Elementen som förenar.

Myggvägen, Adolfsberg, Örebro. Visst finns det fortfarande element som förenar.

Vi lever i en individualistisk tid, det känns väldigt slitet att än en gång behöva påpeka detta. Detta är naturligtvis något som också speglar sig i arkitektur och byggande. Jag gör en distinktion mellan dessa, där det senare behandlar allt det som byggs, även massproducerat och utvalt i någon katalog. 

Det är få privatpersoner som numera anlitar en arkitekt när det nya huset skall uppföras. Tidsödande möten och risk för fördyrande lösningar gör att konsumenten går till Myresjöhus och Trivselhus (uhää vilket oskönt namn) av samma anledningar som att man går till H&M istället för skräddaren när man ska införskaffa kläder.

Tillsammans med en alltmer fri (läs slapphänt) hantering av detaljplanen från Stadsbyggnadskontorets (Stb) sida leder detta till att de nya villamattorna som breder ut sig i stadens periferi sällan har en mer genomgripande, sammanbindande länk än den rena infrastrukturen. Det blandas hejvilt i stil, färg och form. Lunettfönster, snickarglädje från Bauhaus, Bauhausinspirerade modernistiska lådor, sörgårdsidyll, myspys, striktstrikt, plasticfantastic och kanske en (förlåtande) mexitegelvilla av Dallasmodell från någon äldre upplaga av katalogen. 

Vad som saknas, och det jag efterlyser, är naturligtvis ett samlande grepp, som lämpligen bestäms av Stb, inte i detalj men i ATMOSFÄR. Det borde inte vara alltför svårt för en (professionell) yrkesutövare att dra några enkla riktlinjer, utan att medborgaren känner det som att smakpolisen gör ett ingrepp i den personliga integriteten.

Men visst finns det fortfarande element som förenar, om än mer temporärt. Mitt favoritexempel är Myggvägen i Adolfsberg, Örebro; ett nybyggt kataloghusområde som min pappa envisas att kalla för Skuldkusten. Här har friskt pekats på bilder och inköpts minimala tomter för maximala villor med ett spritt resultat utan hänsyn till tomt, omgivning, väderstreck, egentliga behov etc. Att kalla detta för arkitektur är att begränsa arkitektur till färg och form. Och i bästa fall lite planlösningsproblematik som piggas upp med ett lunettfönster eller något obegripligt runt ("jag tror att det kan bli läckert"). 

Det finns dock element som förenar, precis som under radhusåldern under 1900-talet, då kommunen (om inte samfälligheten) styrde dörrfabrikat, NCS-kulörer på fönsterfoder osv. Väldigt många pappor kör nämligen identiska Saab 9-5 till jobbet. Och har silverfärgade brevlådor och sätter upp de stora gulvita julstjärnorna i december (som, om något, förbättrar integriteten i de insynsdrabbade vardagsrumsfönstren mot gatan som egentligen är ämnade för baksidan). Folk är helt enkelt lite ängsliga för att sticka ut. Men det mest framträdande är ändå studsmattorna, som poppade upp överallt för några år sedan (se röd markering). Nu är de väl på tillbakagång, men syns tydligt på flygbilden, liksom nervöst utplacerade i tomtens hörn för att grannen bara måste se att jag är likadan. Klart att vi ska studsa! Och därmed hoppa in i radhusets konformitet igen?