År tio slut

Och här ännu en årskrönika. Tvåtusentio denna gång, "de djärva bravadernas år".

Det var året som jag åkte flygplan och förvärvsarbetade mer än någonsin, bytte bostadsort två gånger och konsumerade mer rödkål än tidigare (det hela eskalerade i december). Jag började lyssna på Brian Eno, såg Leonard Cohen, bytte lärosäte och fick fler rigida rutiner. Jag införskaffade ingen smartphone, men istället en bättre begagnad, treväxlad Skeppshult. Jag såg inget verk av Le Corbusier, men istället tre byggnader av Tham&Videgård.

I Kvicksund blev ett hus klart, i Den Bosch presenterades ett förslag om stadsförnyelse. Jag skottade snö på garagetak och åkte till vinterns Australien när det var plus trettiotvå i Sverige. Jag började stava mitt namn oftare med ett s, efter att en holländsk administratör ställde ett ultimatum: i Eindhoven kan man inte ha två efternamn! Färgen blå och materialet kork blev personliga fixeringar och jag läste Catcher in the Rye och blev besviken. Annars en del lycka, väldigt många koppar kaffe.

I Örebro fick man nya torg, ett nytt busslinjesystem samt två väst-östgående tvärleder (söder och norr om Adolfsberg). Det publicerades en bok om stadens arkitektur, Träffpunkt blev Vågen och ett Mediamarkt förflyttade gravitationscentrum i Marieberg.

Jag köpte en bok om arkitekten Bengt Lindroos och kort därefter avled han. Begravning i Västerortskyrkan, kista i egen design, klädsel blå, gravöl på Byggmästarföreningen. Ytterst värdigt föreställer jag mig. Oscar Niemeyer däremot envisades med att leva ännu ett år, född 1907 och fortfarande yrkesverksam. Arkitekturkritikern Mark Isitts son hade huvudroll i julkalendern och lilla Örsta utanför Örebro fick en konsthall av ClaessonKoivistoRune.

Sedan blev det visst tvånollettett, det blir bra.

Söderledskyrkan.

Idioti2010

Kommunal fåfänga! Mitt joggingspår ska bli bröllopsgåva till Victoria&Daniel. Naturstigen i Sommarro ska handikappanpassas. Med ramper, breddning och annan skit. För 90 öre per kommuninvånare i Örebro. Jag kan föreställa mig exakt hur den där trärampshistorian kommer att "hantera" sin parkomgivning. Spjutspetsarkitektur likt turistvegprosjektet i Norge blir det inte tal om. Snarare något slags tryckimpregnerad prefebhistoria i Bauhausstil (gubbdagiset, inte skolan). Och den kommer inte att användas utan gå samma öde till mötes som Tybblebron. Så är det med det.

Skönt att man kan vila ögonen på Carl Nyréns Västerortskyrka i brunrosa spritputs och erinra sig dess brutalistiska betonginteriör som tydligen självaste Le Corbusier beundrade.

Go Erik&Tore!

Krämaren. Älskad av inte så många. Ignorerad av ingen. Modernity at large på La Tourettesockel; ett första embryo till en skyline i Örebro. Snart blir det mer av den varan. Signerat Erik&Tore Ahlsén 1963.

Norra kyrkogården, Örebro

I min (oväntade) exposé över svenska begravningsplatser har jag så kommit till Norra kyrkogården (NK) i Lillån utanför Örebro. Det föga attraktiva läget mellan Bettorps industriområde, Riksväg 50, godsstråket genom Bergslagen (järnvägen) och E18/E20 kompenseras med höga murar i sjöstensbetong i alla riktningar. Mot väster möjliggör den sluttande terrängen dock en milsvid utsikt mot Kilsbergen i horisonten och Eurostops vita torn i halvtrött corporate-irrational* från tidigt 90-tal. Som på så många andra begravningsplatser utgörs växtligheten av en gles tallmo omgärdad av omfattande gräsytor - tillväxtareal i flera bemärkelser.

