Regionhuset, Lund

Och så till nästa hotade modernistdinosaurie i Lund; Regionhuset av Klas Anshelm från 1968. Fram till november 2010 huserade den 18000 kvadratmeter kopparklädda byggnaden Landstingskansliet för Region Skåne. Nu står den som ännu ett övergivet monument över institutionssverige. Den har sålts för en ansenlig summa och inväntar en ny funktion, men har ändå tillåtits förfalla. Exempelvis har koppartjuvarna gått hårt åt mot fasaden. Fastighetsägaren beräknar det stulna metallvärdet till över 300000 men lovar att fasaden skall lagas så snart som möjligt. Vi kan vara ganska säkra på att det inte blir i koppar.

Arkitektoniskt är byggnaden mer frodig än de annars karga och rationella Anshelmsbyggnaderna med råa, lite oformliga trapphus och så de underliga kopparkepsarna som ger lite lustiga (roliga) geometriska möten. Som om Anshelm pratat lite med Bengt Edman.

Min professor Mats tyckte att jag skulle arbeta med byggnaden i mitt exjobb. Det vore en utmaning.

Det ventilatoriska manifestet

Bernt Nybergs Landsarkiv i Lund från nittonhundrasjuttioett kommer inom några år att stå utan funktion då verksamheten flyttar. Arkitekturen är svårbemästrad och specifik för sitt slutna ändåmål som just "arkiv". Styrkan ligger i de slutna, av arkitekter besjungna, tegelmurar.

Mindre uppmärksammade, men minst lika viktiga för det kärvt sakrala uttryck som arkitekturen står för, är de rostiga stålartefakter som Nyberg placerat runt om byggnaden. Egentligen är de tekniska nödvändigheter, sådana där som annars placeras in som förfulande ready-mades i projekteringens slutskede, men som Nyberg, i detalj, material och komposition tillsammans med byggnaden låter bli till skulpturer i cortenstål. Ventilationstrummor, ett rör och en lastbrygga utgör den brutala dekoration som gör Landsarkivet till ett förvaringens kloster.

Fojab Arkitekter i Malmö har "skissat" på ett synnerligen abrupt restaureringförslag där blocket omvandlas till triviala studentbostäder, illustrerat i en urvattnat överbefolkad rendering. Intressant är att denna skiss inte finns på kontorets hemsida, där det enda som berör projektet är en text som argumenterar för varför arkivet skall göras om; troligen en respons till de massiva (nåja) protester och namnunderskrifter som publicerats.

Det svider dock en hel del när man ser den här renderingen, men som med så mycket annat får man acceptera, med all respekt till protestlistor. Därmed inte utan att kontraagera.

Efter att Fojab gått loss på murar och park (och inte minst interiör vilket få har berört i sina protesterande kommentarer), återstår stålartefakterna, vilka må hålla uppe den sargade arkitektoniska kvaliteten något, men inte passa i ett så profant sammanhang som bostadens. Sålunda skall de avlägnas och platsen skall få återgå till ett slags normaltrivialt neutrum; det är ju så vi känner Fojabs verksamhet.

Så lägligt då att jag just nu ritar på en ny entré till A-huset vid LTH i ett projekt där just de tekniska installationernas exponering skall fungera som pedagogiska element (min intention) samt att kursen fokuserar på restaurering/räddande av modernismens arkitektur.

Platsen ligger mellan arkitekternas byggnad av Klas Anshelm och Designcentrum (IKDC). Jag placerar ett större skulpturalt auditorium och skapar en treenighet kring en piazza i markplan, en plats som egentligen är ett beträdbart tak med bibliotek under. På platsen, ett slags tebricka med servis i form av ljusbrunnar, fönsterslitsar och friskluftsintag, placerar jag Nybergs "turbiner". Sin praktiska funktion har de sedan länge likväl förlorat, men i och med detta träder andra värden fram, inte minst kopplade till arkitekturhistoria och ideologi, men också politik och arkitektonisk moral. Det behöver vi studenter understundom påminna oss om.

