhända väl brutalintention till vad arkitektur bör vara för boende (studenter). I många samtida, storskaliga projekt är denna intention annars mycket svår att skönja. En snäv budget och en programskrivning som kräver en storskalig projektering kan naturligtvis aldrig leda till något Versailles eller Parthenon, vilket ju heller aldrig varit meningen eller ens är önskvärt i en svensk kontext. Dessutom har byggnaderna, särskilt i fallet Vildanden, kommit att åldras mycket vackert eller inte alls, i alla fall exteriört. Det omgivande parkområdet har också vuxit upp och blivit till något av en grön oas, som jag antar används flitigt.

För att återgå lite till åsikterna hos gemene man, som alltid är något som måste beaktas i arkitektens arbete, så verkar Edmans byggnader dömas ganska hårt. Ett exempel är Villa Hägerstrand, vars ursprungsägare Britta Hägerstrand sålde huset för några år sedan. Affären gick en aning långsamt och de ursprungliga köparna sägs ha hävt köpet då de insåg ”hur mycket arbete som behövdes för att få huset beboligt”. Med detta menade de riva väggar och måla allt murrigt tegel och gulnande furu i vitt vitt vitt. (Så köp ett kataloghus då istället förbannade människor). En annan spekalant sägs ha utropat ”jag tänker inte bo i en jävla bastu”. Tillslut fann huset sina rätta ägare, en familj som verkade trivas direkt och som snarare vill förnya och förbättra än förvanska och fördärva (enligt annars gängse norm). En eloge till dem!

Lyckligtvis har de villor jag besökt ägts av idel entusiaster, inte alltid kännare, men brukare som inser husens inneboende kvaliteter, som så lätt annars kunde spacklas över, bytas ut och förvanskas. Mig veterligen är det bara Villa Göth i Uppsala som står under Länsstyrelsens kulturskydd (ännu). Naturligtvis kommer det att dröja innan fler av Edmans verk officiellt skyddas, historia och kulturvärden uppskattas ju som bekant i regel mer ju äldre de blir. Frågan är om det ens kommer att bli aktuellt. De flesta av Edmans byggnader är vardagliga nyttobyggnader, vilket rätt sällan appellerar ”kulturminnesmärkarna”. Att Villa Göth ändå sticker ut kan vi tacka arkitekten Hans Asplunds (spefulla?) kommentar för från början av 1950-talet, där han i ett internationellt sammanhang tillskrev Edmans (och kollegan Holms) byggnad som ”nybrutalistisk”. I och med detta var ett begrepp och en hel arkitekturstil myntad och huset skulle få många uppföljare, särskilt i England med arkitekterna Alison och Peter Smithson, vilka även de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns givetvis mer att säga om Bengt Edman och förhoppningsvis får han återkomma i en senare lösryckt ordharang av undertecknad. För den intresserade kan jag rekommendera både några wikipediaartiklar om Edman, samt den något svårfunna Bengt Edman- Complete Works (Ronnefalk & Eriksson ISBN 91-972660-2-7).