Hursomhelstså, NK bjuder egentligen inte på någonting spektakulärt, unikt eller särskilt vackert i sin helhet. Istället för känslig detaljering och konstnärlig medvetenhet präglas platsen (jag vill gärna tänka på den som en anlage) av den rationella kremeringen, den demokratiska (jämlika) sorgeriten och det hygieniska borttynandet. Inte ens minneslunden är så särdeles poetisk.
Två höjdpunkter, förutom den mediokra landskapshanteringen finns dock; båda är de byggnader med den kombinerade funktionen kremering-kapell.

Det gamla krematoriet från 1921 i nygotisk, lite rumphuggen-kompakt stil, där verksamheterna staplats på varandra, med följden att begravningskapellet nås via en monumental trappa i söder. De ofrånkomliga skorstenarna bildar ett rätt tilltalande gavelmotiv.

Nästa höjdpunkten är den "nya" kremeringsinrättningen från 1975, främst på grund av materialkombinationen rött tegel, ärgad koppar, läget i sluttningen och en trevlig volymkomposition. Modest och funktionellt, med en viss ansats till arkitektur. För en söndagscykeltur i Örebro är detta fullt tillräckligt.

*[corporate-irrational] = tänk McDonald's svulstiga mexitexivillor från sent 80-tal = massproducerade uttrycksfulla byggnader i ganska tvivelaktig stil. (nej, det är inget vedertaget begrepp)

Folklig diskrepans

Korsvirkesorgie, PoMovibbar och fönsterfrossa.

Jag hade först tänkt publicera dessa bilder lite lagom hånfullt. Husen såg jag idag då jag var på platsbesök vid ett av kontorets byggen i Sörby. I den annars nedtonade nymodernismen i området sticker de onekligen ut, radhuslängan ritad av den lokale förmågan Hans-Gunnar Frebran, för övrigt gift med landshövding Rosemarie dito. Galna kulörer, fruktansvärd postmodernistisk detaljering och hiskeligt korsvirke till trots; de syns och de skämmes inte för sin existens. I den röriga detaljplanen som möjliggjort stora flervåningshus jämte enfamiljs mexitegelmodulentanskrämligheter, fungerar typologin, individualiserade radhuslängor, förvånansvärt väl.

Hursomhelst, jag tog alltså bilderna för att raljera och vände tillbaka till kontoret för att väcka munterhet, vilket införlivades med råge då samtliga kollegor samlades runt skärmen och förfasades över precis allt i fasaden. Herr Frebran tedde sig rentav som en omoralisk formclown (vilket han må vara) och jag stämde givetvis in i skratten.

Så var jag tvungen att bara kolla upp den ansvarige arkitektens hemsida. Klämkäckt leende foto, samarbete med husbyggare, enmansfirma, "unika lösningar", fasta priser. Och så projekten med namn som "Prästkrage" och "Silverax", kompletta med planlösningar som faktiskt är ganska så nyskapande. Det finns ingen som helst anledning att håna denna man, som fått mycket byggt och har en hel del nöjda anhängare som uttalar sig under rubriken "tidigare kunder". Känslan av brukarinflytande är påtaglig, liksom intresset för "vinklar och vrår" och de är så tacksamma för att de fått precis som de velat.

I vår samtida (falska) estetikdikotomi där hus endast är svarta eller vita kan det vara nyttigt och energigivande att få sig ett slag i ansiktet då och då. Där sitter hundratals bittra minimalister runt om i Sverige och muttrar att lågkonjunktur och oförstående byggföretag gör det omöjligt att prångla ut anorektiska finlirbyggen, medan Frebran fortsätter sitt avväpnande leende och ger folk vad de vill ha; grälla färger och fejkkorsvirke. Vem som är mest eller bäst är väl egentligen inte intressant.


Och som min pappa poängterade; det är ju så mycket roligare med ett unikt hus än ett tvåhundragånger kopierat!


Detta var första och sista gången som Hans-Gunnar Frebran försvarades av undertecknad.

