År tio slut

Och här ännu en årskrönika. Tvåtusentio denna gång, "de djärva bravadernas år".

Det var året som jag åkte flygplan och förvärvsarbetade mer än någonsin, bytte bostadsort två gånger och konsumerade mer rödkål än tidigare (det hela eskalerade i december). Jag började lyssna på Brian Eno, såg Leonard Cohen, bytte lärosäte och fick fler rigida rutiner. Jag införskaffade ingen smartphone, men istället en bättre begagnad, treväxlad Skeppshult. Jag såg inget verk av Le Corbusier, men istället tre byggnader av Tham&Videgård.

I Kvicksund blev ett hus klart, i Den Bosch presenterades ett förslag om stadsförnyelse. Jag skottade snö på garagetak och åkte till vinterns Australien när det var plus trettiotvå i Sverige. Jag började stava mitt namn oftare med ett s, efter att en holländsk administratör ställde ett ultimatum: i Eindhoven kan man inte ha två efternamn! Färgen blå och materialet kork blev personliga fixeringar och jag läste Catcher in the Rye och blev besviken. Annars en del lycka, väldigt många koppar kaffe.

I Örebro fick man nya torg, ett nytt busslinjesystem samt två väst-östgående tvärleder (söder och norr om Adolfsberg). Det publicerades en bok om stadens arkitektur, Träffpunkt blev Vågen och ett Mediamarkt förflyttade gravitationscentrum i Marieberg.

Jag köpte en bok om arkitekten Bengt Lindroos och kort därefter avled han. Begravning i Västerortskyrkan, kista i egen design, klädsel blå, gravöl på Byggmästarföreningen. Ytterst värdigt föreställer jag mig. Oscar Niemeyer däremot envisades med att leva ännu ett år, född 1907 och fortfarande yrkesverksam. Arkitekturkritikern Mark Isitts son hade huvudroll i julkalendern och lilla Örsta utanför Örebro fick en konsthall av ClaessonKoivistoRune.

Sedan blev det visst tvånollettett, det blir bra.

Söderledskyrkan.

Mellan högdragen autist och lättsam bagatell

Min stockholmstur börjar vid Vällingbys välfungerande förortstorg i ABC-anda. Högljudd torghandel samsas med strömlinjeformade svenssonkedjor, teak och tegel från 50-talet möter Wingårdhs plast och glaskeps vid K5 Fashion House. I ett hörn, på en höjd, ligger St Tomas kyrka från 1960 av Peter Celsing, härligt ointresserad av vad som händer i myllret där nere. Kontrasterna kommersiell-kyrklig, sommarljus-medeltida dunkel är en banal, men ögonblicklig iakttagelse. Sedan kommer nyanserna och de är många. Den kringbyggda klosterlika gården, klockstapelns kopparklasar, tegelarkaden, furudörrarna, den komplexa enkelheten. Här har inget visuellt koncept fått ta över. Här bildar komponenter ett verk. Rikedom har vunnit över konsekvens.

Frågan väcks inte direkt under resan, men ter sig naturlig senare; hade Celsings "design" vunnit gehör i en samtida arkitekttävling. I kyrkans jubileumsskrift står att läsa att byggnaden redan i slutet av 60-talet fick stå symbol för en kritik mot gammalkyrklig liturgi och församlingssyn. Läget nära torget, undertrycker snarare ett åsidoställande från myllret än en folklig invit. Men så bjuder man ju också på andlighet och kyrkkaffe, snarare än steker hamburgare eller rear skor där bakom den introverta muren.

Om kyrkan vill vara folklig, vilket inte alls är en självklarhet sedan kyrka och stat separerat, är St Tomas troligen inte den mest "effektiva vägen att gå". Men så har också religion föga att göra med smidighet, billiga poänger eller profit.

Givetvis slås jag av hantverkarnas förverkligande av Celsings vackra grepp. Arkitektens förmåga behöver inte ytterligare kommenteras. Direkt bildskön eller fotogenisk är den inte; rumssekvenser, mångfalden av utblickar, ljud som ömsom kapslas in eller sprids, går inte att skildra fotografiskt. Går de då att skildra i det tidiga skeendet, säg i tävlingsfasen? Celsings tidiga skisser är dunkla, bläckplumpiga och passande inåtvända. Celsing visste vad som komma skulle. Men detta gick inte att förmedla förrän byggnaden var helt färdigställd och inflyttad av sin församling.

