Go Erik&Tore!

Krämaren. Älskad av inte så många. Ignorerad av ingen. Modernity at large på La Tourettesockel; ett första embryo till en skyline i Örebro. Snart blir det mer av den varan. Signerat Erik&Tore Ahlsén 1963.

Gillespie, Kidd and Coia

Ett slag slås för GKC, en skotskt arkitektkontor med guldålder under guldåldern 1956-1987, en återupptäckt bekantskap från min Edinburghresa förra veckan. En bok om gubbarna och deras brutalistiska tegelkyrkor, betongkloster och rationella universitetskomplex söktes, efterfrågades, söktes förgäves, febrilt, fanns och införskaffades.

Norra kyrkogården, Örebro

I min (oväntade) exposé över svenska begravningsplatser har jag så kommit till Norra kyrkogården (NK) i Lillån utanför Örebro. Det föga attraktiva läget mellan Bettorps industriområde, Riksväg 50, godsstråket genom Bergslagen (järnvägen) och E18/E20 kompenseras med höga murar i sjöstensbetong i alla riktningar. Mot väster möjliggör den sluttande terrängen dock en milsvid utsikt mot Kilsbergen i horisonten och Eurostops vita torn i halvtrött corporate-irrational* från tidigt 90-tal. Som på så många andra begravningsplatser utgörs växtligheten av en gles tallmo omgärdad av omfattande gräsytor - tillväxtareal i flera bemärkelser.

Hursomhelstså, NK bjuder egentligen inte på någonting spektakulärt, unikt eller särskilt vackert i sin helhet. Istället för känslig detaljering och konstnärlig medvetenhet präglas platsen (jag vill gärna tänka på den som en anlage) av den rationella kremeringen, den demokratiska (jämlika) sorgeriten och det hygieniska borttynandet. Inte ens minneslunden är så särdeles poetisk.
Två höjdpunkter, förutom den mediokra landskapshanteringen finns dock; båda är de byggnader med den kombinerade funktionen kremering-kapell.

Det gamla krematoriet från 1921 i nygotisk, lite rumphuggen-kompakt stil, där verksamheterna staplats på varandra, med följden att begravningskapellet nås via en monumental trappa i söder. De ofrånkomliga skorstenarna bildar ett rätt tilltalande gavelmotiv.

Nästa höjdpunkten är den "nya" kremeringsinrättningen från 1975, främst på grund av materialkombinationen rött tegel, ärgad koppar, läget i sluttningen och en trevlig volymkomposition. Modest och funktionellt, med en viss ansats till arkitektur. För en söndagscykeltur i Örebro är detta fullt tillräckligt.

*[corporate-irrational] = tänk McDonald's svulstiga mexitexivillor från sent 80-tal = massproducerade uttrycksfulla byggnader i ganska tvivelaktig stil. (nej, det är inget vedertaget begrepp)

Efter PoMo kom RoMo

Egentligen är detta ett skeende som i Sverige hållit på sedan 1992, vi gick ju som bekant direkt från lightpostmodernism (15 år efter andra nationer) utan dekonstruktivistiska och fördyrande utsvävningar som mellanled.

RoMo, romantiserad modernism, synomymt med det mäklarinitierade begreppet "nyfunkis", dominerar den svenska nyproduktionen av framförallt bostäder. Här omhuldas den vita putsen, ljuset och de rationella (läs: renodlade) lösningarna. Intet ont i det. Av detta är jag för övrigt själv en del, nu senast i gestaltningen av ett kvarter i Sörby.

Liksom mys-PoMo:s historicerande snickarglädje passade den svenska opinionen efter miljonprogrammets "folkförtryck", så fungerar RoMo [rowmow] utmärkt in i det rationella, entreprenörsstyrda bostadsrättsbyggandet i Sverige av idag. Vi tar så 30- och 40-talets estetik (de minimala planlösningarna försakade). Vi lägger till lite klatschiga färger, förstorar fönsterpartier, kanske placerat lite "pixligt parametriskt" och organiserar gärna husen i klassisk kvartersbebyggelse.

Där har vi tvättäkta svensk RoMo, en stil vi verkar gilla. Men kalla den inte för nyfunkis, det låter ju för anskrämligt.

Vår tids minnesskrin

Jag bläddrar så igenom min portabla hårddisk, vår tids minnesskrin, inte av en slump kallad Ego där g-et är en krökt pil som går in i sig själv där dess spets fastnar i kärnan.

Där finns hursomhelst en hel del av min personliga samtid att återuppleva, eller nyupptäcka. På sedvanligt vis ägnar jag mig åt multipla, lågintensiva lördagsaktiviteter, denna gång i sommarstugan, i ett Öregrund så man kunde förvänta sig vore mer vårlikt än vad det faktiskt är. Kärnkraftverkets heta spillvatten till trots. Stället är förresten som mest poetiskt-melankoliskt just vid denna tid på året, mellan högtider av jobbiga stockholmare som befolkar, utnyttjar och stör, men som likväl är huvudnäringen för denna avlägsna landsände. Alltså är det rätt vackert och melankoliskt här, efter tragiska besked från kvarvarande studenter i Eindhoven, som kräver eftertankar.

Lyssnandes på The Stranglers album Aural Sculpture, ett landskap av oupptäckt musikmark fastslås. Läsandes den utmärkta arkitekturtidskriften Kritik, vars digitala samlade nummer jag numera besitter. Så satans välskrivet, förutom när illiteraten Gert Wingårdh skall försöka sig på en text om en Peter Zumthorutställning. Så fruktansvärt rörigt och osammanhängande han skriver!

Apropå detta; jag kollar alltså igenom "vår tids minnesskrin".
Några gamla personliga arkitekturklassiker (nåja) hittar jag givetvis, icke minst ett bombastiskt stadsplaneringsförslag på ny stadsdel vid Boglundsängen i Örebro, ritat av en gymnasiehand som fortfarande var övertygad om att more is merrier i prestationssammanhang. Och sjutton så bra det gick att ha den filosofin från årskurs ett (lågstadiet) till trean (gymnasiet). Mycket text visade på ambition och mycket tid till övers, men sade det så mycket om kvalitet och höjd?

Universitetet i allmänhet och arkitekturstudier i synnerhet har gett detta synsätt en rejäl törn, vilket i många fall varit välgörande men också förbannat frustrerande. Ibland går det helt enkelt inte att vara kvantitativt produktiv, detta är inte uppgifternas poäng. Då har jag funnit mig frenetiskt reproducerande en sektion eller ett planmotiv, helt enkelt i hopp om att detta är process och utveckling och att det goda automatiskt kommer med mer tid, utan incitament för förbättring. Motgiftet är naturligtvis självrannsakning, mognad och professionell handledning.

Under min pågående praktikperiod märker jag (glädjande) andra egenskaper ta form. De stavas effektivitet, på grund av vakande ögon och debiterbarhet, men också i konkreta uppgifter som ger omedelbar utdelning (nya och mer komplicerade uppgifter samt gammalt hederligt beröm).

