År tio slut

Och här ännu en årskrönika. Tvåtusentio denna gång, "de djärva bravadernas år".

Det var året som jag åkte flygplan och förvärvsarbetade mer än någonsin, bytte bostadsort två gånger och konsumerade mer rödkål än tidigare (det hela eskalerade i december). Jag började lyssna på Brian Eno, såg Leonard Cohen, bytte lärosäte och fick fler rigida rutiner. Jag införskaffade ingen smartphone, men istället en bättre begagnad, treväxlad Skeppshult. Jag såg inget verk av Le Corbusier, men istället tre byggnader av Tham&Videgård.

I Kvicksund blev ett hus klart, i Den Bosch presenterades ett förslag om stadsförnyelse. Jag skottade snö på garagetak och åkte till vinterns Australien när det var plus trettiotvå i Sverige. Jag började stava mitt namn oftare med ett s, efter att en holländsk administratör ställde ett ultimatum: i Eindhoven kan man inte ha två efternamn! Färgen blå och materialet kork blev personliga fixeringar och jag läste Catcher in the Rye och blev besviken. Annars en del lycka, väldigt många koppar kaffe.

I Örebro fick man nya torg, ett nytt busslinjesystem samt två väst-östgående tvärleder (söder och norr om Adolfsberg). Det publicerades en bok om stadens arkitektur, Träffpunkt blev Vågen och ett Mediamarkt förflyttade gravitationscentrum i Marieberg.

Jag köpte en bok om arkitekten Bengt Lindroos och kort därefter avled han. Begravning i Västerortskyrkan, kista i egen design, klädsel blå, gravöl på Byggmästarföreningen. Ytterst värdigt föreställer jag mig. Oscar Niemeyer däremot envisades med att leva ännu ett år, född 1907 och fortfarande yrkesverksam. Arkitekturkritikern Mark Isitts son hade huvudroll i julkalendern och lilla Örsta utanför Örebro fick en konsthall av ClaessonKoivistoRune.

Sedan blev det visst tvånollettett, det blir bra.

Söderledskyrkan.

Hundra ingredienser?

" Du bakar en tårta med hundra ingredienser. Det är klart som fan att den kommer att smaka bajs". Alltså inte skit i största allmänhet. Utan det mer fekaliespecifika "bajs". Ett utlåtande från min handledare en gång i tiden, back in the days hösten nollsex.

Det handlade den gången om en nergrävd bastu med trappor, nivåer och kallbadsbalkong. Industriskorsten. Bacon-os (notera bindestrecket) från köket. Takfönster som allena kontakt med omvärlden. "För att kontext ändå saknades". Betong med grovt formarbete. Konstgjord sluttning från vilken spektaklet kragade ut. Interiört vattenfall. En illa utförd kartongmodell i skala 1:50 finns kvar. Några rullade planscher. Men framför allt en siluett i huvudet. En trappa sedd underifrån, något smått uppstickande. Kort sagt, den var tårtan med extra allt.

...Det är underligt med projektens ingredienser; hur de uppkommer och sedan återkommer, i olika sammanhang och tappningar och funktioner, men de kommer alltid åter. Tyvärr är det inte bara motiven i sig som trollbinder. Ibland kommer också en hel process att präglas av ett fixt tema. Sällan för det mig framåt. Det är ju tur att mina miljöer och sammanhang byts ut då och då. Ickesmickrande mönster skulle annars bli uppenbara... Ett färdigt formspråk är inte arkitektoniskt korrekt.

Nu när jag ändå tänker på det hela bör det jag kallar "tendenser" (läs fixa idéer) presenteras. Här är fem gamla favoriter:

Generellt gäller att det som enkelt ritas från sidan i profil (och i sektion) attraherar. Här återfinns som enklaste idé den om gavlen, "husets kind". Kanske inte fullt utvecklad i något projekt men ofta illustrerad som "den lilla stugan" är den en bra källa som inspiration för solitären, eller varför inte Huset Hus. (Alltjämt famlar jag efter en lika kraftfull benämning som det engelska generic). Utifrån gaveln kommer den mer särskilda "holken" och "burspråket"; en utväxt från en större, ofta befintlig struktur och återfinns i allt från kulturboxar kallade Marmotta i holländska Den Bosch (09-10), förtätning av Varberga (-10) samt mitt senaste projekt om Västertull i Lund. Raka trappor fascinerar också; särskilt sättet på vilket de uppträder utomhus. Till sist kommer "skylten", en vägg som projicerar, annonserar en aktivitet längs en stråk. Ett enkelt budskap som fångar blicken en projektion eller en stor mörk yta. Här är det Robert Venturis budskapsintresse som inspirerar. Att annonsera en aktivitet behöver faktiskt inte innebära mer än att skriva dess namn.

...Så tårtan kanske inte har så många ingredienser trots allt, på gott och värre.

Nog av hastad, brådmogen autobiografi för idag.