Frågan är vad utvecklingen, den berömda digitala, har gett arkitekterna i form av hjälpmedel som gör att vi bättre kan förmedla ett verk. Förutom det rent visuella ledmotivets refräng är det tveksamt om datorerna kan simulera känslan av en byggnad särskilt väl.

Tham&Videgård löser problemet onödigt enkelt, vilket jag kollade in senare under dagen. Förskolan Paletten, vars renderade perspektiv visats flitigt under våren, stämmer MYCKET VÄL överens med det byggda resultatet, vilket naturligtvis är positivt. Man fick vad man förväntade sig. Men vad beställde man, mer än en bild, en monokrom palett (jag var tvungen), en otroligt gul trärasternjure.

Arkitekturen är i detta fall anpassad efter bilden. Sålunda blir också mina foton av byggnaden vackra. Gult mot blå himmel, krökar mot rak asfalt. Allt är så förbannat tydligt, inte komplext, kanske inte riktigt människovärdigt. Speciellt barn är komplexa, skeva och ostöpta. Är det eftersträvansvärt att en byggnad för lek skall vara lekfull?

Den varumärkesbyggande formen är också underlig i sitt läge, förvånande placerat i bakkanten av Konstfacks och gamla Ericssons jättekomplex. Här finns ingen motorväg eller Strip att sola sig mot. Venturi frågar sig vad denna duck gör i ett sådant undanskymt läge. Efter en positiv upplevelse av snygg (minimal) detaljering från Kalmar hade jag vissa förväntningar inför Paletten. Bilden av fönstret ovan säger en hel del.

Säga emot

"I like complexity and contradiction in architecture" börjar Robert Venturi sitt storverk från 1966 med. Jag vet inte om jag alltid kan instämma. Verkligheten däremot, det faktiskt byggda, tar sig ofta såpass komplexa dimensioner- sidor som sällan kunnat förutsättas i form av möten mellan VVS-dragningar, skuggeffekter och inte minst möblering, att detta ofta är svårt att väva in redan i ett konceptstadium. (Drar mig för övrigt till minnes en förvirrad gästföreläsning från nån förläst HDK-lärare som polemiserade kontext-koncept) Visst är det enklare att lyckas med det minimala-monokroma, det bildmässigt förenklade, detta är tendensen. Till lakejerna hör Tham och Videgård (utan Hansson numera) arkitekter, framgångsrika, högdragna. Visst låter jag mig imponeras, var ganska eld-och-lågor över deras Kalmar konstmuseum dit kan åkte tur-och-retur 750 km för att bese för några veckor sedan. Jag blev inte besviken, visserligen, det gick liksom inte. Åke E:son Lindmans bilder, som flitigt exponerats i media, hade redan gett mig hela upplevelsen. Det var inget att förundras över, allt var lika grafiskt i verkligheten som på bild. Liksom det redan var på illustratorperspektiven med sina streckgubbar från tävlingsskedet. Konsekvens kan man kalla sådant. Och duktiga hantverkare kanske? Eller så låg, minimalistisk detaljering att arkitekterna själva inte fick något nytt att upptäcka efter tävlingen. Förutom den sedvanliga känslan att huset ju är mindre i verkligheten än på bild, fanns där inte mycket mer att uppleva. Inget spännande flöde genom, ingen skevhet att irritera sig på. Allt var som på bild. Och blev också bra på mina bilder. "Jag tycker ändå om det, ja det gör jag ju".

Bolle och Martin, ja arkitekterna heter ju så, har sedan dess tuggat på enligt liknande strategi; enkelt och avskalat med någon färgaccent interiört, nu senast i tävlingen om Bergmancentret på Fårö. De börjar provocera mig. Med fula perspektiv, undermåliga argument och monokroma, färgstarka inredningar. De tar det hela på för dåligt allvar. Och inte ens gräset ser helt friskt ut. Sag mir wo die Blumen sind, wo sind sie geblieben (M. Dietrich).