Förhoppningen är att denna, mer nyktra inställning till arbete-arkitektur finns kvar till hösten då nya studier i nya miljöer tar vid.

Folklig diskrepans

Korsvirkesorgie, PoMovibbar och fönsterfrossa.

Jag hade först tänkt publicera dessa bilder lite lagom hånfullt. Husen såg jag idag då jag var på platsbesök vid ett av kontorets byggen i Sörby. I den annars nedtonade nymodernismen i området sticker de onekligen ut, radhuslängan ritad av den lokale förmågan Hans-Gunnar Frebran, för övrigt gift med landshövding Rosemarie dito. Galna kulörer, fruktansvärd postmodernistisk detaljering och hiskeligt korsvirke till trots; de syns och de skämmes inte för sin existens. I den röriga detaljplanen som möjliggjort stora flervåningshus jämte enfamiljs mexitegelmodulentanskrämligheter, fungerar typologin, individualiserade radhuslängor, förvånansvärt väl.

Hursomhelst, jag tog alltså bilderna för att raljera och vände tillbaka till kontoret för att väcka munterhet, vilket införlivades med råge då samtliga kollegor samlades runt skärmen och förfasades över precis allt i fasaden. Herr Frebran tedde sig rentav som en omoralisk formclown (vilket han må vara) och jag stämde givetvis in i skratten.

Så var jag tvungen att bara kolla upp den ansvarige arkitektens hemsida. Klämkäckt leende foto, samarbete med husbyggare, enmansfirma, "unika lösningar", fasta priser. Och så projekten med namn som "Prästkrage" och "Silverax", kompletta med planlösningar som faktiskt är ganska så nyskapande. Det finns ingen som helst anledning att håna denna man, som fått mycket byggt och har en hel del nöjda anhängare som uttalar sig under rubriken "tidigare kunder". Känslan av brukarinflytande är påtaglig, liksom intresset för "vinklar och vrår" och de är så tacksamma för att de fått precis som de velat.

I vår samtida (falska) estetikdikotomi där hus endast är svarta eller vita kan det vara nyttigt och energigivande att få sig ett slag i ansiktet då och då. Där sitter hundratals bittra minimalister runt om i Sverige och muttrar att lågkonjunktur och oförstående byggföretag gör det omöjligt att prångla ut anorektiska finlirbyggen, medan Frebran fortsätter sitt avväpnande leende och ger folk vad de vill ha; grälla färger och fejkkorsvirke. Vem som är mest eller bäst är väl egentligen inte intressant.


Och som min pappa poängterade; det är ju så mycket roligare med ett unikt hus än ett tvåhundragånger kopierat!


Detta var första och sista gången som Hans-Gunnar Frebran försvarades av undertecknad.

Helg i Göteborg

Våren kommer från väster, det står klart efter en helg i Göteborg, präglad av friska vindar, goda vänner och ett allmänt vackert skimmer som aldrig funnits där förut. Har jag fått turistens blick på vad som förr var pastavardag, försenade spårvagnar, oinspirerande tentakurser och Kvibergs neverending marknad?

Till och med Hisingen strålade, om än mest från sin borgarbrygga vid Eriksberg där den sällsynt uppblåsta uställningen om da Vinci, Rafael och Michelangelo bevistades. Visst var den sevärd, men samtidigt aningen pompös med jättelika Vitruvianska män projicerade i ett dunkel ackompanjerat av storslaget och Enyaaktigt ledmotiv. Min favoritdel var modellerna av da Vincis krigmaskiner, ofta på hjul och med multipla kanonpipor.

Länsväg 684

Förra året invigdes motorvägsavsnittet av E18 Adolfsberg-Lekhyttan utanför Örebro.
Den gamla vägen fick delvis ny sträckning och betecknades "Länsväg 684".
En skylt med numret sattes upp på ett ställe i Adolfsberg, vilket är ovanligt för så kallade sekundära länsvägar. Annars brukar dessa endast gå under numret internt hos Vägverket, exempelvis Länsväg 690 (Glomman). Ingenstans i övrigt skyltas vägen, mig veterligen. Naturligtvis väckte detta min nyfikenhet och jag googlade. Samma vägnummer används i både Blekinge och Medelpad. Någon vidare information om vägen i Närke finns dock inte. Så var det med det.

Ett intresse för motorvägar skall jag hursomhelst inte sticka under stol med, särskilt inte de som är min närhet. Motorvägen är symbol för fart, frihet och ekonomiskt välstånd (även om många av dem tillkommit som arbetsmarkandsåtgärd under blödande lågkonjunktur). Och visst bövelen känner jag mig kontinental när jag tar [om]vägen till staden via Västerleden och glider in på Södra Infartsleden alldeles invid Jan Wallinders fjärrvärmekatedral, där ett nystan av högvärdig infrastruktur korsas, möts och separeras åter i ett 60-talets framgångskarusell som vi aldrig, hör ni det, aldrig kommer att få se maken till igen. Innan det nya motorvägsavsnittet av E18 mot Oslo började byggas vid Trafikplats Adolfsberg fantiserade jag mycket kring en jättelik fyrklöver i flera nivåer som bildades just vid Åbyverket med Västerled versus Södra infartsled versus Osloväg. Det hade varit perfekt och det hade gett sken av storstad, en livsnödvändig energiinjektion för oss komplexfyllda örebroare. Så blev det inte.

Åbyverket, Örebro av Jan Wallinder.

Rationell saklighet

Man stöter ibland på vackerheter i jobbet. Gamla Mejeriet i Örebro, en plats under drastisk omdaning. Så trevligt att man sparar det gamla laboratoriet med sin enkla, vackra geometri och subtila tegelrytmik. RATIONELL SAKLIGHET Nej, jag brukar inte heller gilla gult tegel annars.

P. Rudolph 1952

Ur Perspecta nr. 01 (1952):

"Armed with an undergraduate degree in architecture, eighteen months' experience in an architect's office, and the design and construction of a very bad house, I entered Walter Gropius' class at Harvard".

Somliga får chanser, chanser som de är kloka nog att ta tillvara på. Orden är Paul Rudolphs, ännu lite ungdomligt ödmjuka (finns en sådan egenskap?) i början av 1950-talet, innan det brutalistiska mästerverket Yale Art & Architecture Building i New Haven, men efter utbilding och begynnande berömmelse. Paul Rudolph skrev detta i studenttidningen Perspecta vid samma lärosäte och hade då nyss utnämnts till dekanus vid arkitekturinstitutionen. Några år senare skulle han också ge sig själv uppdraget för en ny fakultetsbyggnad.