Till sist en liten strimma med blandade "tendenser":

-(Kvasi)strukturellt element (07)

-Polskt kulturcenter (08)

-Multireligiöst kapell (09)

-Marmotta towers (09-10)

-Skiss för tillbyggnad i Varberga (10)

Rannsakan Rannsakan

Terminens designprocess har tagit fart och för en gångs skull skall det tarvliga och formalistiska i mig motas bort så gott det går. Intentionen är i korthet att där skall finnas en process. Uppbackad är jag av studions uttalade mål att hantera allt från stadsmässiga ställningstaganden "parts of urban fabric", komplexiteter och motsägelser, ner till materialmöten och interiöra rumssamband.

Några budord:

"Don't design buildings, but create places"

"Don't say you want people in the place. Instead offer something to the people"

Fundamentala självklarheter kan tyckas, men de kan inte nog understrykas.

Ett första förslag under temat "cultural meetingplace" presenterades häromdagen. Mottagandet var ganska modest. Jag hade byggt för lite, borde ha varit mustigare i volymer, tydligare i platsbildningar. Jag förstår precis vad kritikerna menade. Tomten är en långsmal parkeringsplats i västra Lund mellan den medeltida klosterkyrkan och Tingsrätten, nära järnvägen och västra infarten. Kontext finns det alltså gott om, om än inte helt inpå. Jag vill ta tag i något, fylla ut, karva till, kanske skapa ett nytt stråk. En röra av disparata idéer snor in sig, vill inte riktigt rikta sig utan att också forma sig. Problem. Jag kanske behöver ett program.

Jag och några studenter pratade lite löst om arkitektoniska drivkrafter (och process) häromdagen. Jag kom då till insikt med något nytt; i slutet av varje projekt har jag så argumenterat för mina idéer (internt med mig själv) att jag verkligen tror mig ha funnit det unika, det perfekta. Det känns helt enkelt världsklass. Därför brukar det också kännas lite snopet på kritiksessionerna. De andra kände inte igen sig, kunde möjligen hålla med om att de kunde vara lite "smånöjda" i enstaka fall. Jaha, tänkte jag är mitt förhållningssätt för objektorienterat, för att inte säga, alltför ytligt? Är det farligt att bli förälskad i sina idéer? Hur mycket skall man lyssna på handledning? I detta läge antagligen en hel del, eftersom vi behandlar organisation och tydlighet, snarare än arkitektoniska uttryck än så länge. Och hur är det egentligen med den gamla kreativa klyschan kill your darlings? Kan man inte istället uppmuntra ett lite mindre abrupt kiss your darling, om vi nu ser darling som något slags inre föreställning om den goda lösningen? Utan dessa försvinner ju också passionen för arkitektur, det de kallar "design energy". Lite småpussar och en smula ödmjukhet (samarbete och vidare syn) är nog receptet.

Vår tids minnesskrin

Jag bläddrar så igenom min portabla hårddisk, vår tids minnesskrin, inte av en slump kallad Ego där g-et är en krökt pil som går in i sig själv där dess spets fastnar i kärnan.

Där finns hursomhelst en hel del av min personliga samtid att återuppleva, eller nyupptäcka. På sedvanligt vis ägnar jag mig åt multipla, lågintensiva lördagsaktiviteter, denna gång i sommarstugan, i ett Öregrund så man kunde förvänta sig vore mer vårlikt än vad det faktiskt är. Kärnkraftverkets heta spillvatten till trots. Stället är förresten som mest poetiskt-melankoliskt just vid denna tid på året, mellan högtider av jobbiga stockholmare som befolkar, utnyttjar och stör, men som likväl är huvudnäringen för denna avlägsna landsände. Alltså är det rätt vackert och melankoliskt här, efter tragiska besked från kvarvarande studenter i Eindhoven, som kräver eftertankar.

Lyssnandes på The Stranglers album Aural Sculpture, ett landskap av oupptäckt musikmark fastslås. Läsandes den utmärkta arkitekturtidskriften Kritik, vars digitala samlade nummer jag numera besitter. Så satans välskrivet, förutom när illiteraten Gert Wingårdh skall försöka sig på en text om en Peter Zumthorutställning. Så fruktansvärt rörigt och osammanhängande han skriver!

Apropå detta; jag kollar alltså igenom "vår tids minnesskrin".
Några gamla personliga arkitekturklassiker (nåja) hittar jag givetvis, icke minst ett bombastiskt stadsplaneringsförslag på ny stadsdel vid Boglundsängen i Örebro, ritat av en gymnasiehand som fortfarande var övertygad om att more is merrier i prestationssammanhang. Och sjutton så bra det gick att ha den filosofin från årskurs ett (lågstadiet) till trean (gymnasiet). Mycket text visade på ambition och mycket tid till övers, men sade det så mycket om kvalitet och höjd?

Universitetet i allmänhet och arkitekturstudier i synnerhet har gett detta synsätt en rejäl törn, vilket i många fall varit välgörande men också förbannat frustrerande. Ibland går det helt enkelt inte att vara kvantitativt produktiv, detta är inte uppgifternas poäng. Då har jag funnit mig frenetiskt reproducerande en sektion eller ett planmotiv, helt enkelt i hopp om att detta är process och utveckling och att det goda automatiskt kommer med mer tid, utan incitament för förbättring. Motgiftet är naturligtvis självrannsakning, mognad och professionell handledning.