Länsväg 684

Förra året invigdes motorvägsavsnittet av E18 Adolfsberg-Lekhyttan utanför Örebro.
Den gamla vägen fick delvis ny sträckning och betecknades "Länsväg 684".
En skylt med numret sattes upp på ett ställe i Adolfsberg, vilket är ovanligt för så kallade sekundära länsvägar. Annars brukar dessa endast gå under numret internt hos Vägverket, exempelvis Länsväg 690 (Glomman). Ingenstans i övrigt skyltas vägen, mig veterligen. Naturligtvis väckte detta min nyfikenhet och jag googlade. Samma vägnummer används i både Blekinge och Medelpad. Någon vidare information om vägen i Närke finns dock inte. Så var det med det.

Ett intresse för motorvägar skall jag hursomhelst inte sticka under stol med, särskilt inte de som är min närhet. Motorvägen är symbol för fart, frihet och ekonomiskt välstånd (även om många av dem tillkommit som arbetsmarkandsåtgärd under blödande lågkonjunktur). Och visst bövelen känner jag mig kontinental när jag tar [om]vägen till staden via Västerleden och glider in på Södra Infartsleden alldeles invid Jan Wallinders fjärrvärmekatedral, där ett nystan av högvärdig infrastruktur korsas, möts och separeras åter i ett 60-talets framgångskarusell som vi aldrig, hör ni det, aldrig kommer att få se maken till igen. Innan det nya motorvägsavsnittet av E18 mot Oslo började byggas vid Trafikplats Adolfsberg fantiserade jag mycket kring en jättelik fyrklöver i flera nivåer som bildades just vid Åbyverket med Västerled versus Södra infartsled versus Osloväg. Det hade varit perfekt och det hade gett sken av storstad, en livsnödvändig energiinjektion för oss komplexfyllda örebroare. Så blev det inte.

Åbyverket, Örebro av Jan Wallinder.

Rationell saklighet

Man stöter ibland på vackerheter i jobbet. Gamla Mejeriet i Örebro, en plats under drastisk omdaning. Så trevligt att man sparar det gamla laboratoriet med sin enkla, vackra geometri och subtila tegelrytmik. RATIONELL SAKLIGHET Nej, jag brukar inte heller gilla gult tegel annars.

Nya stadsbussar

Och staden har fått ett nytt busslinjenät. Färgerna är glada, systemet intrikat, grafiken kontinental! Friskt! Och Adolfsberg får två linjer (eller fyra beroende på hur man ser det). Nu kan vi åter välja raka vägen eller "mångkulturella stickspåret" via andra stadsdelar. En eloge till kommunen, landstinget och de andra som satsar på kollektivtrafiken. Nu kanske bussen blir ett riktigt alternativ till... cykeln? På gott och ont alltså.

Februari summarum

Det blev mycket arbete i februari. Mycket arbete i Örebro. Omgiven av snö och kompakt kyla, så kompakt att det nästan är paniskt. Det går inte att cykla, eller promenera eller åka tåg eller bil längre sträckor. Därför är man där man befinner sig.
Såg några bilder från ett projekt på jobbet; en lagerbyggnad under uppförande i ett grustag. Jag trodde det var Texas men det visade sig vara Mosås på sommaren. Man vänjer sig snabbt av med naturen såsom "fruktbar livgivare". Nu är den bara kall som is. Vi skottade hustaket hemma igår också, inspirerade av de senaste arenarasen. Nu ligger allt utanför fönstret istället, skenbart fluffigt men förädiskt kompakterat av sin egen tyngd. På tal om arenor, vi var på en liten ishockeyexposé i södra Norrland under förra tisdagen. Ejendals i Leksand förtjänar en bild.
På tal om ingenting; SD (som i SD-kort) står inte för SanDisc, ScanDisc el. dyl varumärke utan SafeDisc. Slutdebatterat m.a.o.

Jag kan inte låta bli att visa min tegelkub i Adolfsberg av Lars Englund.