Begravningsplats Järva

Förslagen för ny begravningsplats på Järvafälten i Stockholm ställs ut här. De är etthundraelva till antalet och spänner verkligen mellan högt och lågt. Jag börjar med konceptnamnet, mottot, som liksom i tävlingen om badhus i Ängelholm farligt ofta närmar sig det makabra. "Cellskap" tyckte jag var vackert, utan att se det som en halvdålig ordvits. Halvdåliga ordvitsar vinner sällan nämligen. De fnösktorra "ny begravningsplats vid järvafältet i Stockholm" i tre varianter faller mig närmare i smaken. Det kan liknas vid ett hus som blir en grå låda med sadeltak, fria spelrum. Det är något härligt anti över detta förhållningssätt, även om folk i allmänhet lutar mer åt runda fönster och konstiga vinklar då de skall beskriva god, spännande arkitektur. Meeeen, som tidigare konstaterats, crazytecture undanbedes och överträdelse beivras.

Så tillbaka till den där gravplatstävlingen; förslaget"parkkyrkogården Järva" (ja, ännu ett fantasieggande motto) börjar med sit.plan och inspirationsbilder (nejnejnejnej, skit i andra och koncentrera dig på vad du själv har gjort om inspirationskällorna visserligen är av god kvalitet, men inte är mer än fotografier av välkända (läs uttjatade?) storverk). Sedan följer lite allmänt gäsp innan den fjärde sliden med den utomofantiskt bombastopretentiösa korsbyggnaden med minimalistisk plan och omöjlig fasad lyser upp. Den sistnämnda kommer förresten knappast fungera ur andra vinklar än rakt framifrån. Men jag kan förstå fullständigt hur upphovsmannen tänkte, det där med symbolik och döden och abstraktion. Vi kan väl avfärda det hela, trots det stora anslaget, som lite näpet.
Utan att bli alltför politiskt korrekt vill jag bara höja ett varningens finger för det där med religiös symbolik; det är ju trots allt en begravningsplats och inte en kristen kyrkogård. Ett sådant multipelt förhållningssätt hade ju Lewerentz och Asplund redan vid tävlingen om Skogskyrkogården Tallum för snart 100 år sedan.

Jag får väl kolla vidare och se om jag hittar nåt bra och inspirerande. Hittade förresten ett totalplagiat av Johan Celsings krematorium från tävlingen 2009. Kom inte ihåg namnet, men jag tyckte att det var lite roligt. Det uppenbara är ofta roligt.

Vangelis

Jag kan inte mycket om grekisk musik, mer än Demis Roussos och Nana Mouskouri med vänner, icke att förglömma alla zorbatoner som så förknippas med grekiskt ö-liv. Sedan har vi givetvis också Iannis Xenakis när jag tänker efter, kompositören som väl blivit mest känd som Le Corbusiers samarbetspartner under femtio- och sextiotalen. Något mer utstuderat disharmoniskt får man leta länge efter, tonerna passar dock bättre som representation för fönsteruppställning i klostret i La Tourette än som spelade på musikinstrument, för övrigt för övrigt.

I min korta och knappa exposé ska jag så komma till kärnan; jag vill ägna en mening åt Vangelis, den elektropoetiske kompositören som gjorde sig känd som skaparen av ledmotivet till Bladerunner från 1982. Njutbart. Poetiskt. Stämningsfullt. Det har jag förresten alltid tyckt. Jag drar mig till minnes en tid under lågstadiet då några teatertanter (ja, de hade Gudrun Sjödénkläder och hette Monique och Hèléne) från Kulturskolan kom och hade avslappningsövningar med oss barn till tonerna av just Vangelis. Efter sådär tre fyra gånger fick jag till och med låna hem kasettbandet (nostalgi) som också hade besudlats med en del obligatorisk meditativ delfinskit. Jag spelade över allt på ett annat kasettband via min spelare som hade två "bandgarage" och sedan var musiken förevigad. Det var en tid då man kunde bli åtminstone en aningens trollbunden. Those were the days!

Nya stadsbussar

Och staden har fått ett nytt busslinjenät. Färgerna är glada, systemet intrikat, grafiken kontinental! Friskt! Och Adolfsberg får två linjer (eller fyra beroende på hur man ser det). Nu kan vi åter välja raka vägen eller "mångkulturella stickspåret" via andra stadsdelar. En eloge till kommunen, landstinget och de andra som satsar på kollektivtrafiken. Nu kanske bussen blir ett riktigt alternativ till... cykeln? På gott och ont alltså.

Bokrean

Försov mig till bokrean, trots att jag ställde klockan på femochfyrtiofem. Men den var ändå rätt medioker av katalogerna att döma, särskilt Akademibokhandelns som verkar ha gått ner sig i latte-mötesplatsträsket fullständigt och avvecklar de smalare böckerna. Inte för att det jag läser behöver vara så särdeles svårt. Men det ska lik förbannat finnas där om jag vill ha det, särskilt under rean då jag vill köpa på mig lite poesi och klassiker inför året. Nu var det mest Liza Marklund et al.

Men jag ska försöka ta mig till Bokia under morgondagen, om inte annat så för att införskaffa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna (som jag funderat på länge). Sen beställde jag en liten informationsbroschyr från Dalarnas Museum om den okände 60-talsarkitekten Jack Hansson.

Just nu blir det inte mycket läst. Jag bläddrar förstrött i Peter Eisenmans Inside Outside och en diktsamling av aktuelle (får man säga så om en självmördare som varit död i 25 år?) dystopoeten Willy Granqvist. En omläsning av Ayn Rands pinsamt genomskinliga ideologiroman Urkällan som förtäckts till något slags hjältehistoria om en ung arkitekt i modernismens barndom, blir det också. Nej, tacka vet jag Maskrosbollen av Göran Tunström om nu någon vill läsa om unga arkitekter med ideal. Så vackert skildras Bastiano som drömmer om ett liv som arkitekt och kärleken till Rita-Karin.

Februari summarum

Det blev mycket arbete i februari. Mycket arbete i Örebro. Omgiven av snö och kompakt kyla, så kompakt att det nästan är paniskt. Det går inte att cykla, eller promenera eller åka tåg eller bil längre sträckor. Därför är man där man befinner sig.
Såg några bilder från ett projekt på jobbet; en lagerbyggnad under uppförande i ett grustag. Jag trodde det var Texas men det visade sig vara Mosås på sommaren. Man vänjer sig snabbt av med naturen såsom "fruktbar livgivare". Nu är den bara kall som is. Vi skottade hustaket hemma igår också, inspirerade av de senaste arenarasen. Nu ligger allt utanför fönstret istället, skenbart fluffigt men förädiskt kompakterat av sin egen tyngd. På tal om arenor, vi var på en liten ishockeyexposé i södra Norrland under förra tisdagen. Ejendals i Leksand förtjänar en bild.
På tal om ingenting; SD (som i SD-kort) står inte för SanDisc, ScanDisc el. dyl varumärke utan SafeDisc. Slutdebatterat m.a.o.

Jag kan inte låta bli att visa min tegelkub i Adolfsberg av Lars Englund.