Under min pågående praktikperiod märker jag (glädjande) andra egenskaper ta form. De stavas effektivitet, på grund av vakande ögon och debiterbarhet, men också i konkreta uppgifter som ger omedelbar utdelning (nya och mer komplicerade uppgifter samt gammalt hederligt beröm).

Förhoppningen är att denna, mer nyktra inställning till arbete-arkitektur finns kvar till hösten då nya studier i nya miljöer tar vid.

Tjugo år sedan

På allmän begäran (?) publiceras härmed en cirka tjugo år gammal bild av undertecknad som dåförtiden gärna bar ljusblå heldressar. Märk väl den sovjetiska (samtida) kosmonautdräkten i bakgrunden.

Vers une architecture vilaine?

Dagens spaning rör arkitekturens skönhet, varken mer eller mindre högtravande än så. Vad är tendensen jag ser? VI GÅR MOT EN (NY) TID AV "FULA" HUS. Så enkelt är det, så var det sagt.

Påståendet springer ur ett (skriande) behov/vilja hos framför allt arkitektstudenter, att i presentationer, trots goda tekniska möjligheter att göra fotorealistiska renderingar, uttrycka det speciella/konceptuella/geisten.

En fotorealistisk bild säger tyvärr inte mer än tusen ord. Så vad blir reaktionen/resultatet/konsekvensen? Abstraktion!

Rena monokroma vektordiagram i all ära, men för många känns det väldigt "gjort". Det enda alternativet som återstår blir det fula, eller "fulsnygga". Gör lite collage, lite pennstreck, godtyckliga markerlinjer, skeva, skeva, släng in gubbar (gärna lite kitschigt poserande). Varva sedan med lite kvasistatistik och pseudoestetik och du har den ironiska generationens arkitektur.

Nog om presentationstekniken, den är ju bara arkitekturens embryo. (Vem är förresten den ofödde arkitekten? Svaret är, som vanligt, Norman Foster).

Vad är då de "interrelaterade" möjligheterna/riskerna med en sådan utveckling:

1. Att vi får fula, men intressanta byggnader, vilket är en följd av en annan trend; att arkitekter blir "bokstavstrogna" sina diagram, d.v.s. har ett utpräglat "koncepttänkande" och dessutom har (Wingårdh)förmågan att lyckas övertyga sina medmänniskor, trots lite bristfälliga argument.

2. Att arkitekten en gång för alla lämnar sin strama klädkod och börjar använda crocks och glada, glada färger, inte styligt fulvintage utan bara vulgoexpressiva plagg.

3. Att presentationer inte lyckas attrahera beställare och att vi inte får några nya hus alls.

4. Att tilltron till arkitekten minskar och att en diskrepans mellan arkitekter och allmänhet blir än mer påtaglig (en olyckligt scenario som vi kanske senast såg under 1970-talet).

5. Att en ny avantgarde, efter några år, börjar göra vackra hus igen.

6. Ett lyckokast i rätt riktning vore ju naturligtvis ett införande av den "postbrutalistiska diskursen på den arkitektoniska arenan". Det hävdar jag.

Vad skönt det är att slippa belägga sina teser.

Jag är ledsen om ovanstående resonemang ter sig allt för mycket kvasi (läs: "bara för att") och sökt. Att inlägget har en fransk titel spär måhända på denna atmosfär, men skall bara ses som en pass till Le Corbus berömda skrift från 1920-talet, Vers une architecture. Resten sköter Google Translate, ett svindlande verktyg som vi erasmusstudenter upptäckt är lite för bra för att vara sant.

Från kulturbåge till (vinterbonade) crocks i gräll kulör.

Det skall understrykas att dessa två par "arkifakter"* står i min ägo

sedan gårdagen. På gott och ont.

Kontraster förstärker. Som kärringen sa'!

Pust, nu har jag orerat tillräckligt för idag. Tack för mig.

*Arkitektens accessoarer. Här ingår även moleskineblock, ett utpräglat utmärglat anlete och rött vin.

Allvarlig

Det är skönt att slippa le ibland, att ta det hela lite mer seriöst. Det är inget jag har några större svårigheter med. Det har egentligen ingenting med en sorgsen sinnesstämning att göra. Inte heller (hoppas jag) är det tecknet på min självupptagenhet eller brist på självdistans. Men som jag trivs* med att sjunka in i det egna skalet för en stund ibland, när det är självvalt och tidsbegränsat. Då kommer människor fram som jag saknar och vi umgås en stund, utbyter i bästa fall en tanke, delar i sämsta fall en åsikt. Varken mer eller mindre än ord däruppe i huvudet. Nu är det lördag eftermiddag. Helgmålsringning. Holländarna tummar inte på tiderna för klockspelen runt om i staden. Det tycker jag är fint.

*Att trivas, ett så underskattat uttryck. Så svenskt och lagom, men samtidigt starkare än det något bleka gillar.

En narcissistisk studie med inspiration från De Stijl.