Jobbvecka Ett

Jag har varit ungefär en vecka i Örebro. Praktiserat har jag gjort lika länge. Blandade uppgifter, trevliga kollegor, kick-off och en hel del nyttigt att göra. Vad jag har jobbat med: Ishall i Örebro där referenser listades och läktarlutning undersöktes, liksom seniorboende med planlösningar och volymer utformades. Har just kommit på en trevlig Le Corbusierinnergård med uppglasad bottenvåning och öppningsbara skjutfönsterband på övre plan; ett slags inverterad Villa Savoye. Ska vara färdig på måndag så jag får ta en tur till kontoret på söndag, vilket blir kul. Jag vet inte varför jag gillar övertid, men det gör jag. Idag vann vi tävling om arena i Gävle så på måndag blir det antagligen ytterligare högtryck.

Årtiondekrönika

10-talet börjar om tjugofyra timmar och trettioen minuter. Nollnoll är slut, det som präglat oss mest, oss unga. Årtionde nummer fyra startar (det kan inte påtalas nog). Blev således nostalgisk, samlade alla gamla foton i en svart kartong och tog sedan upp dem för en genomgång. Mycket kort på mig i diverse förödmjukande 90-talsutstyrslar. En hel del turkost. Jag har väl inte helt kommit över den färgen.

Favoriten var annars en posebild på mig iklädd ljusblå heldress med pandatryck, pottfrilla och något slags Bachsandaler. Året är cirka 1990. Jag står bredvid en kosmonautdräkt med CCCP-emblem utanför en rymdfarkost. Det var Sovjetunionen som hade utställning på Örebromässan, jag minns det faktiskt. "Ett kulturellt utbyte" tänkte man starta med Örebro. Det blev inte så mycket av det, kan man ju säga med facit i hand. Herregud så länge sen...

Om jag inte hade nåt mer att säga om 00-talet? Inte för tillfället. Men gott nytt år alle man!

En annan dag i december

December har varit kall, karakteriserad av snö, frost och is. Såväl i Eindhoven som i Örebro. Jag har hållit på traditionerna, såsom vanan föreskriver. Men också viljan. Det är Annandagen tjugohundranio. Morgonen har tillbringats i Amerikaskogen strax bakom huset i Adolfsberg, på promenad med hunden. Sedan lite bokläsning; Göran Tunströms vackra Maskrosbollen. Kaffe till. Sedan Fred Åkerström, som jag upptäckt. Mmm.
Diverse arbete väntar, jag har till och med skrivit en arbetskalender fram till tredje januari då Ryanair tar mig tillbaka till finalen i Eindhoven för tre veckor av "känslosamma praktikaliteter". Jag tycker att man kan sammanfatta avsked av vänner, tentor och projektpresentationer just så. Mer eller mindre. Utan att vara krass.
Och i Örebro har jag redan varit i en vecka. Återseende av trogna miljöer, välkända ansikten och röster. Lugn. Trygghet? Jag börjar omkalibrera mig till en vår här, en vår av praktik. Jag ser fram emot detta. Jag måste fundera ut vad som skall hända i höst. Det känns inte som en självklarhet att komma tillbaka till Göteborg och Chalmers. Det finns ju andra ställen som bedriver arkitektutbildning. Det finns ju Lund. Men det kräver naturligtvis ett visst mått av bökigheter för att få en akademisk (och fysisk) förflyttning till stånd. Så vi får se.

Mr. Swine flu, del två.

Resan till Sverige (förlåt men det är ganska trevligt att markera mitt geografiska utomstående) har hittills varit något av en ifyllning av en checklista:

_Hårklippning

_Jobb till våren (javisst!)

_Blackstahyttan

_Köra bil

_Gå ut med hunden

_Dricka mycket kaffe.

_Umgås med föräldrarna.