Gävle krematorium

Jag slår ett slag för Gävle. Jag har inte varit där sedan i somras, men kanske ska jag få komma dit på en liten jobbresa på tisdag. Då blir det uteslutande arenabesök. Andra, mer arkitektoniska utflyktmål är ju annars järnvägsstationen; så mycket större och välfungerande än Örebros dito, brandstationen av Ferdinand Boberg tvärs över spåren och så min favorit; Skogskyrkogården och dess krematorium av ELLT. Sceneriet överensstämmer ganska väl med tallmon i Stockholms motsvarighet, en miljö som inte nämnvärt skiftar karaktär mellan årstiderna. Evergreen. Lika bestående tycks byggnaden vila med tunga, brädgjutna betongmurar, svävande tak och varmtonade snickerier. Vore det inte för läget (och funktionen) skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo där.

ELLT är för övrigt intressant som kontor. Tidstypiskt förkortat namn, tidstypiska storskaliga projekt: Kvarteret Garnisonen i Stockholm ett strukturalistiskt monster som skär genom staden och ett av Europas längsta kontorshus, men också den finlemmade Haparanda kyrka. Däremellan i uttryck står krematoriet i Gävle, brutalistiskt i grunddrag och material, men samtidigt Miesiskt raffinerat i plan och ljusföring.

Jobbvecka Ett

Jag har varit ungefär en vecka i Örebro. Praktiserat har jag gjort lika länge. Blandade uppgifter, trevliga kollegor, kick-off och en hel del nyttigt att göra. Vad jag har jobbat med: Ishall i Örebro där referenser listades och läktarlutning undersöktes, liksom seniorboende med planlösningar och volymer utformades. Har just kommit på en trevlig Le Corbusierinnergård med uppglasad bottenvåning och öppningsbara skjutfönsterband på övre plan; ett slags inverterad Villa Savoye. Ska vara färdig på måndag så jag får ta en tur till kontoret på söndag, vilket blir kul. Jag vet inte varför jag gillar övertid, men det gör jag. Idag vann vi tävling om arena i Gävle så på måndag blir det antagligen ytterligare högtryck.

Utebli

Visst har vi läst om tystnaden,
examinerats med viss marginal,
tragglat dess tekniker
och fått visshet i
det intensiva uppehållandets estetik.

Där fanns stumhetens historia.
Och tigandets satslära;
har vi envist nött sönder
till bokstavsstarka ord.

Ändå kändes det ovant
att ha tystnaden i munnen
och tvingas tala med andra.

OrDeN

Ur sitt sammanhang I:

...Orden ligger där, strax inunder huden. Det är självklart att det värker, när de till slut ska läcka ur mig. Fraser finns (det) hursomhelst ett överflöd av; det artiga språket, som drivs av lättjans reflexer och inte sanningens reflexion...

SAAB strikes back

! Jag har aldrig varit någon direkt SAAB-entusiast. Hursomhelst är jag oerhört oerhört glad att nedläggningshotet nu inte verkar lika överhängande. Tack Spyker!

Nedräkning 2

Nu är jag lite trött men måste studera inför tentamen på fredag i Urban Theory. Amerikansk kurslitteratur. Det slår mig att det är mycket lite i den kulturen som jag förstår. Ett förbannat fokus hela tiden på kommersiellt utbyte, frivilligarbetare och Farmer's Markets. Och alternativet Jan Gehls unkna 70-talsnostalgi är inte mycket bättre.

Nedräkning

En vecka kvar, om sju dagar är jag hemma. Ska bli skönt, januari var ovanligt intensiv för att vara TU/e. Vi fick betyg i fredags för masterprojektet, första gången i arkitektursammanhang. Publik dom med motivering, det är man ju inte så van vid heller för den delen. Vi fick 8,5 vilket innebär 9 i den tiogradiga skalan där 10 inte används. Så det får man ju vara nöjd med. Lite mjäkig var hon som vanligt, professor Curulli, men sade ändå att vi visat "resistance" under handledningstillfällena. Det var negativ kritik, men jag förstod precis vad hon menade. Ändå ville jag säga emot, började prata om frustrationen över utebliven arkitekturdialog. En känga fick även universitetet i stort för sin oförmåga att ta hand om utbytesstudenter. Jag kunde ha varit tyst.

Straffet kom redan i korridoren då jag råkade stöta till en modell som föll i marken i bitar. Rapport hos en av sekreterarna som skrev ett mail till både professorn och studenten som gjort modellen och frågade efter mitt namn, adress, telefonnummer och nationalitet. Sedan skulle jag skriva mail till samma personer och be om ursäkt samt vidarebefordra det hela till tanten. Naturligtvis gjorde jag som hon sade. Så här skrev hon:

Hüsnü, Thijs

Sebastian Fors (Zweed) liep vandaag een maquette om van Huize Tjaarda Mees o.a. van Thijs Giellert.

Sebastian neemt nog vandaag contact met jullie op.

Ik heb geprob. Thijs telefonisch te bereiken maar Thijs nam niet op.

Sebastian zal zelf nog rechtstreeks contact met jullie opnemen.

De maquette ligt nu op secr. vloer 7

Met vriendelijke groet,

Rietje K

Etikettering

Med lite marginal till waterfrontprojektet kom jag att tänka på hur många key words vi egentligen hade med i projeket. Först tvingades de fram av professor Curulli (hon har så svårt att förstå gamla hederliga diagram, planer, sektioner och perspektiv), sedan började vi använda dem som kommunikation för olika idéer och i slutändan blev vi besatta av att namnge minsta beståndsdel i arbetet. Ett smakprov följer:

_plates (plattor rent allmänt)

_commercial plates, common plates, water plates (lutande plattor med funktioner)

_cultivation units (kolonilotter i park)

_chaos pattern (mönstret virrvarr i gatubeläggning och på vissa väggar)

_chaos bridge (blandning mellan sittplats, korsning, gata och bro)

_directional syntax pattern/urban fabric (tillvägagångssättet vi använde för att skapa det "urbana mönstet")

_traffic hierarchies reversed (tillståndet på chaos bridge)

_common cracks (utrymmet mellan byggnaderna)

_cultural courtyard (publikt utrymme på privat gård)

_art box/cultural container/creative box (glasboxar för performance eller julmarknad)

_marmotta/marmottina (små/stora torn som med sin krumma form påminner om murmeldjur som tittar upp)

_millepiedi (tusenfotingen; en träbro som förbinder båda kanalerna och i ändarna bildar nedfarter till underjordiskt parkeringsgarage och bildar utsiktspunkt. Fungerar inte bara trafikseparerande utan också trafikfiltrerande.)

_recreational path (genomgående grönstråk)

_efficient feeding street (direktöversättning av matargata eller eufemism för tråkig bakgata)

Das war alles!

Sorglöshet mot huvudman

Jag ska börja kalla hallen för tambur

och går från sovrum till gemak.

Soffans yschpyschiga plysch,

tunga gobelänger,

och exotiska palmer som bara delvis klarar dunklet.

Och ingenting är naket,

för allt är impregnerat

med en fransk-nygammal doft.

Människor vandrar då som nu anemiskt,

lika translucenta var de däremellan.

Men nu har jag målat väggarna

och kapslat in den rena minimalismen

i ett strindbergssalongskt töcken.

Det är då de bleka kommer fram

och jag kan inte låta bli,

att ge dem mitt uppriktiga leende.

