Höjdpunkten under Utrechtturen var Schröder Huis, uppfört 1924 efter ritningar av arkitekten Gerrit Rietveld i en banbrytande, modernistisk stil.
Rietveld, som egentligen var utbildad till det vi idag kallar möbeldesigner, fick uppdraget att rita ett hus åt änkan Truus Schröder, en vän som sedermera också kom att bli hans livskamrat.
Schröder ville ha ett litet, praktiskt hus och hade hittat en tomt, i änden av en radhuslänga i stadens utkant. Rietveld, som tidigare inte hade ritat något hus, började sin komposition, liksom utifrån och in, i nära samspråk med beställaren. Resultatet blev något helt nytt. Exteriören brukar vanligen liknas vid landsmannen Piet Mondrians enkla tavlor, där olika vertikala och horisontella element möter varandra i ett slags lapptäcke i en generell gråskala, som bryts av av accenter i primärfärgerna rött, gult, och blått. Olika funktioner och strukturella element understryks, både för deras särskiljande egenskapers skull men framförallt för att skapa spänning och dynamik i fasaden. Greppet är raffinerat välproportionerat och strikt, samtidigt som det är asymmetriskt och lekfullt (hur många gånger ska jag tillskriva holländska byggnader med just detta ord?) och typiskt för konstströmmen De Stijl, även om Rietveld aldrig ville tillskriva sig denna.
När jag passerat fasadkompositonen och gör entré i huset märker jag, som alltid då jag besöker berömda byggnader för första gången, att huset är mycket mindre än vad jag har föreställt mig utifrån de bilder jag har sett.
Bottenvåningen består av fyra statiska rum, ordnade kring ett centralschakt med trapphus, relativt traditionellt med andra ord. Kök med matplats, hembiträdets rum, studio för Rietveld samt en hall som även fungerade som sovrum. Alla ytor är målade och därmed avmaterialiserade. För Rietveld var rymden och rumsligheterna som ytorna skapade det viktiga, inte vad de var sammansatta av.
Det är ganska mörkt i bottenvåningen. Golv och tak är mörkt målade, fönsterluckor för fönstren stänger också ute det starka solljuset. Det ger en stark kontrast då man sedan kommer uppför trappan till andra våningen, piano nobile i dess rätta bemärkelse! Egentligen är det hela ett enda, 70 kvm stort ljust rum, där möjligheten finns att, med hjälp av skjutväggar, skapa små rum och rumsligheter; dels två sovum, dels ett arbetsrum/matplats samt något slags vardagsum. Här återfinns också ett badrum och ett slutet sovrum för änkan Schröder. Överallt finns små finurliga förvaringsutrymmen och de flesta inredningselement har flera funktioner. De olika funktionerna i rummet förstärks också av olika väggkulörer, golvfärger och de många specialritade möblerna som står utställda, relativt autentiskt.
Änkan Schröder bodde i huset fram till sin död 1985, d.v.s. i 61 år! Efter det har villan genomgått en omfattande renovering och sedan 1987 är det museum. År 2000 blev det världsarv också. Värt ett besök är det verkligen.
Interiörbilderna togs med livet som insats. Det var strängeligen förbjudet att ens föra med sig kamera in och en gubbe (vakt) sprang omkring och kollade hela tiden. Jag vet inte varför.
Sovhörna med eget handfat och färgglatt kabinett.
Arkitektoniska element.
Övervåningens öppna rumslandskap.
Badrum: Betongmöbel med badkarsdusch och handfat.
Entréfasad.