Den Mänsklige Muraren & Modulerna.

Jag hör en liten trevlig dokumentär på P1 om Sigurd Lewerentz. De pratar om hans konsekventa reducerande stil, från 1910-talets klassicism till 1960-talets betong- och tegelvurm. De "ärliga", förenklade materialiteterna bara måste tillskrivas den brutalism jag så håller högt.

Denna stil är inte bara beroende av en asketisk/inkännande arkitekt, utan i lika hög grad kräver den sin "mänskliga murare"; en hantverkare som vågar sätta prägel och skapa något varierat i ett situationens unikum. I ett industrellt, "rationellt" byggande är detta svårt att uppnå (min gamla vanliga käpphäst). Intressant är kanske också att arkitektens samtida "digitala" hjälpmedel/verktyg motverkar ett sådant uttryck. Det ligger i sakens natur att det digitala skapandet som vi så vant oss vid eftersträvar perfektion; organisatorisk, estetisk, visuell etc; detta löses ofta med införandet av artificiella kompositmaterial eller i värsta fall halvdålig puts. Därför kan inte 60-talets brutalism återkomma i sin pura form, präglat av en situationens och framförallt hantverkarens närvaro.

Förutom den hantverkspräglade rufflighetsstilen finns inom stilen också den modulerade industrisentimentala brutalismen, främst undersökt av de japanska metabolisterna under 1970-talet. I Sydney fann jag det mest enastående exempel av samma stil, vackert placerad just invid Harbour Bridge; Sirius Apartments.

Med ett sådant uttryck kan vi idag fortfarande laborera med och repetera, kombinera och förvränga tills den ultimata, organiska godtyckligheten uppkommer. Här är inte ytskikt [primärt] brutala, istället ligger fokus på strukturen som sådan, konfigurationen av enheter, ett fritt förhållande till kontexten und so weiter...

Gillespie, Kidd and Coia

Ett slag slås för GKC, en skotskt arkitektkontor med guldålder under guldåldern 1956-1987, en återupptäckt bekantskap från min Edinburghresa förra veckan. En bok om gubbarna och deras brutalistiska tegelkyrkor, betongkloster och rationella universitetskomplex söktes, efterfrågades, söktes förgäves, febrilt, fanns och införskaffades.

Brutalismen och lekfullheten

Ett svar till David Ekstrands kommentar angående tidigare inlägg:

Tack för ditt inlägg i den brutalistiska diskursen i allmänhet och i min blogg i synnerhet!

Angående brutalism och lekfullhet: Även om formen verkar stram, och materialen är karga, ger brutalismen (mig) en stämningsfull, monumental men ändå rustikt hemtrevlig känsla som annars bara medeltidsborgar och gillestugor med furupanel kan ge mig. Det handlar om en subtil och snäll lek, oftare än sällan var den en lek som försiggick enkom i arkitektens hjärna och teori. Just nu läser jag exempelvis en bok om paret Alison och Peter Smithson; otroligt lekfulla arkitekter i teori-koncept-skisstadiet med banala diagram, dagisgrafik och snirkliga norrpilar. Deras arkitektur däremot, karakteriseras av en (ökänd) rufflighet/stramhet som vid en ytlig anblick ter sig hänsynslös och byråkratiskt seriös. Detta är en dualitet i inställning och ett förhållande mellan teori och praktik som jag inte kan få nog av.

Robin Hood Gardens, London, av Alison och Peter Smithson.

I händerna på holländsk byråkrati 2.

En högst godtycklig spaning som jag inte kan släppa:

Nederländerna är beläget i mitten av det klassiska Europa, där uppenbarligen två kulturströmmar av värderingar och ideal möts:

Från norr och öster (läs Tyskland) kommer de väletablerade idéerna om punktlighet och effektivitet med konsekvensen byråkrati och olika typer av system.

Från söder blåser däremot de varma vindarna med siesta, spontanitet och godtycklighet. Separerade går båda dessa system att förstå och de fungerar också, vart och ett för sig.