Shifting continuity: final presentation.

Waterfront, presentationsmaterialet plottat ikväll. Bara att ta fram kartongen, limmet och skalpellen och sno ihop några modeller så kan detta nog presenteras med värdighet på fredag. Ja, TU/e-loggan, vattenfärgen och den grå randen var obligatorisk för alla grupper. För vår grupp var det också obligatoriskt att "fejda" allt grafiskt material på ett eller annat sätt. Det är fas två i gradientsjukan. Tur att man dock inte drabbats av den fruktade photoshop-pixel sjukan som drar in och smittar en hel del presentationsmaterial på detta universitet. Tröttheten tar över, bäst att sova. Men först några dikter från Ernst Brunners Sorgen per capita. Inte det muntraste som jag kan företa mig, men ändå...

Eindhoven 3.0

Jaha, så får man uppleva en uppdaterad version av Holland, den sista för den här gången måhända. Kallt var det Nederland jag nedsteg till i söndags. Kallt och snöigt. Och så har det förblivit. Veckan har varit intensiv; den började med körsbärsöl, våfflor och katedralbesök i Antwerpen på måndagen, Einhovenrundtur med Martin på tisdagen, för att gå upp i ett arbetscrescendo mot slutet av veckan, ackompanjerat av såväl färdigställandet av ritningarna till sommarhuset i Kvicksund, som studerande av urban teori och avslutning av det monsterstora (i skala, poäng och tid) projektet Waterfront (se kommande och föregående inlägg). Igår unnade jag mig ett trevligt avsnitt av Stjärnorna på slottet och njöt av alltid-lika-folkliga Kjell Bergqvist (han får väl ett inlägg vad det lider också). Det var allt för nu, nu ska jag till uni.biblioteket och möta min projekt grupp.

I Eindhoven Fuksas det med detaljkvaliteten.

På tal om tidigare inlägg så är Fuksasblobbarna i Eindhoven mer eller mindre färdiga nu. Förutom den glasfasetterade svulsten som tidigare visats utgörs projektet av en tämligen onödig, underjordisk cykelparkering med strutform som försvinner ner i marken. Formen gör sig förvånansvärt bra på platsen, som i alla fall under invigningsdagen i början av december var full av folk. Synd bara att detaljfinishen håller gängse holländsk nivå; ointresset för ytor och bristen på materialkänsla är slående. Källor i Eindhoven har också påpekat att strukturen läcker. Än en gång ekar devisen "all good architecture is leaking" högt uppe i mitt huvud.

På nära håll från rulltrappan som leder ner i struten.

Tjugo år sedan

På allmän begäran (?) publiceras härmed en cirka tjugo år gammal bild av undertecknad som dåförtiden gärna bar ljusblå heldressar. Märk väl den sovjetiska (samtida) kosmonautdräkten i bakgrunden.

Livet mellem husene

Jag bör drista några ord om Jan Gehl också. Jag läser just nu hans dunderstorsäljare Livet mellem husene (javisst på orginalspråk). Den skall för övrigt tentas av i kursen Urban theory an design of public space. Jag läser den med eftertryck skulle man kunna säga, eller snarare; jag idkar världens just nu sämsta studieteknik - jag simultanöversätter den till engelska. Till sammanhanget hör att jag redan har en utmärkt engelsk PDF av den.
Hursomhelst, proceduren ger mig tid att reflektera, och bli ganska irriterad. Visst var Jan Gehl inne nittonhundrasjuttiofem. Dåförtiden: 1) var hans sociologiska idéer nydanande, 2) hade kritiken en nödvändig relevans, 3) Levdes livet på ett annat sätt. Sedan dess har miljoner danska kroner rullat in på Gehls konto. Upplaga på upplaga. Som snabbt säljer slut. Men nu börjar den bli lite antikvierad. Och tjatig. Efter några sidor har jag FÖRSTÅTT att Gehl ogillar de modernistiska stadsbyggnadsprinciperna och hyllar den medeltida staden. Och så mals det hela sida ut och sida in. Men varför livet mellan husen är så särdeles fördelaktigt (biologiskt, mentalt, ekonomiskt, kulturellt und so weiter) kommer aldrig fram. Jan, är det "mysigt" du letar efter? Jaja, jag dör inte, den är stundtals ganska underhållande och lättläst. Och danska går ju lättare att läsa än vad svensken normalt inbillar sig. Men till sjunde upplagan kan väl bilderna i alla fall vara i färg...

Årtiondekrönika

10-talet börjar om tjugofyra timmar och trettioen minuter. Nollnoll är slut, det som präglat oss mest, oss unga. Årtionde nummer fyra startar (det kan inte påtalas nog). Blev således nostalgisk, samlade alla gamla foton i en svart kartong och tog sedan upp dem för en genomgång. Mycket kort på mig i diverse förödmjukande 90-talsutstyrslar. En hel del turkost. Jag har väl inte helt kommit över den färgen.

Favoriten var annars en posebild på mig iklädd ljusblå heldress med pandatryck, pottfrilla och något slags Bachsandaler. Året är cirka 1990. Jag står bredvid en kosmonautdräkt med CCCP-emblem utanför en rymdfarkost. Det var Sovjetunionen som hade utställning på Örebromässan, jag minns det faktiskt. "Ett kulturellt utbyte" tänkte man starta med Örebro. Det blev inte så mycket av det, kan man ju säga med facit i hand. Herregud så länge sen...

Om jag inte hade nåt mer att säga om 00-talet? Inte för tillfället. Men gott nytt år alle man!

En annan dag i december

December har varit kall, karakteriserad av snö, frost och is. Såväl i Eindhoven som i Örebro. Jag har hållit på traditionerna, såsom vanan föreskriver. Men också viljan. Det är Annandagen tjugohundranio. Morgonen har tillbringats i Amerikaskogen strax bakom huset i Adolfsberg, på promenad med hunden. Sedan lite bokläsning; Göran Tunströms vackra Maskrosbollen. Kaffe till. Sedan Fred Åkerström, som jag upptäckt. Mmm.
Diverse arbete väntar, jag har till och med skrivit en arbetskalender fram till tredje januari då Ryanair tar mig tillbaka till finalen i Eindhoven för tre veckor av "känslosamma praktikaliteter". Jag tycker att man kan sammanfatta avsked av vänner, tentor och projektpresentationer just så. Mer eller mindre. Utan att vara krass.
Och i Örebro har jag redan varit i en vecka. Återseende av trogna miljöer, välkända ansikten och röster. Lugn. Trygghet? Jag börjar omkalibrera mig till en vår här, en vår av praktik. Jag ser fram emot detta. Jag måste fundera ut vad som skall hända i höst. Det känns inte som en självklarhet att komma tillbaka till Göteborg och Chalmers. Det finns ju andra ställen som bedriver arkitektutbildning. Det finns ju Lund. Men det kräver naturligtvis ett visst mått av bökigheter för att få en akademisk (och fysisk) förflyttning till stånd. Så vi får se.

