Eindhoven 3.0

Jaha, så får man uppleva en uppdaterad version av Holland, den sista för den här gången måhända. Kallt var det Nederland jag nedsteg till i söndags. Kallt och snöigt. Och så har det förblivit. Veckan har varit intensiv; den började med körsbärsöl, våfflor och katedralbesök i Antwerpen på måndagen, Einhovenrundtur med Martin på tisdagen, för att gå upp i ett arbetscrescendo mot slutet av veckan, ackompanjerat av såväl färdigställandet av ritningarna till sommarhuset i Kvicksund, som studerande av urban teori och avslutning av det monsterstora (i skala, poäng och tid) projektet Waterfront (se kommande och föregående inlägg). Igår unnade jag mig ett trevligt avsnitt av Stjärnorna på slottet och njöt av alltid-lika-folkliga Kjell Bergqvist (han får väl ett inlägg vad det lider också). Det var allt för nu, nu ska jag till uni.biblioteket och möta min projekt grupp.

I Eindhoven Fuksas det med detaljkvaliteten.

På tal om tidigare inlägg så är Fuksasblobbarna i Eindhoven mer eller mindre färdiga nu. Förutom den glasfasetterade svulsten som tidigare visats utgörs projektet av en tämligen onödig, underjordisk cykelparkering med strutform som försvinner ner i marken. Formen gör sig förvånansvärt bra på platsen, som i alla fall under invigningsdagen i början av december var full av folk. Synd bara att detaljfinishen håller gängse holländsk nivå; ointresset för ytor och bristen på materialkänsla är slående. Källor i Eindhoven har också påpekat att strukturen läcker. Än en gång ekar devisen "all good architecture is leaking" högt uppe i mitt huvud.

På nära håll från rulltrappan som leder ner i struten.

MVRDV: Effenaar

Vi har en byggnad av MVRDV i Eindhoven, byggd under kontorets strikt-kub-med-accentuerade-trapphus-fas under början av 2000-talet (jämför gärna med Expo 2000-paviljongen). Byggnaden, kallad Effenaar, är ett "kulturhus för unga". Det är uppskattat, välfungerande, drar många stora artister, ligger bra i staden och jag kan verkligen uppskatta greppet med trapporna. Men hur står det egentligen till med utförandet och detaljkvaliteten? Inte ens tio år gammalt och fasaderna har redan börjat vittra. Trappornas elefantlika hud (jag har ingen aning om vilket material som använts men det är mjukt och eftergivligt) har spruckit och lagats med, just det, nitar och silvertejp! Man blir lite sorgsen. Eller också är det ett medvetet val, jag vet inte.

Konvext utan kontext.

Ja, vad säger man. Massimiliano Fuksas har klämt ur sig något slags formig glashistoria. Någon omgivning verkar inte ha funnits i den kvasiparametriska, virtuella 3D-modellen. Den är där mitt i Eindhoven. Jag har följt dess framfart under hösten. Snart är den klar, tillsammans med något slags tubformad fistelgång i betong som ska fungera som cykelparkering. Men det kanske inte gör så mycket; att den är ful, obehaglig och opraktisk. Folk gillar ju sånt här. Tycker kanske till och med att den är "echt lekker". Vad mer kunde han göra? Men det är slut på sånt här formtrams nu, det säger jag bara. Ikonofilin är rätt så stendöd på den här nivån, om jag själv får bestämma. Här får jag ju det.

Flux/s vid Strijp-S

Söndagen tillbringades, efter sen hemkomst från tysken Bernhards BBQ-party, morgon med Gomorron världen (P1), i all anspråkslös på den utmärkta, tillfälliga konst-litteratur-musik-performance-dans-utställningen Flux/s vid den numera nedlagda Philipsfabriken Strijp S i Eindhovens västra utkant. Lokalerna är minst sagt väl tilltagna och otroligt effektfulla. Ofta var det bara ett konstverk per sal (om cirka 400 kvadratmeter). 

De slitna industriinteriörerna var på en gång monumentalt vackra och slitet melankoliska. Med andra ord precis som det ska vara. Något tema för utställningen var svårt att skönja, men allt var samtida spretigt och passade väl. Till favoriterna hörde en mörklagd jättesal med videoskärmar som satte igång då besökaren lyste på vissa punkter med en ir-ficklampa och då visades filmen bara på visades bara delar av duken. I kontrast till denna högteknologiska installation fanns i rummet bredvid endast minutiöst hopsopade, kvadratiska högar med färgflagor från det vittrande innertaket. En film närmade sig frågan (vilken underbart dryg synonym till berörde!) kring arkitektur/mäklarverksamhet där en kvinna vandrade runt med en grupp intresserade spekulanter och sålde in fantastiska kvaliteter och expansionsmöjligheter i en kliniskt vit industrimiljö. Förvånansvärt effektfullt. 

I den gamla fabriksbyggnaden fanns också ett trappsystem som gjorde mig galen; egentligen var det två olika, oberoende kommunikationssystem som delade trappschakt. Halva systemet gick dock inte att nå (se bild). Inte ett konstverk, men väl något underligt som väckte tankar.

Det var min söndag. Lyssnar nu till den franska 60-talssångerskan France Gall och hennes tyskspråkiga, smått bisarra album En Allemand- Das Beste auf Deutsch.

Välanvända, tomt gapande salar.

Hoppas att det underliga med detta trappsystem framgår.

En liten del av den nedlagda fabriken. Skalan är hisnande.

Huvudkontoret från tidigt 1970-tal används dock fortfarande.