I Nederländerna sker dock en rejäl krock mellan nord och syd med ett resulterande fenomen som jag väljer att kalla mañanabyråkrati. Denna styggelse verkar ha drabbat de flesta samhällsfunktioner, från banker, via mataffärer till universitetsväsende och hantverkare.

 Alla är mycket vänliga, kan engelska, gillar att skämta med kunderna, men inte en jävel har ett övergripande ansvar eller verkar sträva efter effektivitet och systematik. Skamlösa är de också om något blir fel.

 Jag besökte stadens banker (plural) idag, i syfte att skaffa ett bankkonto. Bank nummer 1 (Rabobank) hade ett nationellt nätverkshaveri, på ABN AMRO fick jag vänta i 67 minuter innan jag kunde konstatera att inget gratiserbjudande fanns för studenter. Jag var vid det laget ganska sur och hade ingen lust att betala för de förbannade tjänsterna.

 Lite väl uppstudsigt lät jag göra gällande att om detta hade varit Sverige så hade banken troligen ha förlorat alla sina kunder, dock med det lite uppgivna tillägget att det hela trots allt verkar fungera i Holland.

 Jag träffade en invandrad tysk i kundloungen och tillsammans kunde vi ondgöra oss över bristande kundmedvetenhet och effektivitet etc. Dessutom visade det sig att han var något av en bankexpert då han halade fram sin enorma plånbok med en absurd mängd kontokort från olika banker. Han rådde mig att gå till ING (uttalat insheeei). Väl där fick jag både kaffe och ett ypperligt bemötande (som jag givetvis berömde lite väl gråtmilt och sliskigt). Tänk vad lite service kan göra för en ung man som cyklat runt stan i fyra timmar i ösregn för ett ynka kontos skull. På samma sätt som jag älskar att ondgöra mig över problem och administrativa skavanker, är det en tillfredsställelse att få överösa andra med (rätt omotiverat) beröm. Men det är väl härligt att inte vara en helt förbittrad fullblodscyniker (ännu). Nästa vecka kommer kortet och då kan jag äntligen betala på mataffären Albert Heijn. Dessutom utan avgifter, supertoll!

Dagens bild: Partille Stadshus i sjöstensbetong som är som vackrast i aprilsol - en byråkratins underbara högborg!

En vacker komposition av Sten Samuelson.

Från en tur till Lund i månadens början:

Helgeandskyrkan, Klostergården. Arkitekt: Sten Samuelson (1968)

Fönster i mur, exteriör predikstol med tak och trappa i betong. 

Vackert, raffinerat, enkelt.

Bengt Edman talar till mig

Jag måste skriva lite om Bengt Edman också (1921-2000), en svensk arkitekt som jag håller oerhört högt. Sedan 2007 har jag besökt en rad av hans verk, från Villa Göth i Uppsala från 1950, via villorna i Paradiset (Partille) från 1960 till hans Villa Hägerstrand i Lund från 1964. Hans arkitektursyn fascinerar mig. Min personliga tolkning är som följer; arkitektens gärning är konstnärens OCH den praktiska problemlösarens, inte primärt dekoratörens och naturligtvis inte heller ingenjörens.

Det finns en stark poesi i Edmans byggnader. Måhända är detta ett urvattnat epitet som kan tillskrivas det mesta i arkitekturväg (med god vilja). Med poesi menar jag omsorg i material, detaljer, en komplexitet i utförande och en (befriande) irrationell inställning till lösningar och ett ifrågasättande av standarder.

Visst var han behärskad, Bengt Edman, modernistiskt skolad och verkande i ett alltmer planstyrt folkhemssverige, som i mångt och mycket kom att präglas av kollegan och vännen Lennart Holms ledande position på salig myndighet Planverket. Jag återkommer till denne Holm senare. Men inom ramen för det begränsande fanns en lekfullhet, inte till att överdriva, slösa med former och stora estetiska gester eller dylikt, utan snarare en förkärlek för de enkla lösningarna som formellt låg under Svensk Standard. Med tidens facit i hand kan vi konstatera att dessa lösningar i många fall har fungerat, såsom det ofta förekommande teglet, betongen och råa träsnickerierna som efter 40 år, i många fall, både fungerar klanderfritt och åldras med värdighet.