Blågrå fingrar skriver detta.

Var på middag i fredags och fann mig sittandes bredvid en turkisk, plastikkirurg som plötsligt fått syn på mina händer och sedan ingående analyserade dess "underliga färg". Det var uppenbart att något var fel, sjukt och lite allmänt malignt; om detta skvallrade hennes plötsliga fascination. Hon frågade om de alltid var så där blågrå. Ja, sade jag, de är väl det. "ojdå, då har du med största sannolikhet anlag för svår reumatism i framtiden". Jaha, vad svarar man på något sådant? Det kändes mer som en dom än en diagnos, men kunde jag ta den på allvar? Och varför delgav hon mig den informationen?

Det ironiska är att mina händer faktiskt var otroligt blågrå då jag vaknade idag. Troligen har de fått en missfärgning från gårdagens badrumsstädning, med det obligatoriska laborerande med godtyckliga kemikalier från förrådet under diskbänken som där hör till. Jag har blivit känslig, fingrarna tynger, mer och mer, och är där inte en liten, knappt märkbar, molande misskänsla? Jag tänker på den turkiska doktorn. Kunde hon inte bara ha hållit tyst? Hur kan jag ge igen? Inte med min "profession" i alla fall.

Sinterklaas

Det är söndag, det är Andra advent och det är Sinterklaas (St Nikolaus). Jag har sett honom mycket den senaste tiden i långt vitt skägg och "rysk-ortodoxisk", färggrann prästmundering. Han slänger kanelbiskvier till barnen och har med sig en skock svarta medhjälpare/slavar/gycklare; Zwarte Piets. Sådär lagom politiskt korrekt, även om holländarna febrilt påstår att de är svarta för att de ger barnen presenter via skorstenar. En annan förklaring är att de, enligt legenden, kommer från Spanien (!).

Nåväl, igår kom de förbi nere på gatan. I spöregnet skred de fram, Sinterklaas i hästdragen kaross, lojt skrockande, medan ZP höll till i lastrummet i en dieselstinkande skåpbil, varifrån de då och då hoppade ut. Sockersöt julmusik strömmade ur sprakiga högtalare, stämningen var på topp.

Idag vaknade jag upp, lyssnade på mina svenska radioprogram och gick sedan ut i köket. Sinter-k hade uppenbarligen varit där under natten för hela golvet var bestrött med godis. Mer än så behöver vi inte fira här i huset.

På campus

Ibland tar man sig tid att cykla runt lite på campus. För att vara Eindhoven är det ganska vackert. Särdeles vackert. Förutom den imposanta Hofdgebouw med sina pilotis utmärker sig De Zwarte Doos (bio och restaurang), de Miesiskt rena maskinbyggnaderna, The Space Cubes (barackliknande studentmoduler), det brutalistiska Auditorium och icke att förglömma den där mystiska kontorsbyggnaden mitt i skogen med 50-talsansikten screentryckta över hela fasaden. Som möbler står de på en gräsmatta, omgivna av små vattendrag.

Frankrikeresa

Rastlösheten låg och pyrde över det gråtunga Eindhoven. Inte konstigt att folk började åka iväg med billiga Ryanair flyg till Porto, Wien, Stockholm och Bratislava. Själv hade jag bestämt mig för att en gång för alla faktiskt få se Villa Savoye av Le Corbusier. Jag fick med mig tre andra, det tyckte jag var lagom. På fredagen åkte vi ut till flygplatsen, hyrde den snyggaste, svartaste BMW som stod till buds. Vi firade givetvis helgbörjan med ett IKEA-besök, där köttbullar och prinsesstårta inmundigades.

Vi åkte i gryningen på lördagen, styrde söderut mot Antwerpen. Plötsligt var vi i Belgien. Sedan lämnade vi Belgien. Lille till höger, en liten felnavigering (för min co-driver Bernadette använde en screenprintad satellitbild från Google maps), därefter Amiens och dess gotiska katedral. Snabb kaffekopp, några vykort, ett tomt torg. Franska rondeller, sedan åter söderut. Péage, dessa ständiga avbrott, tre euro här, sju euro där. Slutligen anlände vi till det måttligt vackra Poissy, med dess högmodernistiska ikonbyggnad Villa Savoye; naturligtvis magnifik med alla sina ramper, takterrasser och härligheter. Vädret var väl sisådär, det började skymma; det var "tiden då fönster blir till speglar", som jag börjat säga allt oftare. Det gjorde inte det hela sämre; det kala, vita och ljusreflekterande avtog i det varma ljuset och fram trädde istället de fantastiska trägolven, färgaccenterna och de få möbler som fanns utplacerade här och var. Huset omgavs av en park, där utanför hade ett ganska anslående miljonprogramsbygge smälts upp som förtog känslan av gränslös frihet något. Men verket bestod, alltjämt med glans. En stor del av upplevelsen bestod naturligtvis i byggnadens ikonstatus och "banbrytade arkitektur", men även i den förvånansvärt komplexa planlösningen som tillät "rundgångar", prång och oväntade rumsligheter på ett uppfriskande vis.

En svindyr plansch inhandlades, sedan vidare i bil. Klockan var fem, vi styrde mot Paris; inte för att vi ville utan för att vi var tvungna. Tät, hetsig trafik, sedan ut på landet igen, nu på väg mot Reims där vi tänkte övernatta. Efter totalt 70 mil bakom ratten styrde jag äntligen in i staden, där vi snabbt hittade ett klassiskt skabbhotell mitt i centrum. God middag, modell rustik, en snabb promenad till katedralen, sedan var energin slut.

Vi sov länge på söndagen, gick på julmarknad, åt underbara bakverk och varma, fyllda baguetter, fick avsluta måltiden i bilen för hyrtiden började tryta. Katedralen hanns naturligtvis upplevas och en flaska champagne inhandlades innan vidare färd i det kulliga landskapet. In i Belgien, Bryssel, Antwerpen, ut ur Belgien. Vägen blev genast bättre, Eindhoven nalkades, vi hittade flygplatsen, lämnade bilen. 1200 km på 33 timmar. Två världsarv och en modernistikon. Ganska bra gjort om jag får säga det själv.

Notre Dame d'Amiens & dito Reims.

En gång var du hud

/Jag fann en liten pidutt häromveckan.

/Jag tyckte att den var vansinnigt vacker.

/Jag kände på den med slutna ögon.

Visst hade den ett syfte, ett mycket uråldrigt skäl.

För mig den nyaste funktion.

Blekvitt läder, är det hud det kallas på en levande motsvarighet?

(En gång var du hud, och nu så är du läder. Alltid är du skinn.)

Sen samlade den ihop sig och reste bort. Det var ett tidsinställt beslut.

Jag vet exakt var den åkte, men det var alltför opraktiskt att följa efter.

Kanske heller inte önskvärt.

Så jag plockar fram dig ur minnet lite,

grämer mig över att du aldrig kom på bild.