_Få lite skolarbete gjort (nåja)

Idag införlivades min sista paragraf i protokollet; jag fick nämligen VACCINATION MOT SVININFLUENSAN. Vårdcentralen Adolfsberg hade inte köpt mina argument om att jag nästa vecka befinner mig 140 mil från Örebro, för "jag tillhörde ju inte riskgrupperna", Capio Läkargruppen hänvisade till nästa veckas superevent på Mässan. Pappa (som varit extra ihärdig i denna fråga) ringde dock i morse och bråkade lite extra, pratade om bristande flexibilitet, välfärdsstaten och landstingslig idioti. Sålunda fick jag tid på jour-/akut-/special-/ultra(?)-vårdcentralen på Nygatan, för övrigt inhyst i före detta Riksbanken; till yttermera visso en av mina favoritbyggnader i Örebro och ett av få exempel på svensk, högkvalitativ postmodernism signerad arkitekt Jan Henriksson. Interiören var givetvis landstingifierad med svampfärg, linoleum och gladfärgade trämöbler, men vad kan man begära? Vaccination fick jag hursomhelst. Tack välfärdsstaten Sverige!

Fd. Nya Riksbanken, Örebro.

Längtan hem.

Så var man tillbaka i Sverige för några dagar. För första gången främling i färdenesland. Nej, så dramatiskt är det inte. Snarare väldigt naturligt. Skäggig och långhårig, men ovanligt utvilad, mötte jag pappa på Skavsta. Vi hade mycket att säga varandra under vägen tillbaka. Tid att ta igen. Jag slogs av mörkret, mörkret och krispigheten i den friska luften. Som om jag inte varit med om den förr. Som vore det så fruktansvärt annorlunda i Holland. Middag med föräldrarna, mammas mat, promenad med hunden.
Tog en tur till stan idag. Regn och höstgult, ett perfekt sceneri att leta tweedkavaj i. Fann ingen hursomhelst. Behöver heller ingen ny. Konsthallen (ÖBKHL) var öppen, stadsbussarna har blivit lila och Våghustorget har gått från lummig oas till kommunistisk stenöken, trots skyltar som påstod att det var "vacker förändring på gång". Som om all ändring blir till det bättre. Behrn Center stod där också, ovanligt färdigt och ovanligt anskrämligt. Skitskitskit, KLARA arkitekter i Karlstad kan placera sina förbannade styggelser någon annanstans. Det är i alla fall min åsikt. Det blev en tur till Bergslagens bok och bild också, där diktsamlingar av Bruno K Ö och Eric Pauli Fylkeson inhandlades. Nu blir det äppelpaj och kaffe. Svenskt kaffe that is!

Elementen som förenar.

Myggvägen, Adolfsberg, Örebro. Visst finns det fortfarande element som förenar.

Vi lever i en individualistisk tid, det känns väldigt slitet att än en gång behöva påpeka detta. Detta är naturligtvis något som också speglar sig i arkitektur och byggande. Jag gör en distinktion mellan dessa, där det senare behandlar allt det som byggs, även massproducerat och utvalt i någon katalog. 

Det är få privatpersoner som numera anlitar en arkitekt när det nya huset skall uppföras. Tidsödande möten och risk för fördyrande lösningar gör att konsumenten går till Myresjöhus och Trivselhus (uhää vilket oskönt namn) av samma anledningar som att man går till H&M istället för skräddaren när man ska införskaffa kläder.

Tillsammans med en alltmer fri (läs slapphänt) hantering av detaljplanen från Stadsbyggnadskontorets (Stb) sida leder detta till att de nya villamattorna som breder ut sig i stadens periferi sällan har en mer genomgripande, sammanbindande länk än den rena infrastrukturen. Det blandas hejvilt i stil, färg och form. Lunettfönster, snickarglädje från Bauhaus, Bauhausinspirerade modernistiska lådor, sörgårdsidyll, myspys, striktstrikt, plasticfantastic och kanske en (förlåtande) mexitegelvilla av Dallasmodell från någon äldre upplaga av katalogen. 

Vad som saknas, och det jag efterlyser, är naturligtvis ett samlande grepp, som lämpligen bestäms av Stb, inte i detalj men i ATMOSFÄR. Det borde inte vara alltför svårt för en (professionell) yrkesutövare att dra några enkla riktlinjer, utan att medborgaren känner det som att smakpolisen gör ett ingrepp i den personliga integriteten.