Måhända krävs en brutalistisk utgångpunkt i arkitektursyn för att tillfullo uppskatta dessa något karga byggnader. Gemene man verkar överlag ha svårt för ett sådant uttryck. De finner det otidsenligt, dystert och förknippar det med miljonprogram och problematiska förorter, även om Edman aldrig ritade något riktigt miljonprogramsområde. Närmast storskaligheten kom han annars i de två studentområdena Sparta och Vildanden, båda belägna i Lund och (ö)kända bland generationer av Lundastudenter. Det är i första hand inte dessa enorma komplex som fascinerar mig, utan snarare de mindre projekten som ovan nämnda villor, där Edman får löpa linan ut i detalj- och materialomsorg, ljushantering och intrikata planlösningar.

I vilket fall som helst visar de båda studentområdena på en stark och måhända väl brutalintention till vad arkitektur bör vara för boende (studenter). I många samtida, storskaliga projekt är denna intention annars mycket svår att skönja. En snäv budget och en programskrivning som kräver en storskalig projektering kan naturligtvis aldrig leda till något Versailles eller Parthenon, vilket ju heller aldrig varit meningen eller ens är önskvärt i en svensk kontext. Dessutom har byggnaderna, särskilt i fallet Vildanden, kommit att åldras mycket vackert eller inte alls, i alla fall exteriört. Det omgivande parkområdet har också vuxit upp och blivit till något av en grön oas, som jag antar används flitigt.

För att återgå lite till åsikterna hos gemene man, som alltid är något som måste beaktas i arkitektens arbete, så verkar Edmans byggnader dömas ganska hårt. Ett exempel är Villa Hägerstrand, vars ursprungsägare Britta Hägerstrand sålde huset för några år sedan. Affären gick en aning långsamt och de ursprungliga köparna sägs ha hävt köpet då de insåg ”hur mycket arbete som behövdes för att få huset beboligt”. Med detta menade de riva väggar och måla allt murrigt tegel och gulnande furu i vitt vitt vitt. (Så köp ett kataloghus då istället förbannade människor). En annan spekalant sägs ha utropat ”jag tänker inte bo i en jävla bastu”. Tillslut fann huset sina rätta ägare, en familj som verkade trivas direkt och som snarare vill förnya och förbättra än förvanska och fördärva (enligt annars gängse norm). En eloge till dem!

Lyckligtvis har de villor jag besökt ägts av idel entusiaster, inte alltid kännare, men brukare som inser husens inneboende kvaliteter, som så lätt annars kunde spacklas över, bytas ut och förvanskas. Mig veterligen är det bara Villa Göth i Uppsala som står under Länsstyrelsens kulturskydd (ännu). Naturligtvis kommer det att dröja innan fler av Edmans verk officiellt skyddas, historia och kulturvärden uppskattas ju som bekant i regel mer ju äldre de blir. Frågan är om det ens kommer att bli aktuellt. De flesta av Edmans byggnader är vardagliga nyttobyggnader, vilket rätt sällan appellerar ”kulturminnesmärkarna”. Att Villa Göth ändå sticker ut kan vi tacka arkitekten Hans Asplunds (spefulla?) kommentar för från början av 1950-talet, där han i ett internationellt sammanhang tillskrev Edmans (och kollegan Holms) byggnad som ”nybrutalistisk”. I och med detta var ett begrepp och en hel arkitekturstil myntad och huset skulle få många uppföljare, särskilt i England med arkitekterna Alison och Peter Smithson, vilka även de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns givetvis mer att säga om Bengt Edman och förhoppningsvis får han återkomma i en senare lösryckt ordharang av undertecknad. För den intresserade kan jag rekommendera både några wikipediaartiklar om Edman, samt den något svårfunna Bengt Edman- Complete Works (Ronnefalk & Eriksson ISBN 91-972660-2-7).