Morden

TV-serier brukar inte vara min grej. TV-serier ÄR inte min grej. Men jag är beredd att göra ett undantag. Eller också håller jag på att förändras. Det har börjat bli lite väl problematiskt att se en hel långfilm. Eller läsa en hel bok också för den delen. Är det snuttifiering jag upplever? Jag brukar exempelvis glömma spotify påslaget i skolan. Och så bara står den och tuggar låt efter låt, sekvens efter sekvens genom spellistan. Ibland kommer jag in, tar på mig lurarna och lyssnar. Bloggar och digitala bilder, rumphuggna småsamtal på "utrikiska" en masse. Ibland blir det för mycket av det för småttiga. Sålunda har jag börjat se en serie, vilket är ett led i reträtten till det "långrandiga", småfransiga och k o n t i n u e r l i g a.

Det är Morden på SVT Play, en fristående fortsättning på Graven från 2005. Svenskt och ganska vardagsrealistiskt. Lite av thriller, drama och polisdeckare, mycket dimma, höst och svensk skärgård. Barrskog och duggregn, ett gammalt mord. Jag skulle inte kalla det suggestivt. Men jäkligt stämningsfullt, särskilt när man sitter här i plattlandet. Och så alltid lika trevliga Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam som muttrar om att wienerbrödet är slut. Inte mycket händer. De äter gös på värdshuset, hittar ett litet spår i det förgångna. Jag trivs med det hela, väntar på fjärde delen.

Mellankritik 2.

MVRDV: Effenaar

Vi har en byggnad av MVRDV i Eindhoven, byggd under kontorets strikt-kub-med-accentuerade-trapphus-fas under början av 2000-talet (jämför gärna med Expo 2000-paviljongen). Byggnaden, kallad Effenaar, är ett "kulturhus för unga". Det är uppskattat, välfungerande, drar många stora artister, ligger bra i staden och jag kan verkligen uppskatta greppet med trapporna. Men hur står det egentligen till med utförandet och detaljkvaliteten? Inte ens tio år gammalt och fasaderna har redan börjat vittra. Trappornas elefantlika hud (jag har ingen aning om vilket material som använts men det är mjukt och eftergivligt) har spruckit och lagats med, just det, nitar och silvertejp! Man blir lite sorgsen. Eller också är det ett medvetet val, jag vet inte.

Skärgårdsregn

Trots att den är långt borta,

liksom bukt och fast land,

står där ett skärgårdsregn då vi vaknar.

Som piskar fönster och drar

långt in på varenda veranda.

Det skär en rak linje

mellan ute och inne

(som den gamle kallar stringent)

och det sköljer allt i dimmjölk.

Men fyren den som inte är

en riktig fyr den ser jag,

/trots att den fungerar så/

/och tecknar samma siluett/

mot horisontens rågade limning.

-Det har inte ringt idag.

Jag påstår att det borde,

att det egentligen skulle

men bara sanning

är att det kunde.

Regnet kommer inte

inpå mig mer

än i de ögon som inte räknas

i detta vinterbonade sommarhus.

Men regnet piskar julivarmt

(som de bättre vetande påstår)

Så det handlar inte alls om regnet,

eller något annat yttre väder.

Det ringer inte som det borde,

men så är det ju skillnad på folk och folk

som den gamle

/och tillika döde

stundtals sprakar ur sig

från teakbokhyllans bästa plats.

These Foolish Things

Har inte fått jättemycket gjort idag i skolan (heller). Drev mest upp och ner för trapphuset i Vertigo med Bryan Ferrys These Foolish Things (reviderade versionen från 80-talet) i huvudet. Känner mig lite så, på något sätt. Halvglad, halvförvirrad, halvfalska toner.

Toadörr i trapphuset i Vertigo.

Marmotta Towers

Vi behöver länka projektet mer till staden -
Vi arbetar med torn som sticker fram.
Vi kallar dem Marmotta -
Det är italienska för murmeldjur.

Just another church.

FAT i Boxtel.

Tog tåget till Boxtel, en liten håla norr om Eindhoven. Där finns en (1) sevärdhet sedan 2006; ett renoveringsprojekt gällande en konst(folk)högskola (Sint Lucas). Arkitekter är brittiska FAT (FashionArchitectureTaste), kända för sitt rika, banala bildspråk men samtidigt ganska platta repertoar. Huset i fråga, en 60-talslåda i två plan, har begåvats med ett nygotiskt betongraster. Färgglada mönster på murar är ett annat tillägg, liksom kitschiga kristallkronor interiört. Jag vet inte om jag helt ogillar tanken, men det hela har redan blivit lite sjabbigt. Som sig bör i detta land, där finish inte alltid håller svensk standard.

Argument

Vi kollade lite fel på kartan och upptäckte att vårt tillägg i s'Hertogenbosch resulterar i att vi river det äldsta och behåller det halvgamla (från 60-talet).

Argument varför vi river (nästan) hela skiten:

Why preserving the newest and demolish the oldest?

Well, for the first we didn't think that the oldest necessarily mean "worth saving". In terms of building performance the newer parts are much better (structure, insulation asf). The newer buildings and their surroundings also have a higher density of development which call for an infill of the same scale. Thirdly, we see the inner part of the city as the "real" historical one, worth preserving in terms of conservation, but that does not concern the northern outskirts. Another time, conversation with history is not equal to conservation of history. We call the model heritage dynamic.

ojojoj, kanske lika bra att det aldrig lämnade anteckningsblocket.

ps. Kritiken i fredags gick bra. Bara att köra på med andra ord. ds.

Hyperbody

Jag var på gästföreläsning hos professor Sang Lee (se tidigare) häromsistens. Han hade bjudit in en experimentell musiker från Delft som talade om avancerad, interagerande arkitektur. "We call it hyperbody". Det är högteknologiskt, parametriskt. Oöverskådliga processer med rätt så banala resultat. Exempelvis ett slags morfiskt raster som ställts ut under en utställning om parametrisk design och som anpassar sig efter antalet besökare. Det hela osar ganska mycket kvasi. Jag förstår heller inte hur det ska tillämpas och matchas med studions uttalade mål om "sustainable design". Men är inte det också lite befriande? Att inte allt är så strömlinjeformat tillämpat utan att föreläsningar kanske till och med får vara lite, vad säger man, inspirerande? (Jag väljer att inte använda konceptuellt då det ofta blandas ihop med ord som luddigt och oklart).

Diskussioner av detta slag, tenderar i allmänhet att handla om framtiden. Det handlar alltid om det som komma skall. Inte konstigt kan tyckas, men det hela är mer eller mindre ett modernistiskt perspektiv på utbildningen, som kanske inte är helt skrivet i sten. Det talas om utveckling. Till denna har man hög tilltro. Som om där fanns en sanningens kärna i mitten att veckla ut.

Kanske ska vi ta och dra oss inåt ibland också, introvert och djupskådande, veckla in och komplexifiera det vi redan har; en annan aspekt på hållbarhet. Är vi rädda för att inte nå resultat av innovationskraft nog?