Men visst finns det fortfarande element som förenar, om än mer temporärt. Mitt favoritexempel är Myggvägen i Adolfsberg, Örebro; ett nybyggt kataloghusområde som min pappa envisas att kalla för Skuldkusten. Här har friskt pekats på bilder och inköpts minimala tomter för maximala villor med ett spritt resultat utan hänsyn till tomt, omgivning, väderstreck, egentliga behov etc. Att kalla detta för arkitektur är att begränsa arkitektur till färg och form. Och i bästa fall lite planlösningsproblematik som piggas upp med ett lunettfönster eller något obegripligt runt ("jag tror att det kan bli läckert"). 

Det finns dock element som förenar, precis som under radhusåldern under 1900-talet, då kommunen (om inte samfälligheten) styrde dörrfabrikat, NCS-kulörer på fönsterfoder osv. Väldigt många pappor kör nämligen identiska Saab 9-5 till jobbet. Och har silverfärgade brevlådor och sätter upp de stora gulvita julstjärnorna i december (som, om något, förbättrar integriteten i de insynsdrabbade vardagsrumsfönstren mot gatan som egentligen är ämnade för baksidan). Folk är helt enkelt lite ängsliga för att sticka ut. Men det mest framträdande är ändå studsmattorna, som poppade upp överallt för några år sedan (se röd markering). Nu är de väl på tillbakagång, men syns tydligt på flygbilden, liksom nervöst utplacerade i tomtens hörn för att grannen bara måste se att jag är likadan. Klart att vi ska studsa! Och därmed hoppa in i radhusets konformitet igen? 

På tal om skyline; en styggelse i Örebro

Det är inte bara Rotterdam som har höga hus. Även i Örebro har man placerat två torn, officiellt kallade Behrn Center. De står färdiga nu i höst och dominerar (läs våldtar) numera vårt vackra stadsrum. Varje gång jag sitter där i kön i korsningen Rudbecksgatan- funderar jag ut nya alternativa namn; Örebro styggelse, Girighetens Apostlar, Dumhetens spiror. Jag vet inte riktigt varför jag ogillar det där bygget så mycket. Kanske för att jag inte gillar smutsgul puts i största allmänhet, eller modulelement från Strängbetong, eller hopplös monotoni i fönstersättning och obefintlighet i detaljfiness. Eller för den delen att jag inte är någon större påhejare av blekfisiga fejkakvareller som illustrationer. Kolla gärna hemsidan för ett smakprov. 

Saxat från Behrns hemsida:

Per Johan Behrn tog kontakt med oss hösten 2006. Vi hade genomfört ett bostadsprojekt med 8-våningshus i Karlstad i samarbete med Strängbetong, vilket gav en första kontakt. Behrns projekt i centrala Örebro var en ännu större utmaning. Inom kvarteret skulle uppföras en parkeringsanläggning på några hundra platser och därutöver två höga bostads- och kontorshus. Processen fram till det färdiga förslaget har varit spännande och intensiv. Vi har arbetat fram förslaget i nära samarbete med byggherren och känner att det slutliga resultatet uppfyller de höga förväntningar man kan ställa på ett byggprojekt på 2000-talet. 

KLARA arkitektbyrå AB 
Göran Grönkvist

Så fundamentalt håglöst! Det enda som konstateras är egentligen att uppgiften var en utmaning. Dock är det osagt vad denna utmaning egentligen är. Var det för att det fanns en beställare, ett program och ett sammanhang i en stad? Hur har detta sammanhang i så fall förvaltats? Nog om det.

Strax intill har fastighetspampen Behrn tänkt smälla upp ett hotellkomplex som ska ligga rakt på Rudbecksgatan och sålunda kommer Rudbeckstunneln att förlängas. Verkar tämligen spännande och urbant. Det är ovanligt i Örebro.