Det finns en klar teknikfascination i nämnda studio. Ändå framhåller Sang Lee hela tiden vikten av att teknik endast ska fungera rent operativt och att den ska användas som stöd för en idé och inte tvärtom. Mer medel än mål alltså, det kan inte nog understrykas. Jag börjar gilla Sang Lee, även om jag inte riktigt känner honom. Han är ju arrogant och egocentrisk, men där döljer sig också en ganska bra och vettig lärare tror jag. Och kallar man Robert Venturi för "Bob", då har man ju per automatik klättrat långt upp i den arkitektoniska hierarkin. Illustration är gjord av min medstudent Térence och återfinns på hans trevliga blogg.

Bitter_Balett

Det var lördag igår. Kulturlördag av allt att döma. Vi var tre som gick på balett, ja balett var det ju egentligen inte, snarare modern dans. Holländska dansteatern firade femtio. Jag kan ingenting om dans, men kan uppskatta det, särskilt då dess ickelingvistiska natur gör det till ett lämpligt nöje för en arm utbytesstudent.

Mitt sällskap var mer insatt, den ena hade till och med dansat själv. Och spelat musik. Hon var så känslosam, kunde verkligen leva sig in, kunde verkligen leva ut. Själv var jag bedövad, stod där och såg lagom bedrövad ut, i alla fall berövad på leendet. Hon beskrev rörelserna, hur man kunde skilja en contemporary från en classical. Jag märkte att jag uppskattade vad jag såg, men att det var märkbart svårt att sätta ord på det hela. Men jag var inte rädd för att göra bort mig. Hursomhelst märkte jag hur jag, i diskussionen, började glida in på att kommentera klientelet i salongen; mestadels kvinnor i senare medelåldern; fluffhår med färggranna scarfs, den typen som man träffar i kassan på apoteket.

Jag kan inte rå för det. Jag hatar när de skrattar. Alltid på fel ställe. De där gamlingarna i publiken. Det är som om de måste bekräfta att de faktiskt förstår vad som försiggår på scen. Jag kanske tror att jag är mera/bättre. Att min respekt för artisterna är djupare. Bara för att jag sitter där och håller tyst. Men tankarna villar iväg, snart är dansen bara rörelse till musik. Hur respektfullt är egentligen det? Och jag blir så bitter i pausen, nästan aggressiv. Jag kan inte rå för det, jag vet inte vem jag riktar mig till. För allt är trevligt; sällskapet, atmosfären, ja hela situationen. Därför blir min irritation än värre. Är det för att jag inte riktigt förstår? För att jag inte är riktigt mogen?

När mitt sällskap byter samtalsämne och börjar prata om arkitektyrket i allmänhet och i synnerhet om vikten av bra arbetsmiljö, trevlig utsikt och bra arbetskompisar. Jag bara svarar (nej jag biter snarare av) att man måste kunna arbeta vartsomhelst, att utsikten inte ska spela någon roll, att den kreativa processen borde kunna vara rationell. Jag hör att det låter fientligt. Jag flinar lite åt henne i ett försök att verka urskuldande, även om resultatet kunde misstolkas som hånfullt.

Hon talar om den fantastiska greppet att låta (synbart) slumpvisa personer ur publiken komma upp på scen och interagera. Jag säger att det var på gränsen till publikfrieri, att det inte var roligt men nästan vackert. Jag säger att jag uppskattar det allvarliga. (Stämmer det?) Tanten i lila rörde sig rätt bra. Och gubben i grå polo hade en fantastisk intensitet. Det var människor som inte längre var rädda. De var grå men inte rädda. Hon går vidare, talar om det svåra och avancerade, om tekniken och inte minst känslan.

Och jag som bara fixerar mig vid publiken. Sedan börjar jag uttala mig om saker som jag inte har en aning om. Kommenterar sångerskan i pianobaren, säger att kniven i hennes röst skär mina trumhinnor blodiga. Jag var ganska nöjd med beskrivningen. Men jag är negativ och cynisk, har uppenbarligen ingenting annat att komma med. Det var ungefär då de andra började bli lite otåliga, "det var sent". Sen åkte vi hem, det hela kändes inte perfekt. Sensmoral: Man ska akta sig så att det cyniskt kvicka och alltför kritiska inte leder till oförutsedda, inre motsägelser, bitterhet och isolation. Ibland behöver sådant hållas tillbaka, särskilt när man inte vet vad man pratar om. Jag tror att jag är lite bättre idag.

Mellankritik

Imorn är det fredag. Den trettonde. Vad passar då bättre än en mellankritik i Waterfrontprojektet? Nervös är jag inte, tvärtom är jag rätt nöjd; både med grupparbete, effektivitet och resultat. Vi jobbar mycket med plattor, sprickor, tektoniska rörelser och kaos. Vi tror det kan bli bra för s'Hertogenbosch, det tror vi verkligen. Och det kommer vi säga imorgon inför professor Curulli, stadsarkitekterna i Den Bosch, Eindhoven och nån förståsigpåare från (just det!) Amsterdam.

Helgen kommer med största sannolikhet att spenderas på annan ort än Eindhoven, vart är dock ännu inte fastställt. Cykling blir det nog inte; min gamla Gazelle gjorde sin motsatsen-till-jungfruresa till Belgien under söndagen och fastställdes sedan som mer eller mindre irreparabel av cykelgubben. Nu står hon uppställd framför skolan inför sista vilan. Hon är redan ersatt av en Gazelle modell herr, utan vare sig växlar, handbroms eller ringklocka. Holländarna tycker att den är spartansk. Jag föredrar "formmässigt ren" och "förhoppningsvis driftsäker". Men inför imorgon kan jag bara lyckönska mig själv och de andra två i team Plates&Chaos: ForssVignaliXue! Gruppbild.

Drömmen om den lilla röda.

De talar om ikonbyggnader och landmärken, platsbildare och dragplåster. Som vore det synonymt med det spektakulära. Vid Tysslingen i vackra Närke återfinns detta 1800-talshus, en övergiven röd. Den har alltid funnits just där, invid den kurviga grusväg som förbinder Närkes Kil med Karlslund och Latorp. Man slås av dess läge. Att den får stå obebodd. Att den för stå ifred. Att falu rödfärg är så beständig och slittålig. Stugan var ett kärt återseende då jag var hemma i oktober.

Konvext utan kontext.

Ja, vad säger man. Massimiliano Fuksas har klämt ur sig något slags formig glashistoria. Någon omgivning verkar inte ha funnits i den kvasiparametriska, virtuella 3D-modellen. Den är där mitt i Eindhoven. Jag har följt dess framfart under hösten. Snart är den klar, tillsammans med något slags tubformad fistelgång i betong som ska fungera som cykelparkering. Men det kanske inte gör så mycket; att den är ful, obehaglig och opraktisk. Folk gillar ju sånt här. Tycker kanske till och med att den är "echt lekker". Vad mer kunde han göra? Men det är slut på sånt här formtrams nu, det säger jag bara. Ikonofilin är rätt så stendöd på den här nivån, om jag själv får bestämma. Här får jag ju det.